Vid fontänen i Järntorget

Sitter vid fontänen mitt i Järntorget. Funderade först på att ringa dig. Jag vill helst träffa dig. Undrar vad du har för dig nu?

Det är en av de första vårdagarna i år. Det är ganska varmt under solen. Jag ville höra din röst. Men jag vill också vara för mig själv. Vill njuta av värmen, av dagen, av denna stund.
Jag andas djupt. Det luktar fisk i luften.

Jag saknar dig. Men inte så mycket som att jag inte kan vara utan dig. Som att hela tiden tänka på vad du gör. Tänka på var du är och önska att vara med dig nu.
Tanken är lockande. Känslorna ganska neutrala.

Det är en varm dag. Stenen under baken är kall men luften är varm. Den kalla marken och den varma luften vill inte mötas. Jag känner mig frusen trots den skinande vårvärmen.
Jag sms-ade dig iallafall. Du får svara om du vill.
Cykeln glider förbi. Duvorna flaxar iväg.

Jag sitter här mitt i Järntorget och bara är. Ser din bild framför mig då och då. I jämna mellanrum. Som en omväxling, avkoppling.
Ska kanske ringa dig trots allt? Idag?

(Järntorget 18 apr 2013)

När medmänskligheten blommar

Min krönika i veckans Syre:

Jag hade en underlig dröm häromdagen. Den där sista halvtimmen, timmen innan en vaknar helt när drömmen får färg och liv, känns som verklig.
Jag drömde bl a att gick på stan och råkade hamna nära en nazistdemonstration. Jag förbannade för mig själv alla de vita som slåss för nazisternas yttrandefrihet och själva slipper gå oroliga på gatorna. Tittade mig hela tiden omkring för att inte komma nära rasister och nazister i flock. Försökte avlägsna mig från samlingen så fort det bara gick.

Jag skriver om drömmen på Facebook. “Vilken mardröm!”, kommenterar flera vänner på inlägget. För mig kändes den däremot som en vanlig dröm. En sådan som man sömndrucken ligger kvar i sängen, försöker minnas hela händelseförloppet för att tyda någon förklaring.

Jag minns tiden då jag kom till Sverige. Första anhalten var Carlslund, flyktingförläggningen i Upplands Väsby. Jag slapp bo kvar där och bodde hos min morbror i stan. Brukade cykla när jag vaknade på morgnarna till Vasastan där han hade sitt bageri och kafé. Det fanns några broar att cykla över och jag brukade variera mellan dem i min upptäcksfärd i Stockholm och Sverige.

Jag minns en gång när jag cyklade via en väg vid en kanal varav en bit var en gångväg. Gångvägen slutade i en trappa där jag brukade bära upp min cykel på trapporna. Precis innan trappan mötte jag ett gäng som hängde där och rökte och drack. Jag kände inte till nazister då, men jag kände vibbarna och att de inte verkade trevliga. Samlade all min lugn utan att titta på dem, bar min cykel på axeln och sprang upp på trapporna och cyklade därifrån.
Jag minns när morbror berättade en gång att han har hört talas om nazister som har samlingsplatser i Gamla stan och som har slängt en del personer de har mött in i vattnet. Jag tänkte på att jag inte kunde simma och jag hade nog vunnit i ett av mitt livs viktigaste lotterier den gången jag mötte dem.
Senare när jag flyttade till Göteborg fick jag stötta på dem då och då när de demonstrerade på Avenyn. Vi hade dessutom ett rasistiskt parti i Riksdagen, Lasermannen härjade och sköt på folk som inte var blonda. Och en del annat som hände och som ville säga till mig att jag inte var önskad här. Jag minns att jag många gånger undrade var fan jag hade hamnat i världen av alla ställen.

Det är drygt ett år sedan då Refugees Welcome-rörelsen kom igång. Min egen uppvaknande var när jag själv kom i kontakt med asylrätts-aktivister och antifascister. Det var för mig en aha-upplevelse när jag förstod att det fanns människor här som stod på min sida. Jag hade glömt av medmänskligheten och solidariteten.
Förra året fick vi se en stor manifestation medmänsklighet. Något som vi alla trodde var kvävd men som då fick växa och blomma och göra oss överväldigade. Tyvärr så slutade det hela med stängda gränser och ett bakslag för hela asylrättsrörelsen.
Men medmänsklighet är som en glöd som brinner kvar och kommer ständigt att hitta vägar att blomma ut. Att visa oss att vi alla är lika mycket värda och att vi bryr oss om varandra.

