Regeringen med utbildningsministern Jan Björklund i spetsen har satt igång en av de största skolreformerna någonsin då 180 000 lärare ska legitimeras. 77 000 ansökningar har hittills lämnats in och DN avslöjade i veckan att Skolverket har anlitat bemanningsföretaget Proffice för att godkänna dessa.

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström intygar, efter kritikerna, i Aktuellt att det ändå är verket som till slut granskar besluten och godkänner dem. Enligt DN:s beräkning blir det fyra minuters bedömning per ärende om de fem anställda på skolverket som jobbar med det här ska hinna klart till sommaren.

Det visar sig dessutom att arbetet på Proffice utförs av unga nyanställda utan rätt kompetens och erfarenhet, trots komplexiteten som ligger i alla ansökningarna. Det är betyg från flera olika perioder av lärarutbildningar som har förändrats under åren, från olika universitet och högskolor, och en mängd fortbildningar och tilläggskurser.

Det här kan knappast betyda en försämring av svensk skola, men är ett talande exempel på hur myndigheter och allmännyttan utnyttjas i ett vinstspel till de stora företagens fördel.

Eftersom myndigheten inte kan teckna avtal med företaget har de tecknat enskilda avtal med de anställda på Proffice som arbetar med dessa ärenden. De anställda har en lön på 21 000 i månaden och Proffice har fått 3-4 miljoner, vilket betyder att företaget tjänat 
78 000 kronor per anställd, enligt DN:s beräkning.

Samtidigt visar det här på hur bemanningsföretagen genomsyrar alla sfärer i den offentliga sektorn och blir mer som stommen i arbetsmarknaden. En stomme som livnär sig på osäkra arbetsvillkor och som med kapital, makt och inflytande kan anställa billigt för att sälja dyrt till andra, det vill säga till oss själva.

Många av våra viktiga beslut läggs numera enkelt ut på entreprenad. Vårdföretaget Caremas spartävling på de äldres mat och hygienartiklar var inte en avvikelse i denna lukrativa marknad. Inte heller deras skatteplaneringar och deras investeringar i skatteparadis. De är som aktiebolag skyldiga att utdela största möjliga vinst genom sina aktier.

För att ta ett annat exempel köpte Trafikverket nyligen ut Balfour Beatty Rail eftersom företaget inte kunde klara av att sköta vinterunderhållet av järnvägarna. Trafikverket ansåg sig tvungen att betala 125 miljoner kronor (mer än vad företaget hade tjänat om arbetet utfördes kontraktet ut) för att kunna göra en ny upphandling. Balfour Beatty Rail är en av de företag som har lämnat in en ansökan för uppdraget.

Regeringens avreglering utgår från en marknadsfundamentalism som inte skiljer mellan allmännyttan och mobilabonnemang: Ju fler aktörer som släpps in i marknaden desto bättre och billigare blir produkten. Vi stöter dagligen på skandaler som är resultatet av denna syn och denna politik.

Att Alliansregeringen har kunnat fortsätta med politiken beror delvis på att en betydande del av samhället upplever att de har fått en tjockare plånbok, men inte ser vilka nedskärningar som har gjort skatteavdragen möjliga.

Många har också fått annan form av ekonomisk vinst genom avregleringarna.

Personligen har jag funderat en del på hur jag skulle reagera om jag skulle bli erbjuden att köpa ut min hyresrätt. Jag kommer att tjäna några hundra tusen och det är mycket lockande i min knappa ekonomiska situation. Har jag karaktären att tacka nej för att jag vet att jag inte skulle få chansen att bo där jag bor om jag var tvungen att köpa den som insatslägenhet? Tänker jag på hur mina barn och barnbarn kommer att bo när det inte längre finns några hyresrätter i innerstaden?

Liknande frågor som vi ställer oss om allmännyttan idag och hur vi agerar kommer att avgöra de kommande generationernas välfärd.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 3, 2012)

_______________
Andra bloggar om: bemanningsföretag, Proffice, marknadsfundamentalism, allmännyttan, avreglering, Carema, Balfour Beatty Rail, Trafikverket

I Auschwitz och det moderna samhället analyserar sociologen Zygmunt Bauman Förintelsen under andra världskriget på sitt originella vis.

Bauman, till skillnad mot många andra, menar att Förintelsen inte ska ses som en unik och avgränsad händelse i historien. Förintelsen ska ses som en följd av modernitetens mekanismer som mycket väl kan starta liknande processer igen. Moderniteten var inte tillräckligt i sig för folkmordet, men dock nödvändigt för att det skulle kunna utföras under andra världskriget.

Inspirationen får han från Hannah Arendts bok Den banala ondskan, om Adolf Eichmann som brukar kallas för Förintelsens arkitekt. Till sin förvåning inser Arendt att Eichmann inte verkar vara någon övertygad nazist, och inte heller en psykiskt sjuk mördare. Den person hon möter när hon följer rättegångarna i Jerusalem 1961, liknar mer en fantasilös byråkrat som plikttroget försökt göra sitt jobb mot sina överordnade.

Förintelsen, menar Bauman, var inte ett resultat av Tysklands dåvarande spontana aggressivitet, utan handlade om en noga beräknad social ingenjörskonst som använde sig av rationella medel för att uppnå irrationella mål.

Det finns en sekvens i filmen Gökboet som har fått mig tänka mycket på det sociala fenomen Bauman beskriver. Filmen handlar om Randall Patrick McMurphy (spelad av Jack Nicholson), en småbov i 60-talets USA som spelar galen för att slippa det hårda arbetet i fängelset. Han flyttas till ett mentalsjukhus för bedömning och för att eventuellt tillbringa den korta tid han har kvar av sitt straff där, istället för i fängelset.

