att sjunka lågt

Att inte kunna varsebli varandet är en märklig känsla. Kan det likna känslan av att befinna sig ensam på en öde ö? Men då är det lättare att vänja sig och anpassa sig tänker jag.
För kunskapen att det finns en värld utanför som man själv inte är del av är slitsamt och tärande.

Minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll hemma själv och jag minns hur jag led av detta liv.
Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det var i början av min resa i Sverige. Andra året här? Då man börjar inse att ens bild och förväntning av omgivningen inte överensstämmer med den. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra. Flykten innebär också en klassresa. Först då du har sjunkit lägst som du kan se dig omkring, förstå din plats och försöka simma upp till ytan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *