Ramarna fyrkantiga och oböjbara
som rymmer dig
Du kan inte forma dem

_______________
Andra bloggar om: livet, Nomadi, poesi, dikter

Jean Toomer, Essentials (XXIV), Översättning av Anna Wahlgren citerad i Stefan Jonssons De Andra.

_______________
Andra bloggar om: rasism, Jean Toomer, poesi, dikter

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, yttrandefrihet, kränkning

Det är förstås bra att jobba om man vill ha pengar, men man kan också välja en livsstil med låga levnadskostnader - och därmed jobba mindre. Huvudsaken är att man har lite sparkapital, och en balans mellan utgifter och inkomster.

Så här ser högerns ledarskribenter på problemet i massarbetslöshetens tid. Som om det handlar om ett val för de flesta om de vill jobba mer eller mindre.
Och arbetsmarknadsministern vill få ner arbetslösheten genom att få folk sluta spela dataspel.

Gud bevare oss för Alliansen efter valet!

_______________
Andra bloggar om: Expressen, Littorin, politik, Sakine Madon, Alliansen

En annan sådan bild brukade min gamla kung fu-tränare Boris använda. Vi är som en buss full av passagerare sa han och alla slåss med varandra och försöker tränga sig fram i bussen för att ta över ratten.
chauffören, den som kan köra ligger längst bak i bussen och sover.
För mig beskriver bilden i stort mig själv och mitt vardagsliv, hur jag sysselsätter mig med allting möjligt i vardagen för att glömma den enda viktiga. Livet, jag.

En tredje liknande bild som jag alltid har i minnet är berättelsen om Noak och arken.
Jaget för mig är som Noaks ark. Vi är som ett zoo fullt med olika djur och så har vi en liten del mänsklighet. Finns det någon mening så är det att gräva upp och väcka denna lilla del.
Utan Noak skulle inte djuren kunna vara i harmoni och nära varandra. De starkare skulle attackera de svagare så fort de fick chansen och mångfalden skulle förvandlas till blodbad och krig och styre av de få. Det är därför livet ter sig så kaotiskt. Styrmannen ligger och sover någonstans och alla andra härjar.
Och just därför kan vi inte betrakta oss som överlägsna varelser. Tvärtom. Alla djur ter sig enligt deras natur med undantag från människan.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, filosofi, livet, Erfan

Den som är stark måste vara snäll, sa Pippi långstrump. Det är något du får lära dig Snutjävel!
(jag behöver väl inte förklara att benämningen riktar sig enbart till poliser med denna speciella jargong?!).

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, polisen, kränkning

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation

Att räkna rasistiska partier som alla andra och låta idioten komma undan med ett sådant idiotiskt svar precis efter Uppdrag gransknings gedigna program om Vellinge i den andra kanalen! Finns det någon konsekvens i SVT?

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, SVT, valet

Fyll min bägare för denna eldiga dryck
inte längre förmår ta mig till berusning

Dessa bägare som töms en efter en
är hav av eld som jag slukar upp
vågorna fångar mig men havet vill inte mig

“>

tittade jag upp i oändligheten
och tänkte med ett leende

jag kan inte falla längre

—

افتاده بر خاک به‌ بی‌ نهایت نگریستم

و با لبخندی بخاطر آوردم

که دیگر سقوط نخوهم کرد