Hans antiauktoritära och lekfulla sätt börjar liva upp stämningen och skapa en viss oordning i den annars kliniskt ordnade och beräknade institutionen. Det uppstår en kamp mellan honom och föreståndaren på sjukhuset syster Ratched.

I den scenen slår McMurphy vad med de andra patienterna om att lyfta en duschanläggning i badavdelningen, slänga den mot fönstret och gå ut och göra sig fri från institutionen. Han skulle gå direkt till en pub i stan för att se en finalmatch i baseboll han inte fick se på sjukhuset för syster Ratched. Hon tyckte det skulle bli störande att ändra på de beprövade rutinerna. Hon föreslog ändå att de skulle rösta om det som en antydan om en välvilja men de flesta av patienterna var antingen ointresserade av matchen eller inte vågade att rösta för en förändring av schemat.
McMurphy tar ett rejält tag i anläggningen, som var gjord av sten och betong och som sitter fast i golvet med vattenrören, försöker och försöker och självklart orkar inte röra på den.
Alla andra står förundrande med öppna munnar och tittar på honom och undrar hur han har tänkt lyckas med det här?

Oavsett vad sekvensen har för betydelsen för filmens handling, har den inpräntats som en symbolisk bild i mitt minne. Ingen förändring hände i samband med den handlingen, ingenting hände egentligen. Men betydde detta verkligen ingenting? Hade det varit lika bra att låta bli att försöka trots att man vet hur utgången blir?

Vi lever i en värld där ekonomisk vinst är av högsta värde och konsumtion är målet i tillvaron. Att prioritera mänskliga värden och mänskliga rättigheter kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Klyftorna växer och likaså gränserna mellan de fattiga och de rika.
Desto mer avgörande blir det i dessa tider att stanna då och då i denna rusning och reflektera över sin plats i sammanhanget.

”Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att vi kunde göra det”, är Baumans viktigaste slutsats i sin bok.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 2, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Zygmunt Bauman, Hannah Arendt, Förintelsen

Diskussionerna mot moskébyggen i Sverige tycker jag är intressanta. De engagerar inte bara nazister och rasister, utan seriösa debattörer i media och vanligt folk på gatan.
Man använder sig av demokratiska och sekulära argument för att stoppa den rätt och frihet att utöva sin religion som man har i ett demokratiskt samhälle.
Det har inte heller handlat om massbyggen av moskéer över hela Sverige. Under de senaste femton åren känner jag till två sådana, en i Stockholm och en i Göteborg, som är Sveriges två största städer.

Jag bemöts själv regelbundet av reaktioner kring vissa saker jag gör i mitt liv. Jag äter inte griskött till exempel och har många gånger fått kommentaren: Nu bor du i Sverige och borde strunta i sådant här. Oftast av mina egna landsmän.
Mitt svar blir alltid: Just för att jag bor i Sverige har jag en frihet att leva mitt liv som jag tycker passar mig bäst, så länge det inte skadar andra. För så uppfattar jag ett fritt demokratiskt samhälle.

Det finns en instinktiv skepsis och misstro mot den andra och det annorlunda som har blivit mer och mer utbrett och öppet i Europa under de senaste decennierna. Misstron har fått sin näring av den ekonomiska tillbakagången, och av främlingsfientliga och rasistiska grupper som har anpassat sin politik efter denna utveckling.

Det sitter 40 högerextrema och öppet rasistiska ledamöter i Europaparlamentet. I Sverige har vi 20 Sverigedemokrater i Riksdagen. De har fler mandat än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och nästan lika många som Centerpartiet (23), Folkpartiet (24) och Miljöpartiet (25).
På sina landsdagar i november förra året introducerar Sverigedemokraterna en ny benämning på sin ideologi, socialkonservatism, och kategoriserar de som bor i Sverige i tre kategorier: ”infödda svenskar”, ”de assimilerade till den svenska nationen” och de som inte är assimilerade och därför är ”ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen”.

Normen är den svenska nationen och alla värderas efter den. Man kan aldrig bli helt svensk om man inte är född här. De andra kategorierna är så luddiga och godtyckliga att sådana som jag kan pendla upp och ner på grund av vad andra tycker om mig och var de placerar mig på skalan.

Jag har en annan uppfattning och definition av Sverige och svenskheten. Jag flydde till Sverige för över tjugo år sedan när mitt eget hemland ville skicka mig till ett krig jag inte ville delta i. Jag fick skydd här när jag flydde hit. Så vill jag se Sverige.

Den sekulära demokratins uppgift idag handlar om att stå emot alla sorters fundamentalister, islamofober och rasister, och inte låta sådana krafter definiera samhället. De som livnär sig på varandras världsbild av Vi och Dom och breder ut sig i Europa.

Sverige är Astrid Lindgren och Torgny Segerstedt. Sverige är Ingrid Segerstedt Wiberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
För mig är Sverige solidaritet och allas lika värde. Att jag fick fristad här när mitt eget land skulle skicka mig till krig och till döden.

Sverige är alla som arbetar för en human flyktingpolitik, Ingen människa är illegal, Aktion mot deportation, läkare och sjuksköterskor i Rosengrenska och Röda korset, och alla andra som hjälper till och håller mottagning för sjuka och slitna asylsökande. För de som inte kan gå till en vanlig vårdcentral.

Svenskheten är inte att sprida hat och hets mot dem som har det sämst i samhället.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 1, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Sverigedemos, Sverigetalibanerna

ÅR 2011 KOMMER vi att minnas som folkrörelsernas år. Tidskriften Time utser “The protester”, demonstranten, till årets personlighet. Bilden på omslaget visar en kvinna med en mössa nerdragna över öronen och en sjal som täcker ansiktet där endast ögonen och ögonbrynen syns. Bilden kan föreställa en demonstrant i Kairo, eller en i Aten.

Den 17 december 2011 hällde tunisiern Mohammed Bouazizi bensin över sig och tände eld. Han hade blivit av med sin fruktvagn och fått nog av polisens trakasserier. Han hade blivit av med familjens enda levebröd.
Det blev starten för en revolution och Tunisiens president tvingades fly landet knappt en månad senare, den 14 januari 2011.

HÄNDELSEN BLEV OCKSÅ början på den som kallas arabiska våren. Stora demonstrationer hölls så småningom i Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain, Jemen med flera, med annorlunda utgångar. Egyptens demonstranter stöddes av militären, som senare ställde sig mot de nya protesterna. I Libyen gick NATO in och stödde oppositionen. I Syrien slog presidenten och militären ner demonstranterna blodigt. De andra tystades också tillfälligt ner med våld.
Protesterna har krävt mycket lidande och tusentals liv, men samtidigt tänt hoppet om en friare och rättvisare värld.

DEN ARABISKA VÅREN följdes av en “europeisk höst”. Flera stora ekonomier i Europa har drabbats av en eurokris med följande krispaket som drabbar de redan utsatta grupperna ännu hårdare. Många kom ut och demonstrerade i bland annat Spanien och Grekland. Sedan startades Occupy-rörelsen på Wall Street och spred sig över västvärlden då folk bokstavligen flyttade ut till gator och torg. Vad ville dem 99 procenten som de kallade sig själva för?

“There is no alternative” deklarerade Margatet Thatcher i början av 80-talet. Det var i början på den nyliberala eran. I de dryga trettio åren blev nyliberalismen den rådande ideologin i världen. Inga hinder är tillåtna mot den fria marknaden och kapitalismens globalisering, är thatcherismens och nyliberalismens devis. En marknadsfundamentalism som ansågs vara enda vägen för att garantera allas välstånd i världen.
Tio år senare förklarade Francis Fukuyama historiens slut. Nationalstaten hade förlorat sin makt och betydelse och det fanns inte längre några konkurrerande ideologier i världen.

VI HAR LEVT under en hopplöshetens politik senaste trettio åren. En gnista av hopp tändes i Seattle 1999 då den globala rättviserörelsen väcktes till liv i protest mot WTO:s toppmöte. Ett hopp om att en annan värld var möjlig och vi är delaktiga i att forma den. Också inspirerad av proteströrelser i Syd som exempelvis de jordlösa böndernas uppror Via Campesina som startades i Brasilien.

Den globala folkrörelse som inte nöjde sig med enbart finansmarknadens globalisering utan krävde en global rättvisa och rörelsefrihet för alla, spred sig över hela Europa. Den nådde Göteborg sommaren 2001 och fick ett rejält bakslag i och med 11 september 2001.

Nu har ett nytt hopp tänds om demokrati och rättvisa för alla människor i världen. Nu vill människor oavsett var de bor, i Mellanöstern eller i Europa, vara delaktiga i att forma sin framtid. Den enda vägens politik har lett till växande klyftor inom och mellan länderna och kontinenterna, och murarna har blivit fler och svårare att passera.

Låt oss välkomna 2012 som ett steg mot mer frihet och rättvisa i alla delar av världen!

(Publicerad i ETC Göteborg nr 52, 2011)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, demokratisering, 2012, Arabiska våren, europeiska hösten

Denna veckas ledare i ETC Göteborg:

Jag har aldrig firat jul. Jo bara de gångerna jag har varit hos nära vänner som har barn. För barnens skull. Men jag har aldrig ens funderat på att fira jul hemma.
Sedan jag kom till Sverige har jag också slutat att fira det iranska nyåret. Saknaden av familjen trissades upp under alla högtider och födelsedagar. Högtiderna förträngdes och glömdes bort och jag har inte varit intresserad av att ta till mig några nya.

I och med min flykt och flytt har jag under dessa år anammat en otillhörighet och gränslöshet som jag trivs med. Trots att det i många avseenden är en otrygg tillvaro. Många gånger vill man ha något att hänvisa sig till. En rot, en bakgrund, en historia.

När jag ställs inför frågan “var kommer du ifrån?”, blir jag därför alltid fundersam i några sekunder innan jag kan svara. Det händer att jag till och med undviker eller vägrar att svara.
Det är ett märkligt uttryck som jag aldrig vänjer mig vid. Att komma ifrån någonstans. En ständig inflyttning som inte har något slut. Det är samma sak med benämningen “invandrare”. Jag gillar rörelse och icke-tillhörigheten, som sagt, men frågan blir samtidigt ett konstaterande om att jag inte kommer härifrån. När slutar vi vandra?

Jag brukar göra en åtskillnad mellan “identifikation” och “identitet”. Identifikation är för mig ett redskap man använder för att orientera sig i samhället. Jag är iranier i en del sammanhang. Jag är född och uppvuxen i Iran, pratar persiska och läser en del persisk litteratur.
Jag är fritidspedagog PÅ mitt dagliga jobb, jag är ledarskribent här, ibland känner jag mig som man och ser mig själv som göteborgare när jag befinner mig på stadens gator. Jag är svensk.