Nazism är ingen lek på skolgården

Min krönika i miljötidningen Syre:

Det är sommarväder i september och i Bräckeskolans gård vimlar det av barn. Fritidshemmen passar på nu och är ute i gården så länge det är möjligt på eftermiddagarna. Vi har en stor och bra skolgård och barnen gillar att vara ute och leka.

Jag går runt i skolgården för att se hur barnen har det. Jag ser en av förskoleklassbarnen komma ut under en stor buske och gråtande ropa: ”Näää! Jag säger till fröken.”

Jag stannar på kort avstånd och tittar på när han letar med blicken för att hitta sin fröken, förgäves. Jag går fram och frågar hur han mår, vad han heter, för att försöka hjälpa honom. ”De är dumma mot mig, jag får inte vara med”, svarar han och pekar på två andra killar som sitter under skuggan av busken och gräver med små platta stenar i gruset. Vi går fram tillsammans till dem och jag frågar vad de leker för något.

”Vi är utforskare”, säger en av dem. ”Jaha, ok! Varför får inte H vara med?”, frågar jag vidare. “Han får visst vara med”, svarar han.

Jag börjar undra om de erbjudit H en roll i leken för att bli av med honom?
”Vad får H vara i leken då?”, frågar jag.

Han funderar snabbt och säger: ”Utforskare?”
”Där ser du!”, vänder jag mig till H och säger med en glad röst. ”Du får vara med!”.

”Näää!”, svarar H gråtande igen. ”Jag vill vara pokémon.”

Jag blir lite konfunderad men försöker hitta en ny ingång trots avståndet som verkar mellan deras världar.
“Ni som är utforskare, är inte Pokémons något ni eventuellt kan utforska?”
Han funderar och verkligen anstränger sig och säger till slut att det inte är möjligt för Pokémons fanns inte på den tiden leken handlar om.

Vi har en grundläggande princip i vår pedagogik och det är att alla får vara med, att barnen får vara inkluderande och bjuda in andra i sina lekar. På så sätt lär de sig samarbeta och kompromissa i sina gemensamma aktiviteter. I det här fallet finns det ingen gemensam punkt för att bygga leken på. H får helt enkelt leta efter andra kompisar som vill leka Pokémon förklarar jag för honom.

Alla fick vara med, ställa ut och ha seminarier på årets Bokmässan, även nazistiska Nya Tider. Bokmässan ville vara bred och inkluderande. De glömde bara att nazisterna eftersträvar enfald, att de har i sin dagordning att rensa samhället från De Andra.

Det här är ingen tillfällighet utan är symptomatiskt för den normalisering av rasism och nazism som sker överallt i samhället. Får de inte tillträde i något sammanhang tar de på sig offerkoftan och gråter högt får att de inte får vara med. Och vi har gått på det och tillåtit dem mer och mer utrymme allt eftersom.

Det är ingen tillfällighet att Svenska motståndsrörelsen manifesterar utanför Bokmässan när Nya Tider tagits emot i yttrandefrihetens namn.

Helgen innan Bokmässan blev Jimi Joonas Karttunen misshandlad till döds av Finska motståndsrörelsen som tillhör samma nätverk som SMR. Mellan år 1983 och 2016 har 36 mord med rasistiska/nazistiska motiv begåtts i Sverige.

Bokmässan får tänka om inför nästa år. Det här handlar tyvärr inte om en lek på en skolgård.

Storstädning

Städar hemmet.
Flyttar på saker som i åratal stått på samma plats, legat där de är utan att röras. Saker som endast blivit betraktade för att påminna om ett förflutet liv med sina höjder och dalar.

Städar hemmet. Rensar tankarna.
Det som tryckte ner mig till min avgrund har varit borta sedan länge.
Jag får lära mig att inse det, städa bort de mentala kedjor som håller mig kvar där.
Jag får komma ikapp mig själv.
Städar tankarna.

Internet i Tehran

Vi har wi-fi hemma hos föräldrarna och det känns som räddningen på eftermiddagen när alla vilar och jag vill ta lite paus från min norska deckare. Nätet är segt jämfört med hemma men den tuggar sig framåt. Den funkar.
Jag hör tioåriga systerdottern skrattar högt och berättar att hon har vunnit en tävling i en grupp i instagram. Förklarar för mig hur hon har koll i gruppen och hur hon hittar och blockerar spam-konton.

