Molana Rumi säger att jaget (egot, begäret) är som en åsna som ska ta dig till din resas mål. Då och då måste du mata den för att åsnan ska orka ta dig dit. Meningen är inte att göra sig av med åsnan som många religiösa menar. Och det är inte heller att enbart mata den.
Det finns en fin symbolik i den här beskrivningen som jag gillar. Den väcker en tanke, ger en en vinkning utan att ha någon ambition att berätta om vägen. För den får varje människa själv utforska.

En annan sådan bild brukade min gamla kung fu-tränare Boris använda. Vi är som en buss full av passagerare sa han och alla slåss med varandra och försöker tränga sig fram i bussen för att ta över ratten.
chauffören, den som kan köra ligger längst bak i bussen och sover.
För mig beskriver bilden i stort mig själv och mitt vardagsliv, hur jag sysselsätter mig med allting möjligt i vardagen för att glömma den enda viktiga. Livet, jag.

En tredje liknande bild som jag alltid har i minnet är berättelsen om Noak och arken.
Jaget för mig är som Noaks ark. Vi är som ett zoo fullt med olika djur och så har vi en liten del mänsklighet. Finns det någon mening så är det att gräva upp och väcka denna lilla del.
Utan Noak skulle inte djuren kunna vara i harmoni och nära varandra. De starkare skulle attackera de svagare så fort de fick chansen och mångfalden skulle förvandlas till blodbad och krig och styre av de få. Det är därför livet ter sig så kaotiskt. Styrmannen ligger och sover någonstans och alla andra härjar.
Och just därför kan vi inte betrakta oss som överlägsna varelser. Tvärtom. Alla djur ter sig enligt deras natur med undantag från människan.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, filosofi, livet, Erfan

När jag läste praktisk filosofi på Stockholms universitet fick vi i institutionen besök av en professor från England. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad han hette men han gjorde ett mycket starkt intryck på mig.
Han var väldigt speciell och intressant. han berättade om att han gav bort den mesta delen av sin lön och behöll så mycket som han kunde leva på.

Som sagt var det här länge sedan och jag kommer inte ihåg vad föreläsningen exakt handlade om. Men en sak han berättade och som jag kommer ihåg var när han försökte beskriva den politiska pragmatikens problematik.
Han berättade om London och om politikerna där. De vet att om de höjer pensionen med tio pund så kommer över 120 pensionärer att överleva vintern och året från hungern och kylan. Det fanns en statistisk beräkning på det men jag kommer inte ihåg vad han sa det var.
Han sa tänk er att vi sitter här och ska diskutera en budget utifrån en sådan här kunskap! Ska vi höja pensionen med tio pund och var i så fall ska vi ta pengarna ifrån? Bör vi inte höja den ännu mer så att fler kan överleva denna vinter? osv.

Jag tror det var då jag bestämde mig för att aldrig bli politiker för man fattar beslut som direkt drabbar många människor och som man inte kan ha en övergripande koll på. För mig är det här en omöjlig sits.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, politik, filosofi, pragmatik

Nu damp den ner i brevlådan, mitt ex av Ord & bilds senaste nummer (har du inte beställt din gratiskulturtidskrift kan du passa på att göra det på Kulturchock.)

Temat för det här numret är kapitalismen som religion, med texter av bl a Walter Benjamin och Agamben.
Det finns också en text av den danska skribenten Lilian Munk Rösing som handlar om karikatyrernas efterspel, och som enligt förtexten förespråkar ett erkännande av främlingskapet som ett universellt grundvillkor snarare än tolerans mot det främmande/främlingar. Verkar som en sympatiskt intressant hållning.

Jag skrev för länge sedan en text om min flykt och främlingskapet som publicerades i olika versioner i nättidningen Alba, tidskriften Karavan mfl, och som är min hyllning till främlingskapet i mitt eget liv.
Jag håller nu på att skriva om den som ett inlägg i kollektivbloggen frihetligt forum. Tidningen var en mycket påpasslig present.