Identitet ser jag däremot som något tillskrivet av andra, ofrivilligt och oföränderligt. Problemet är inte framför allt att vi kategoriserar människor, utan den rangordning vi samtidigt gör. Det finns alltid en norm och alla andra värderas och bemöts utifrån den.

För mig tog det flera år och en del studier för att försöka få någorlunda grepp om min egen plats i Sverige. Det här är förstås ett stort problem för barnen. De flesta av de lärare och pedagoger som jag har mött har inte tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna hjälpa barnen i de här frågorna.
Det är väldigt vanligt att man får rita sitt lands flagga och hänga i klassrummen i förskolorna, eller göra skolarbete om sitt hemland i de senare åldrarna. Detta trots att barnen är födda här i Sverige. Många barn möter samma bemötande från föräldrarna, att de sägs höra hemma på en plats som de inte känner till.

Jag har också under de här åren mött många barn som har mycket bättre insikt än de vuxna i de här frågorna.

Det är viktigt att barn och ungdomar som bor i Sverige har rätt till sin egen identitet. Vi får erbjuda dem olika hjälp i identitetsbildningen men aldrig påtvinga dem någon benämning.

När jag hör ordet mångkultur ser jag bilden av många olika kulturer som som existerar intill varandra. Om vi vuxna vill leva i den här bilden så är barnens och ungdomarnas verklighet helt annat. De ser inga gränser och lever i en blandkultur. Det har alltid varit så. Och det gäller alla barn och ungdomar oavsett bakgrund. Skolan och föräldrarna har stort ansvar att inte avgränsa dem i deras frihet.

_______________
Andra bloggar om: diskriminering, barns rättigheter, skolan, demokrati, migration

Min ledare i ETC Göteborg:

I juletid trotsar folk kylan och mörkret för att göra julen så mysig och trevlig som möjligt. God mat och dryck ska inhandlas och klappar till nära och kära ska väljas med omsorg.

Aktiviteterna har även ökat bland dem som rör sig i centrala stan i folkvimlet för att be dem om pengar. På Avenyn, i Brunnsparken, i Nordstan och de andra köpcentra i stan stöter man ständigt ihop med gatumusikanter, folk som går med bössor och samlar pengar till diverse välgörenhet, Faktumförsäljare med flera.

Lite här och var möter man tiggare, det vill säga de som inte erbjuder någonting för våra pengar utan bara sitter på sina knän med en framsträckt pappersmugg i handen. Ibland lägger de även huvudet ner på marken. Är det deras försök att väcka vår barmhärtighet? Jag vet bara att de onekligen väcker känslor och uppmärksamhet.

Tiggeri sammankopplas vanligen med lathet och ansvarslöshet. Tiggarna tas som misslyckade samhällsmedborgare vilka vill ta del av det som vi andra har slitit för och förtjänat. Den slant vi ibland ger bort blir en symbolhandling för vår godhet och generositet. Vi gör det många gånger samtidigt som vi försöker undvika blickar från andra som tycker vi uppmuntrar denna lättja.

Det som är klart för mig är det faktum att det är lättare att ge bort än att ta emot någonting från andra. Det kan handla om materiella ting som presenter och pengar, men också om andra saker som att be om hjälp för exempelvis flyttning eller annat jag inte klarar av ensam. Även i relationer med andra som handlar om tillgivenhet och vänlighet. Många gånger blir jag misstänksam när en som jag inte känner är för vänlig mot mig: Vad vill han/hon av mig? Är hon berusad? Är han inte lite konstig?

Jag brukar alltid ge bort mina småpengar som jag har i fickan till första gatumusikant eller annan som jag möter på gatan och som ber om dem. Ibland kan det bli en tjuga i brist på annat men jag ångrar mig alltid efteråt att jag inte gett mer. Jag känner aldrig att jag hjälper personen i fråga utan att jag faktiskt sätter ett värde på min egen medmänsklighet. Jag tackar också alltid personen som tacksamt tar emot mina småpengar för att jag ska känna mig god och solidarisk.

Julen står för samhörighet. Den är dessutom ingången till ett nytt år och till förnyelse. Julen handlar om att tända ljus i detta outhärdliga mörker. Samtidigt står denna period för en överkonsumtion av prylar som vi inte alltid behöver. Förra året omsatte julhandeln 65 miljarder kronor och prognosen för i år är ungefär på samma nivå.

Det tyder på att vi har råd. Vi har möjlighet att köpa en Faktum eller skänka en slant till en vi inte känner.

Tiggeri handlar inte om ansvarslöshet och lättja. Det är vår tids stora missförstånd.

Det är mycket bekvämare att ha en tjänst och fast månadslön om man har möjlighet till det, än att gå på gatan och hoppas på de förbipasserandes generositet. Tiggeri är inte arbete, men är betydligt jobbigare än vanliga arbeten.

Att skänka bort en slant påverkar inte heller mitt liv på något sätt förutom att jag känner mig som en del av en gemenskap och det är mycket för den futtiga summan. Jag tackar dem för det.

_______________
Andra bloggar om: Tiggeri, Tiggare, ETC, Faktum, Jul, Konsumtion

Min ledare i ETC Göteborg:

NÄTVERKET INGEN MÄNNISKA är Illegal startades i Göteborg för exakt tio år sedan. En diskussion som genomsyrade arbetet så länge jag var med handlade om en ständig reflektion över inställningen till arbetet med papperslösa. Det vi var överens om var att vi inte ville vara en välgörenhetsorganisation. Vi var en grupp som inte gillade nationsgränserna och var trötta på den fästning som Europa hade blivit och som stärktes mer och mer i samband med EU-projektet.

Den fria rörligheten är en helt bortglömd mänsklig rättighet, i varje fall för de som befinner sig på den andra sidan av muren. Flyktingarna är de som egentligen utmanar gränserna. De riskerar sina liv när de passerar gränsen till ett annat land. Flykten till Europa är en omänsklig och livsfarlig resa på grund av alla säkerhetsåtgärder och den hårda gränsbevakningen.

DE SOM TROTS allt lyckas ta sig in i Europa utsätts för långa processer av asylbehandling och misstänkliggöranden eftersom de har kommit in i landet illegalt. De som tar sig in i landet med visum och pass och söker asyl blir också misstänkliggjorda för att de fått lämna sina länder utan problem med myndigheterna. De flesta får avslag och utvisas, en del lyckas “gömma sig”.

Ingen Människa är Illegal har fungerat som sista anhalten för en del av de papperslösa. Vi har från början varit väl medvetna om att vi inte kan delta i denna kamp mer än att försöka underlätta vardagen för de som lever i den. Vi har kunskap om asylrätten och asylprocessen och känner bra advokater som vi kan förmedla när behovet finns. Vi har kunskap om samhällssystemet och kan hjälpa till med att barnen får en skolplats eller kommer in på olika sjukhus när de är i behov av vård. De vuxna som enbart har rätt till akut vård har vi kunnat hänvisa till Rosengrenska stiftelsen som består av ett nätverk av läkare, sjuksköterskor och kuratorer som jobbar ideellt och har mottagning en gång i veckan.

ETT MINNE SOM jag alltid har med mig är en kommentar från en vän som efter tio års kamp fick stanna. Han är en konstnär som tecknat många kritiska teckningar mot regeringen i landet han kom ifrån och kunde därför inte åka tillbaka. Efter tio år fick han till slut uppehållstillstånd i Sverige.

När vi träffades efter beslutet sa han: ”Jag hade nog fått uppehållstillstånd även utan er. Men jag tror jag hade tappat förståndet och blivit galen. När jag insåg att det finns människor i Sverige som står på min sida gjorde det mycket enklare för mig att kämpa för mina rättigheter och uthärda den långa väntan.”

KAMPEN FÖR MÄNSKLIGA rättigheter tillhör inte enbart de som berövats dessa rättigheter utan alla människor. Som den persiske poeten Saadi skriver i en vers som står ovanför FN-byggnadens ingång:

”Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten. Om någon del utsätts för lidande kan inte de andra känna sig oberörda.”

_______________
Andra bloggar om: Ingen Människa är Illegal, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Min ledare i ETC Göteborg:

Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.

Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.

Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.

Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.

I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.

Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.

Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.

Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.

_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Min första ledare för ETC Göteborg:

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.

_______________
Andra bloggar om: Göteborg 2001, 11 september, ETC

- Tänk om Svenska kyrkan skulle bygga en kyrka i t ex Lybien, sa mannen. Det skulle bli mycket diskussioner där också.

- Varför ska Svenska kyrkan bygga i Lybien, frågade jag?

- Just precis! Du förstår vad jag menar.

- Nej jag förstår inte, svarade jag. Den här moskén tillhör ingen nation utan en religion. Det finns säkert kyrkor i Lybien också. Sedan tycker jag att det finns en del skillnader mellan Sverige och Lybien vad gäller de friheter och rättigheter man har.

Mitt bidrag till antologin Lost in Migration.

Jag kommer väl ihåg den dagen jag bestämde mig för att fly från mitt land Iran. Jag var tjugo år gammal och studerande. Högskolan var tillfälligt stängd p g a irakiska missilattacker mot Tehran. All verksamhet som inte var nödvändig för överlevnaden hade lagts ner, eller fungerade så effektivt som möjligt under korta perioder under dagen. När missilerna skulle komma visste ingen, inte heller hur många och hur många gånger under en och samma dag.
Vi blev lite undrande om en dag passerade och vi inte hörde den ‘röda varningssignalen’. Signalen uppmärksammade ett pågående luftanfall som sändes från radio och tv och ute på gatan. Kort efter varningssignalen brukade man känna skakningar i marken. Scudmissilerna lämnade ett tjockt moln efter sig i himlen precis innan de träffade marken. och därefter kunde man uppskatta ungefär vilka områden i stan som hade träffats. Det kändes inte särskilt meningsfullt att söka skydd när varningssignalen ljöd. Den gick under perioder så ofta och så oregelbundet så att man inte skulle hinna med någonting annat än att gömma sig. Dessutom var det så att missilerna jämnade flera hus med marken när de landade. Jag brukade hålla mig intill någon vägg för att minska riskerna att bli träffad av diverse splitter som for omkring i luften minutrarna efter explosionerna.

Flykttankar hör inte till vardagslivet. Inte ens för de som lever i en huvudstad som ständigt utsätts för luftangrepp. Jag slapp göra militärtjänsten så länge jag studerade. Att jag kom in på högskolan betydde att jag hade frisedel under min utbildning. Det skulle ta några år innan militärtjänsten skulle bli aktuell och vi hoppades på att kriget skulle ta slut. Min morbror som bodde i Sverige hade upprepade gånger sagt att de som hade hjälpt honom och hans familj ut ur landet kunde också hjälpa mig och min bror. För mig var det här en främmande tanke. Mitt liv var så bra som det skulle kunna vara och jag såg aldrig någon anledning att ändra på det.
Men jag fick tänka om. Och det var långt efter min flykt som jag insåg att jag hade varit med om något unikt och värdefullt. Med flykten kom även främlingskapet som kom att bli min gåva i livet. Jag hade fått chansen att göra mig av med min kollektiva identitet. Den avsaknad som kan te sig så förödande hade blivit befriande för mig.