Facebook är en av de sidor som inte alls funkar. Facebook filtreras på något sätt bort för att inte kunna användas av allmänheten. Jag försökte igår kväll och imorse men kom ingen vart efter allt tuggande. Min syster tipsade om appen Open door och jag lyckades till sist att få igång min Facebook. Hade det inte funkat känner hon någon mobilaffär som kan fixa mobilen för att kunna passera den statliga filtreringen av internet.

Barndomshemmet

image

Resan tar längre tid än den borde. Två extra timmar pga ett stop i Prag för att fylla på bensintanken. Iranska flyg får fortfarande inte göra det i Sverige trots att embargot mot landet har tagits bort. De får göra det i alla andra europeiska länder men inte i där.

Min granne i sätet bredvid spekulerar med flygvärden: är det för att våra flygplan är så gamla och vi har inte fått köpa några nya på många år?
Nej svarar värden. I så fall ha vi inte fått landa överhuvudtaget. Kan vara för att det företag som försörjer Sverige med bränsle är ägt av USA? Jag vet faktiskt inte varför, avslutar han.

Nu är det en timma kvar tills vi landar. Då har jag varit i 7,5 någon sorts av ett tankevakum. Som en förflyttning till ett ej föreställbart rum. Flygplatsen där jag landar är bara några år gammal och jag har aldrig landat där och vet inte hur den ser ut.
Mina föräldrar har sålt mitt barndomshem och flyttat till en lägenhet. Nu är det deras lägenhet jag besöker och inte mitt gamla barndomshem. Känns märkligt. Men spännande. Jag kommer att vänja mig.

Incheckningen

Det var en relativt kort kö inför incheckningen. Jag med bara en stor bag och alla andra har flera väskor. 35 kilo får en ta med sig på resan. 40 kilo på vägen tillbaka. Iran Air.
Inga mer bagage? undrade personalen i incheckningen när jag lägger min bag på vågen.

Jag var bakom en familj i kön och den äldre damen tyckte det var kul att jag hade lite bagage. Det blir för mycket presenter vi måste ta med varje gång vi åker sa hon. Har du då inga presenter med dig då undrade hon?
Bara till min systerdotter sa jag. Och lite småsaker till mina föräldrar.

De äldre i släkten förväntas ha med sig något till alla de i nära släkten varje gång de åker bort, eller när de hälsar på. Det förväntas av mig också förstås men jag hoppar över det.
Soghati kallas det på persiska.

Livet

Ser ambulansbåren och en sjukvårdare utanför grannarnas ingång. Många känslor av oro och ångest övertar hela mina kropp. Ångest över alla nära och kära jag kommer att förlora innan det är dags för mig själv att lämna över.

Med sänkt huvud försöker jag passera men ändå får ögonkontakt med sjukvårdaren.
“Hej” säger han med ett dolt lugnande leende. “Hej” svarar jag tillbaka. Kände han mina känslor inför den här situationen?

Försöka styra och bedöva känslorna inför detta livets obarmhärtiga faktum. Nu är det EM. Skål!

Semester i Iran

Nu är biljetten köpt.
Det blir flyg från Göteborg till Tehran 27 juni, direkt om de hävda sanktionerna träder i kraft tills dess och planet kan tanka i Landvetter flygplats, annars med ett stop i Prag för tankning.

Semestern blir att umgås med mina föräldrar och åka tillsammans till Shiraz, Neyriz (pappas födelsestad), Bandar Abbas som ligger vid den sydliga havet Persiska viken, och förhoppningsvis till norra Iran för att bada i Kaspiska havet.
Återresa 8 augusti. Då blir det direkt flyg till Landvetter då planet är fulltankat.

Om att ge och ta

Uttrycket och livsfilosofin “givande och tagande” tycker jag är intressant.
“Det handlar om givande och tagande”, hör jag ofta sägas om relationer oavsett om det är på jobbet, vänskap eller annat. Och det betyder ofta att man samlar poäng från varandra; nu har jag gjort det här för dig och förväntar att du ställer upp nästa gång.

Jag känner att jag har sluppit det här med mina vänner och senaste åren även på mitt jobb på Bräckeskolan. Jag känner att numera gör jag det jag kan utan att behöva föra anteckningar eller påpeka, och känner att jag är avslappnad och trygg i att få grymt stöd ifall jag behöver det. Givande och tagande blir det kanske då och då men det är inget utbyte utan vänskap och gemenskap.

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.