_______________

Andra bloggar om: ORD&BILD, Kulturchock, gratistidskrift, främlingskap, tolerans

Jag har just nu fastnat för boken Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, en mycket välskriven bok med en spännande mångbottnad historia.
Historien utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och handlar om ett mobbat barn på väg in i tonåren, en vampyr, en massmördare, flera a-lagares öden mm mfl.

Jag är annars inte mycket för sci-fi och vampyrhistorier men om man bortser från vampyren är historien väldigt socialrealistiskt skildrat. Det här gör boken rätt otäck på sina ställen när de här hemskheterna händer, och på samma gång så spännande att jag inte kan lämna den ifrån mig.

Har hunnit läsa hälften av boken nu.

För övrigt har jag börjat på min d-uppsats i sociologi (om igen) och tänker skriva om migration som en social rörelse. Sett mer som ett motstånd mot gränser och orättvisor i världen. Rörelsefriheten är ju en numera bortglömd mänsklig rättighet.

Vill därför sätta mig in i Giorgio Agambens tänkande och resonemang framför allt kring undantagstillstånd (Stefan Jonssons inledning om Agamben i DN och Agambens tal Rörelse som är översatt i Guldfiske tyckte jag var bra introduktioner… flera tips?!) , och läser samtidigt Håkan Thörns Globaliseringens dimensioner.

Får passa på att tipsa om en artikel av Carsten Jensens som jag lyckades hitta och läsa igen. Jens Hansen påminner om Svensson och Sverige är ett Danmark light vad gäller främlingsrädsla och -fientlighet (eller ska vi säga mixofobi?!), bl a med tanke på sd:s frammars i diverse kommunfullmäktigen.

Intressant idé han diskuterar i artikeln.

_______________

Andra bloggar om: Stockholm, Låt den rätte komma in, sci-fi, böcker, litteratur, Giorgio Agamben, Agamben, Undantagstillstånd, Håkan Thörn, Carsten Jensen, Stefan Jonsson, globalisering, sociala rörelser, migration, främlingsfientlighet, mixofobi

__________________________________________________________________

Begäret är som vårt färdmedel, som en åsna, sa mawlana Rumi. Det ska ta oss dit vi ska.
Då och då måste vi mata åsnan och lämna den i fred. På det viset kan vi få rida den och styra den mot målet.

Livet går ut på att mata åsnan jämt känns det som.

Två vänner diskuterade vänskap och om hur riktiga vänner är mot varandra.
- Vill du träffa en sådan? frågar den ena den andra. Kom så ska du få se!

De går via en slakteri och köper en fårskalle, lägger den i en tygpåse så att påsen blir blodig och knyter påsen. Sedan går de och ringer hos en annan vän och låtsas vara uppjagade och ha bråttom, säger att polisen är efter dem och ber vännen att göra sig av med påsen.

Dagen efter går de till vännen igen och frågar hur det hade gått.
- Jag gjorde som ni sa och grävde ner påsen i gården. Ingen kommer att hitta den.
- Tittade du efter vad det var i påsen?
- Nej. Du hade knutit påsen och det var inte min angelägenhet.

- Det här min vän, är sann vänskap! säger den ena vännen till den andra.

Glänta har börjat med filosofibaren här i Göteborg igen.
De började med att arrangera dessa för många (6,7?) år sedan på Atalante. Sedan tog Stockholm och Södra teatern över, eller i alla fall hade liknande föreläsningar, i några år. Nu arrangeras träffarna tillsammans med ABF och på restaurang Trappan på Järntorget.

Imorgon kommer Sven-Olov Wallenstein att föreläsa om “Agamben, Foucault och biopolitiken”.

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
- Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
- Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Några tänkvärda ord av fredsforskaren Jörgen Johansen:

För att kunna leva behöver man mat, vatten, kärlek och konflikter. Konflikt är inte detsamma som våld.

