Nazism är ingen lek på skolgården

Min krönika i miljötidningen Syre:

Det är sommarväder i september och i Bräckeskolans gård vimlar det av barn. Fritidshemmen passar på nu och är ute i gården så länge det är möjligt på eftermiddagarna. Vi har en stor och bra skolgård och barnen gillar att vara ute och leka.

Jag går runt i skolgården för att se hur barnen har det. Jag ser en av förskoleklassbarnen komma ut under en stor buske och gråtande ropa: ”Näää! Jag säger till fröken.”

Jag stannar på kort avstånd och tittar på när han letar med blicken för att hitta sin fröken, förgäves. Jag går fram och frågar hur han mår, vad han heter, för att försöka hjälpa honom. ”De är dumma mot mig, jag får inte vara med”, svarar han och pekar på två andra killar som sitter under skuggan av busken och gräver med små platta stenar i gruset. Vi går fram tillsammans till dem och jag frågar vad de leker för något.

”Vi är utforskare”, säger en av dem. ”Jaha, ok! Varför får inte H vara med?”, frågar jag vidare. “Han får visst vara med”, svarar han.

Jag börjar undra om de erbjudit H en roll i leken för att bli av med honom?
”Vad får H vara i leken då?”, frågar jag.

Han funderar snabbt och säger: ”Utforskare?”
”Där ser du!”, vänder jag mig till H och säger med en glad röst. ”Du får vara med!”.

”Näää!”, svarar H gråtande igen. ”Jag vill vara pokémon.”

Jag blir lite konfunderad men försöker hitta en ny ingång trots avståndet som verkar mellan deras världar.
“Ni som är utforskare, är inte Pokémons något ni eventuellt kan utforska?”
Han funderar och verkligen anstränger sig och säger till slut att det inte är möjligt för Pokémons fanns inte på den tiden leken handlar om.

Vi har en grundläggande princip i vår pedagogik och det är att alla får vara med, att barnen får vara inkluderande och bjuda in andra i sina lekar. På så sätt lär de sig samarbeta och kompromissa i sina gemensamma aktiviteter. I det här fallet finns det ingen gemensam punkt för att bygga leken på. H får helt enkelt leta efter andra kompisar som vill leka Pokémon förklarar jag för honom.

Alla fick vara med, ställa ut och ha seminarier på årets Bokmässan, även nazistiska Nya Tider. Bokmässan ville vara bred och inkluderande. De glömde bara att nazisterna eftersträvar enfald, att de har i sin dagordning att rensa samhället från De Andra.

Det här är ingen tillfällighet utan är symptomatiskt för den normalisering av rasism och nazism som sker överallt i samhället. Får de inte tillträde i något sammanhang tar de på sig offerkoftan och gråter högt får att de inte får vara med. Och vi har gått på det och tillåtit dem mer och mer utrymme allt eftersom.

Det är ingen tillfällighet att Svenska motståndsrörelsen manifesterar utanför Bokmässan när Nya Tider tagits emot i yttrandefrihetens namn.

Helgen innan Bokmässan blev Jimi Joonas Karttunen misshandlad till döds av Finska motståndsrörelsen som tillhör samma nätverk som SMR. Mellan år 1983 och 2016 har 36 mord med rasistiska/nazistiska motiv begåtts i Sverige.

Bokmässan får tänka om inför nästa år. Det här handlar tyvärr inte om en lek på en skolgård.

Storstädning

Städar hemmet.
Flyttar på saker som i åratal stått på samma plats, legat där de är utan att röras. Saker som endast blivit betraktade för att påminna om ett förflutet liv med sina höjder och dalar.

Städar hemmet. Rensar tankarna.
Det som tryckte ner mig till min avgrund har varit borta sedan länge.
Jag får lära mig att inse det, städa bort de mentala kedjor som håller mig kvar där.
Jag får komma ikapp mig själv.
Städar tankarna.