När kriget nådde sin slutgiltiga höjdpunkt började militären även kalla in studenter till armén. Vi skulle göra sex månader av vår totala militärtjänst, som var på 30 månader, under utbildningen. Med hjälp av datorer lottade man ut de som skulle till kriget och målet var att allas namn skulle dras efter fem, sex dragningar. Jag minns fortfarande tydligt dagen jag kom till skolan för att se om mitt namn var med i den senaste utdragningen. Det var den tredje kullen som skulle kallas in. I skolan såg jag spåren efter en explosion som hade inträffat i närheten några dagar innan. Det fanns mycket glassplitter på marken trots att alla fönstren och dörrar var utrustade med pansarglas. Det som fick mig att skakas när jag såg den ödelagda skolan var alla affischer med förstorade passfoton på väggarna. De informerade om minnesstunder för de som hade omkommit i kriget. Jag kände igen många av dem.
Eftersom vi läste tekniska program trodde vi att vi skulle hållas bakom frontlinjen och syssla med det vi var bra på. Men de som hade hunnit bli inkallade berättade att de hade fått en kortare vapenutbildning och skickats till en omtvistad ö som hette Madjnoun (som betyder dåre på arabiska och persiska och som kommer från kärleksberättelsen om Leili och Madjnoun), där irakisk militär enligt ryktena använde mycket kemiska bomber. Jag tror att jag ändå gick till expeditionen för att titta på inkallelselistan. Jag vet inte om jag såg mitt namn i listan. Någonting som jag minns och har kvar sedan dess är känslan av att vilja leva. Jag ville bara inte bli en minnesaffisch på en vägg. Allting annat men inte det.

‘Dö innan er naturliga död är framme’, sa islams profet. Jag började förstå innebörden först i och med min flykt. Jag brukar säga att jag blev muslim när jag kom till Sverige, även om jag föddes som muslim. Jag lärde mig att dö och jag försökte lära mig att födas på nytt. Dessutom bestämde jag mig för att till varje pris behålla denna erfarenhet vid liv under hela mitt liv. Man måste alltid leva livet så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. För mig har främlingskapet varit till stor hjälp för att påminnas om den känslan. Min livsuppgift sedan flykten har handlat om att förbli främlingen.
Främlingen, utlänningen, invandraren, Den Andra får lära sig att leva med det socialas friktion: hon måste lära sig bli vän med förödmjukelsen. Det är påfrestande att ständigt mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att belastas för handlingar man inte begått. Hon måste finna sig i att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra. Den kollektiva järnburen innebär också en trygghet som man lämnar i och med flykten.

Jag visste inte var Hamid befann sig när jag väcktes i vänthallen i Arlanda. Jag visste att han i alla fall var med på planet. Vi var överens om att vi inte skulle medge något bekantskap för att eventuellt förstöra någonting för varandra. Jag vet inte hur länge jag hade sovit och jag undrade efteråt hur jag överhuvudtaget kunde somna då? Jag hade för många tankar i huvudet som jag inte kunde strukturera och hantera. Jag hittade en stol långt ifrån den ingång jag hade kommit in från planet och satt mig, slöt ögonen och sov. En kort stund efter, antar jag, skakade någon mig vid min axel. När jag såg hans polisradio hängande på hans skärp insåg jag att det var en uniform han hade på sig.

Han sa någonting.
Jag visade en frågande min.
Han pekade med högra pekfingret in i den vänstra handflatan: ‘passport!’
- I don’t have any – I’m a refugee!
- Do you speak English?
- No!
- Come with me please!
Han hade gjort det förut. Jag var påläst.

‘Döden ingick inte i min utbildning’, skriver Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel. ‘Under tolv år i skolan och femton år vid olika universitet fick jag aldrig någon utbildning i konsten att dö. Jag tror inte ens att döden nämndes.’ Vi lär oss igenom vår uppväxt våra vägar i samhället och blir delar av den stora helheten. Vi heter någonting, vi tillhör någonstans. Skola, jobb, familj, barn, pension och barnbarn blir livets milstolpar i stora sammandrag. Vi följer livets olika spår så länge det inte finns anledning att fundera över annat. Samhället innebär att göra spåren så friktionsfritt som möjligt, att göra sig självt odödligt. Vi tillägnar våra liv åt allt förutom det enda säkra och oundvikliga, nämligen döden. Religion är massornas opium, lär Marx ha sagt. Det han inte kunde se eller ville inse var att det egentligen var den föreställda gemenskapen som höll massorna i en sorts kollektiv berusning, det som förvandlade människor till massor. Den första formella sociologen Emile Durkheim, för att nämna en annan i samma genre, menade att det egentligen var samhället man dyrkade när man dyrkade Gud, eftersom det är det mest bestående som vi kan tänka oss. Samhället har funnits långt innan vi kom till världen och det kommer att bestå länge efter våra död.