Fredsforskningen handlar egentligen om en krigsforskning. Krig är inte en konflikt utan de inblandades medel för att påverka konflikten.
Fred är förmågan att hantera konflikter utan användning av våld.

Jag hörde en georgisk kulturvetare föreläsa om konst och politik. Enligt honom fanns det tre vägar genom vilka vi kunde få kontakt med varat: religion, vetenskap och kultur. Det fanns ingen annan väg menade han.
Men under hela historien har politiker hävdat att de känner till den enda rätta vägen. De är oftast okunniga och ointelligenta, men jävligt ambitiösa.

Det tål att tänkas på, som min gamla filosofilärare brukade säga

I Varats olidliga lätthet diskuterar Milan Kundera teodicé-problemet i några avsnitt, utifrån avföringen och skitens existens.

Att ordet skit för inte länge sedan ersattes med punkter i böckerna var inte av moraliska skäl skriver Kundera, utan av metafysiska skäl (jag tänker spontant på MTV som idag censurerar ett visst f-ord i sina sändningar och även om det förekommer i låtarna). Det kategoriska bejakandet av varat definierar han som det estetiska idealet av en värld där skiten förnekas, och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallar han för kitsch.
Han tar ett exempel, när en farfar kisar mot några barn som springer och leker på gräsmattan (jag citerar rakt av):

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.
…
“Kitsch” är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet och som sedan upptagits i de flesta andra europeiska språk. Men för att ordet använts ofta har dess ursprungliga metafysiska innebörd suddats ut: kitsch är skitens förnekande; både i bokstavlig och i figurlig bemärkelse: kitsch utesluter allt i den mänskliga tillvaron som till sitt väsen är oacceptabelt.
…
Från denna synpunkt kan det man kallar för gulag kanske ses som en latrinbrunn, där den totalitära kitschen slänger sitt avfall.

Och så mot slutet av boken:

Kitsch är en skärm som satts upp för att skymma döden.
…
Innan vi glöms bort kommer vi att förvandlas till kitsch. Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, teodicé, kitsch, varat, döden, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Det finns en legend om en persisk kung som blir vän med en av sina drängar. Han blir mycket förtjust i drängens personlighet. Drängen kommer kungen närmare och närmare och slutar med att bli hans närmaste vän och rådgivare.
En kort tid efter bekantskapet får kungen höra att drängen har ett hemligt utrymme på sitt rum, ett hål under golvet som han regelbundet besöker. Antagligen så stjäl han guld och annat värdefullt från slottet och gömmer där. Kungen låter drängen hållas under uppsikt och överraskar honom när han en gång besöker gömstället.
Vad gömmer du där? frågar han honom.
Det är mina gamla och trasiga kläder, svarar han. Jag har sparat dem för att kunna minnas mitt tidigare liv.

Jag tycker om den här berättelsen. Den visar på ett enkelt och fint sätt, betydelsen av att kunna se och uppskatta livets gång. Jag tycker inte vi endast lever ett liv under vår livstid. T o m vårt fysiska jag förändras helt vart sjätte, sjunde år. Det är ungefär så länge varje cell lever, som jag har hört.
För mig har bl a mina livskriser varit ett slut på något, och en början på nytt. Min mest omvälvande kris/förändring i livet var min flykt, då jag tvingades lämna allt jag hade och kände till bakom mig. Jag har jämfört flykten med döden i en text som går att läsa på alba.nu. En uppläst version av texten finns på Hörbars hemsida (Tommi Hildén från Atalante har producerat inslaget….klicka dig fram till Hörbar2).

Flykten och de följande åren var jobbigt och ovisst. Det är en tid och ett liv som jag vill minnas för alltid.