Internet i Tehran

Vi har wi-fi hemma hos föräldrarna och det känns som räddningen på eftermiddagen när alla vilar och jag vill ta lite paus från min norska deckare. Nätet är segt jämfört med hemma men den tuggar sig framåt. Den funkar.
Jag hör tioåriga systerdottern skrattar högt och berättar att hon har vunnit en tävling i en grupp i instagram. Förklarar för mig hur hon har koll i gruppen och hur hon hittar och blockerar spam-konton.

Facebook är en av de sidor som inte alls funkar. Facebook filtreras på något sätt bort för att inte kunna användas av allmänheten. Jag försökte igår kväll och imorse men kom ingen vart efter allt tuggande. Min syster tipsade om appen Open door och jag lyckades till sist att få igång min Facebook. Hade det inte funkat känner hon någon mobilaffär som kan fixa mobilen för att kunna passera den statliga filtreringen av internet.

Barndomshemmet

image

Resan tar längre tid än den borde. Två extra timmar pga ett stop i Prag för att fylla på bensintanken. Iranska flyg får fortfarande inte göra det i Sverige trots att embargot mot landet har tagits bort. De får göra det i alla andra europeiska länder men inte i där.

Min granne i sätet bredvid spekulerar med flygvärden: är det för att våra flygplan är så gamla och vi har inte fått köpa några nya på många år?
Nej svarar värden. I så fall ha vi inte fått landa överhuvudtaget. Kan vara för att det företag som försörjer Sverige med bränsle är ägt av USA? Jag vet faktiskt inte varför, avslutar han.

Nu är det en timma kvar tills vi landar. Då har jag varit i 7,5 någon sorts av ett tankevakum. Som en förflyttning till ett ej föreställbart rum. Flygplatsen där jag landar är bara några år gammal och jag har aldrig landat där och vet inte hur den ser ut.
Mina föräldrar har sålt mitt barndomshem och flyttat till en lägenhet. Nu är det deras lägenhet jag besöker och inte mitt gamla barndomshem. Känns märkligt. Men spännande. Jag kommer att vänja mig.

Incheckningen

Det var en relativt kort kö inför incheckningen. Jag med bara en stor bag och alla andra har flera väskor. 35 kilo får en ta med sig på resan. 40 kilo på vägen tillbaka. Iran Air.
Inga mer bagage? undrade personalen i incheckningen när jag lägger min bag på vågen.

Jag var bakom en familj i kön och den äldre damen tyckte det var kul att jag hade lite bagage. Det blir för mycket presenter vi måste ta med varje gång vi åker sa hon. Har du då inga presenter med dig då undrade hon?
Bara till min systerdotter sa jag. Och lite småsaker till mina föräldrar.

De äldre i släkten förväntas ha med sig något till alla de i nära släkten varje gång de åker bort, eller när de hälsar på. Det förväntas av mig också förstås men jag hoppar över det.
Soghati kallas det på persiska.

Livet

Ser ambulansbåren och en sjukvårdare utanför grannarnas ingång. Många känslor av oro och ångest övertar hela mina kropp. Ångest över alla nära och kära jag kommer att förlora innan det är dags för mig själv att lämna över.

Med sänkt huvud försöker jag passera men ändå får ögonkontakt med sjukvårdaren.
“Hej” säger han med ett dolt lugnande leende. “Hej” svarar jag tillbaka. Kände han mina känslor inför den här situationen?

Försöka styra och bedöva känslorna inför detta livets obarmhärtiga faktum. Nu är det EM. Skål!

Semester i Iran

Nu är biljetten köpt.
Det blir flyg från Göteborg till Tehran 27 juni, direkt om de hävda sanktionerna träder i kraft tills dess och planet kan tanka i Landvetter flygplats, annars med ett stop i Prag för tankning.

Semestern blir att umgås med mina föräldrar och åka tillsammans till Shiraz, Neyriz (pappas födelsestad), Bandar Abbas som ligger vid den sydliga havet Persiska viken, och förhoppningsvis till norra Iran för att bada i Kaspiska havet.
Återresa 8 augusti. Då blir det direkt flyg till Landvetter då planet är fulltankat.