Hela polisintervjun tog en halvtimma. Polisen frågade någonting. En röst från en radio på bordet översatte det han hade frågat till mig. Jag svarade och rösten i radion översatte (antagligen) vad jag hade sagt, till polisen. Hamids intervju varade mycket längre. Jag fick vänta i flera timmar på bänken mellan mitt och hans rum. Det var en sur polis som intervjuade honom, som blev ännu surare kan jag tänka mig då hon inte lyckades göra livet surt även för honom. Jag var mycket röksugen och fick inte röka där på bänken under tiden. Inte någon annanstans heller för den delen. Till slut gav polisen upp och Hamid satte sig bredvid mig på bänken. Vi hälsade på varandra som om det var första gången vi träffades. Efter en kort stund följde vi med en kille mot förläggningen fast det hade jag ingen aning om vid tillfället.
Jag visste ingenting om vår situation och vart vi var på väg. Jag kommer ihåg att jag såg passagerarna på flygplatsen men inte kunde avgöra om de kom någonstans ifrån eller om de var på väg någon annanstans. Det var som om jag såg samma folk gång på gång. Jag gick som i en trans utan några upplevelser, utan någon uppfattning om omgivningen. Utan något grepp om verkligheten. Det kändes som om det visades samma filmklipp gång på gång framför mina ögon. En irriterande upprepande deja vu. Efteråt försökte jag flera gånger hitta stället där jag upplevde denna hackiga verklighetsförnimmelse, men det var ett fördömt projekt.
Jag var helt tomt i huvudet och väldigt röksugen. Kan jag få röka en cigarett? frågade jag vår nya bekant. Självklart! svarade han. Nu kan du göra vad du vill! Nu är du en fri människa! Jag kommer inte ihåg vad mannen hette. Jag tror jag glömde det i samma ögonblick han presenterade sig. Men hans uppmaning finns inpräntat i mitt minne så länge jag lever.

Den mest tilltalande definition som jag vet om människan är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet. Främlingskapets gåva innebär att ideligen påminna det sociala djuret om döden. Gåvan gör djuret mänskligt.

Ibland kommer jag på mig själv när jag beter mig lite annorlunda mot någon. Om jag har känner att jag inte har varit särskilt trevlig mot personen. Då brukar jag i så fall tänka efter om jag hade gjort rätt. Det är i och för sig aldrig rätt att vara otrevlig men man är ju trots allt människa och kan inte alltid bemöta allt och alla på ett positivt sätt oavsett.

Ett enkelt sätt man kan testa det här på är att tänka efteråt om man hade agerat på samma sätt om det hade varit någon annan. Hade jag reagerat på annat sätt om det hade varit en äldre person, ett barn, man, kvinna, min chef?
Jag brukar testa mitt agerande mot de olika social kategorier som finns. Om jag känner att mitt förhållningssätt ändras erkänner jag för mig själv att jag utnyttjat något maktövertag. Jag har i såfall diskriminerat och kränkt personen i fråga.
I bästa fall har jag möjlighet att träffa personen igen och försöka gottgöra mitt agerande.

Nu finns det ett politiskt parti också i Sverige som använder dessa våra sociala tillkortakommanden för att vinna anhängare och få mer makt. En makt på bekostnad av de maktlösas motsättningar. Istället för att kräva vår rätt av de som suger ut vårt blod vänder vi oss till de ännu mer utsatta i samhället. Istället för att ställa oss mot de som skor sig på vårt arbete och arbetslöshet, hävdar vi att det är De Andra som tar våra arbeten.

Ibland sitter en sverigedemokrat på min axel och manar mig att kategorisera och kränka människor när jag möter dem. Och det händer att jag följer uppmaningen. Men jag testar mig och försöker erkänna mitt misstag efteråt. Denna erkännande gör skillnaden.
_______________
Andra bloggar om: rasism, vardagsrasism, sverigedemos, diskriminering, Sverigetalibanerna

Träffade en gammal bekant idag eftermiddag på Willy’s i kön till kassan. Han var sur på mig för att jag inte velat låta honom hjälpa mig med vårt kafé. Han hade flera gånger bett om att göra det och jag tackade och tackade nej till erbjudandet.
Han tyckte att jag aldrig skulle bli rik och framgångsrik vilket jag gick med på och accepterade, förklarade att pengar inte är det primära i mitt liv så länge jag mår bra och trivs med det.
Mitt neutrala icke-konfrontativa bemötande provocerade honom ännu mer. Han började förklara för mig att vi asiater inte riktigt förstår han europén (han kommer ursprungligen från Ungern) och därför inte riktigt passar in här i det Sverige.

Att jag passar in här eller inte tyckte jag var mitt eget problem och inte hans. Lev ditt eget liv och skit i mitt, sa jag till honom.
Men han höll inte med. Om folk inte tycker om mig borde jag åka tillbaka hem till Iran tyckte han.
Om han tycker om mig eller inte har ingen betydelse i mitt liv förklarade jag för honom.
Synd att det inte är som i Ungern här, sa han, för då skulle folk slänga ut mig från landet med en gång.
Du tänker på fascisterna som öppet marscherar där? Är du stolt över det?

Det här var en del av vår diskussion, han på ett lägre volym och jag på en högre men ändå sansat. Han var berusad bör tilläggas.
Han ville fortsätta med sin rasistiska utskällning och jag sa att det räckte och att jag inte ville prata mer med honom, med mycket hög röst den här gången och mycket bestämt så att han förstod att han inte kan fortsätta, “inte med den tonen!” försökte han med, jag upprepade det jag hade sagt en gång till, “håll käften!” sa han och försvann ur affären.

Jag funderade efteråt på det han sa om “asiater” och europér och om att jag är oönskad i Sverige och får åka hem. Han syftade onekligen på rasisternas och fascisternas frammarsch i Europa och våra egna som har blivit valda in i Riksdagen.
Det är inte första gången jag hör en äldre invandrad man från Europa som pratar i de banorna. Senast var det ett par månader innan valet då jag mötte en itaienare skryta om att hans far hade varit fascist och krigat med Mussolini, att sverigedemos var riktiga svenskar och vi som delade flygblad mot dem hade inget att göra här och borde åka hem.
Jag blir förvånad och upprörd när en bekant pratar i de termerna. Hade han varit yngre och starkare hade han försökt med att slå mig. Det såg jag i hans ögon när han bad mig hålla käften och gick sin väg till slut.