SVT:s Kobra hade för några månader sedan en intervju med den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen. Den handlade om Svendsen nya bok Ondskans filosofi. Svendsen pratade om fyra typer av ondska som han beskriver i boken:

Den demoniska ondskan finns enligt Svendsen i fiktionens värld, i filmer och böcker, som har att göra med Dracula och vampyrer och liknande.
Den instrumentella ondskan är relaterad till den personliga vinningen i handlingen som t ex när man rånar en bank, då man vet att man gör fel.
Den idealistiska ondskan rättfärdigas utifrån godheten, som i fallet Bin Laden och Bush. Att man angriper ondskan betyder inte automatiskt att man står på det godas sida.
Och till sist den dumma ondskan (eller det Hannah Arendt kallade för den banala ondskan) då aktören handlar utan att tänka om gärningen är ond eller god. Arendt uppfattade Eichmann inte som en diabolisk figur, inte heller som en ideologisk fanatiker, utan bara som en fantasilös byråkrat.

Det farliga var, enligt Svendsen, om man trodde att man skulle kunna angripa ondskan på någon plats och utrota den.

“Den som doppar utan bläck i hornet riskerar inte att bli en narr för eftervärlden”, skriver den danske författaren Ib Michael i romanen Brev till månen.

Jag har precis läst färdigt boken och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag tyckte ju om boken, absolut. Den är fint skriven och författaren har ett poetiskt språk som tilltalar och inspirerar. Det är själva berättelsen som jag blir lite konfunderad över. Jag behöver nog lite mer tid för att smälta den.

Ett starkt intryck som jag har fått av boken är det Michael skriver om sin berättelse någonstans i slutet av boken: “Otvivelaktigt har minnet förväxlat platser och namn. Det ändrar ingenting i berättelsen. Namn är tidens damm.”
Detta tänker jag påminna mig om när jag själv skriver. Det ger mig en frihetskänsla. Så vill jag se på det jag skriver, tidens damm.

_______________
Andra bloggar om: Ib Michael, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Jag har utgått ifrån sociologen och socialfilosofen Zygmunt Bauman och hans redogörelse av begreppen etik och moral i Postmodern etik.

Etik kommer från grekiskans “ethos” som betyder sedvänja. Moral kommer från “mores” som är den latinska översättningen för samma ord. Båda orden används både om normer (handlingsfrågor, vad som är rätt resp. fel), och värderingar (frågan om gott och ont).

Vad gäller frågan om handling och handlande brukar man dela olika läror i två huvudkategorier: den pliktetiska och den konsekvensetiska.
Pliktetiken utgår ifrån absoluta normer och principer. Att ljuga för att ta ett exempel, är alltid fel enligt vissa läror oavsett konsekvenserna. Konsekvensetiken utgår ifrån konsekvenserna av en handling. Enligt denna kan det vara befogat att ljuga beroende av de tänkta konsekvenserna. Dödshjälp är en sådan kontroversiell fråga som brukar debatteras utifrån de här två synsätten.

Filosofer brukar använda etikbegreppet som läran om den personliga moralen, för att skilja mellan dessa två. Den tyska sociologen och filosofen Habermas lägger till ännu ett begrepp i sammanhanget. Han skiljer mellan moral (det som individen anser som det rätta för sig själv), etik (det rätta i förhållande till omgivningen och de andra) och pragmatik (det funktionella). Politiken är utanför den moraliska och den etiska sfären, menar Habermas, och hör till pragmatiken.

_______________
Andra bloggar om: Zygmunt Bauman, Habermas, etik, moral, politik, politisk filosofi, moralfilosofi, filosofi, sociologi ___________________________________________________________

Jag lyssnade på Michael Azars sommarprat från 5/7 idag. Det var en mycket vacker hyllning till kärleken och livet, med många intressanta filosofiska och idéhistoriska inlägg. Jag känner Michael personligen sedan länge så det gjorde det hela mycket roligare.

Grädden på moset var när han spelade en låt av “universums bästa reggae-band” Nazarenes. Jag höjde ljudet till max och tittade ut i det regniga vädret och kände mig riktigt berusad av stämningen. Undrar vad mina grannar tyckte om det?

Jag bor i samma trappa som Medhane & Noah.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, blogga, skriva, skrivande, grafomani, litteratur, böcker ___________________________________________________________