Om att ge och ta

Uttrycket och livsfilosofin “givande och tagande” tycker jag är intressant.
“Det handlar om givande och tagande”, hör jag ofta sägas om relationer oavsett om det är på jobbet, vänskap eller annat. Och det betyder ofta att man samlar poäng från varandra; nu har jag gjort det här för dig och förväntar att du ställer upp nästa gång.

Jag känner att jag har sluppit det här med mina vänner och senaste åren även på mitt jobb på Bräckeskolan. Jag känner att numera gör jag det jag kan utan att behöva föra anteckningar eller påpeka, och känner att jag är avslappnad och trygg i att få grymt stöd ifall jag behöver det. Givande och tagande blir det kanske då och då men det är inget utbyte utan vänskap och gemenskap.

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.

Explosion av engagemang

Krönika i Göteborgs Fria:

Den senaste tiden har jag haft extra anledning att tänka på maktrelationer, på människor med makt. På dem som ser och utnyttjar alla tillfällen att trycka ner en och utnyttja en. De som anser sig rätten att passera andras gränser bara för att de kan göra det.

Jag har funderat på människor i maktpositioner, män som ser det som sin naturliga rätt att de ska ha och andra inte. Jag har sett priviligierade män som känner sig hotade av dem utan något, av dem som har lämnat allt och inte har något kvar; det är tiggarnas eget fel att de är fattiga; flyktingarna har inget här att göra; bäst att de stannar hemma och i sina närområden.

De senaste veckorna har vi också haft anledning att oroa oss för asylboenden som sätts i brand, sörja dem som mördades av en nazist i Trollhättan, oroa oss för våra barn som kan bli attackerade igen.

Det finns över fyrtio miljoner människor på flykt i världen. De flesta är flyktingar inom sitt eget lands gränser eller i de närliggande länderna. Några få procent tar sig till den rika delen av världen. Detta trots alla gränser och murar runt Fort Europa och Nordamerika.

Rörelsefriheten är en bortglömd mänsklig rättighet i dag. För att inte tala om alla människors rätt till skydd undan förföljelse, enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag har också haft anledning att tänka på en bred rörelse som har vuxit fram de senaste månaderna. Människor med olika bakgrund och engagemang har, enbart på grund av sin tro på de mänskliga rättigheterna, gått samman och samarbetat. Arbetat för att på ett juste sätt hjälpa till och ta emot dem som lyckats ta sig hela vägen hit. De har ordnat sovplatser, mat och andra livsförnödenheter, resebiljetter, allt som behövs för att underlätta mötet med Sverige för de nyanlända. Olika organisationer och föreningar har samarbetat med varandra och andra som inte varit organiserade har hakat på och blivit en del av denna breda rörelse.

Därför har jag trots allt haft en stor anledning att vara positiv och optimistisk. Denna explosion av engagemang har för mig lyst upp det politiska mörker vi befinner oss i efter rasisternas framgång i Europa de senaste åren. Denna rörelse är för mig hoppet i en rätt hopplös utveckling. Syret i en värld där de utsatta blir beskyllda för att vara problemet och utsätts för ännu mer förtryck och våld från dem som har, från dem priviligierade.

Många har gått och varit tyngda av utvecklingen, framförallt av det ökade stöd rasisterna får ju mer de visar sitt rätta ansikte. Vi känner inte igen oss. Detta skulle ju inte hända igen. Nu öppnades en glimt i mörkret. Refugees Welcome!

Hur vi kommer aförvalta det här vidare kommer att avgöra den värld vi lämnar till våra barn.

Som sociologen Zigmunt Bauman skriver i Auschwitz och det moderna samhället: Den mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen för oss var inte att detta kunde hända, utan det faktum att vi kunde vara med och utföra det.

Rörelse

Rörelsens energi.
Energin som initierar andra rörelser,
ändrar stämningen, humöret, kroppstemperaturen.

Som en fjärils vingslag som slutar i en revolution.

Rörelser som slutar i oändligheten, och inte ens där.

En rörlighet som aldrig stillar,
sedan du gick.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.