_______________
Andra bloggar om: rasism, vardagsrasism, sverigedemos, fascism

Efter flera veckor har jag nu till slut lyckats lägga upp sidan på det nya webbhotellet. Det var för mig en komplicerad procedur med många detaljer som strulade till innan jag kunde hitta alla små inställningarna och korrigera dem.
Sidan ligger nu på det mycket enklare, bättre och billigare trick.ca jämfört med tidigare Surftown. Där fick jag betala flera hundra kronor mer om året och ha endast en domän uppe på webbhotellet.

_______________
Andra bloggar om: Webbhotell, Webbhotell-byte, WordPress, Surftown, trick.ca

Resande med rötterna utdragna ur tillhörigheter
söker sig det mänskliga bort
mot det saknade
och bort från det gamla utdragna
det statiska och det tillskrivna

Ramarna fyrkantiga och oböjbara
som rymmer dig
Du kan inte forma dem

_______________
Andra bloggar om: livet, Nomadi, poesi, dikter

Jag tillhör ingen särskild ras. Jag är av mänsklig ras, en människa i stort i människans värld, och jag förebådar en ny ras.
Jag kommer inte från någon särskild trakt. Jag kommer från jorden.
Jag tillhör ingen särskild klass. Jag är av mänsklig klass, och jag förebådar en ny klass.
Jag är varken man eller kvinna eller någonting däremellan. Jag är av kön, med manliga förtecken.
Jag trampar ingen särskild mark. Jag trampar den mark som är att finnas till.

Jean Toomer, Essentials (XXIV), Översättning av Anna Wahlgren citerad i Stefan Jonssons De Andra.

_______________
Andra bloggar om: rasism, Jean Toomer, poesi, dikter

Medmänsklighet och solidaritet i dagarnas yttrandefrihetsdebatt innebär att stå emot fundamentalister, och islamofober och rasister, vilka livnär sig på varandras världsbild och vill utpressa och kidnappa alla andra i sin dumma “antingen är du med oss eller mot oss”-värld.

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, yttrandefrihet, kränkning

Rekordmånga ansökningar, 1,2 miljoner, kom till Kronofogden förra året och Sakine Madon kommer genom sin analys av Lyxfällan och liknande program fram till att vi har blivit mer slösaktiga och sämre på att spara. Utan att undersöka vilkas ärende som hamnar hos Kronofogden.
För mig liknar det Marie Antoinettes förvåning över att folket inte hade bröd att äta och undrade varför de inte åt tårta:

Det är förstås bra att jobba om man vill ha pengar, men man kan också välja en livsstil med låga levnadskostnader – och därmed jobba mindre. Huvudsaken är att man har lite sparkapital, och en balans mellan utgifter och inkomster.

Så här ser högerns ledarskribenter på problemet i massarbetslöshetens tid. Som om det handlar om ett val för de flesta om de vill jobba mer eller mindre.
Och arbetsmarknadsministern vill få ner arbetslösheten genom att få folk sluta spela dataspel.

Gud bevare oss för Alliansen efter valet!

_______________
Andra bloggar om: Expressen, Littorin, politik, Sakine Madon, Alliansen

Molana Rumi säger att jaget (egot, begäret) är som en åsna som ska ta dig till din resas mål. Då och då måste du mata den för att åsnan ska orka ta dig dit. Meningen är inte att göra sig av med åsnan som många religiösa menar. Och det är inte heller att enbart mata den.
Det finns en fin symbolik i den här beskrivningen som jag gillar. Den väcker en tanke, ger en en vinkning utan att ha någon ambition att berätta om vägen. För den får varje människa själv utforska.

En annan sådan bild brukade min gamla kung fu-tränare Boris använda. Vi är som en buss full av passagerare sa han och alla slåss med varandra och försöker tränga sig fram i bussen för att ta över ratten.
chauffören, den som kan köra ligger längst bak i bussen och sover.
För mig beskriver bilden i stort mig själv och mitt vardagsliv, hur jag sysselsätter mig med allting möjligt i vardagen för att glömma den enda viktiga. Livet, jag.

En tredje liknande bild som jag alltid har i minnet är berättelsen om Noak och arken.
Jaget för mig är som Noaks ark. Vi är som ett zoo fullt med olika djur och så har vi en liten del mänsklighet. Finns det någon mening så är det att gräva upp och väcka denna lilla del.
Utan Noak skulle inte djuren kunna vara i harmoni och nära varandra. De starkare skulle attackera de svagare så fort de fick chansen och mångfalden skulle förvandlas till blodbad och krig och styre av de få. Det är därför livet ter sig så kaotiskt. Styrmannen ligger och sover någonstans och alla andra härjar.
Och just därför kan vi inte betrakta oss som överlägsna varelser. Tvärtom. Alla djur ter sig enligt deras natur med undantag från människan.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, filosofi, livet, Erfan

Hur kan hämmandet för att inte kränka andra som står under ens makt vara allvarligare än att använda rasistiska benämningar som apjävel, blattejävel och Neger Niggersson under polisarbetet?

Den som är stark måste vara snäll, sa Pippi långstrump. Det är något du får lära dig Snutjävel!
(jag behöver väl inte förklara att benämningen riktar sig enbart till poliser med denna speciella jargong?!).

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, polisen, kränkning