Boken Fihe mafih är en samling av föredrag och artiklar av mowlana Rumi. Den består av många berättelser som ibland liknar predikningar.

Jag tycker de här berättelserna är bland det mest intressanta i persisk litteratur. De skiljer sig från predikningar på det sättet att de inte talar om för dig hur du ska leva, vad som är rätt och vad som är fel.
Berättelserna handlar inte om att få läsaren anamma sig ett schablon för att anpassa livet efter det. De ger å andra sidan ledtrådar, betonar och understryker det som är av mer betydelse för livets gång i en kaotisk verklighet.

Förlora aldrig hoppet. Hoppet är resans början. Om du inte befinner dig på vägen kan du alltid hålla dig vid dess början.
Tänk inte så mycket på de misstag du har begått och börja istället med att göra det rätta. När du håller dig till det rätta har du samtidigt hållit dig från vad som är fel.

Din ärlighet är som Moses käpp och dina felgärningar är som trollkarlarnas troll och påhitt. När det rättfärdiga (haq) träder fram slukar den allting annat.
Om du har gjort något fel har du gjort det mot dig själv. Dina felsteg kan aldrig befläcka vägen till den rättfärdiga (haq)

(s 9 i min persiska översättning)

Och följande är min översättning av ett senare stycke i boken:

Någon sa en gång: “jag har glömt någonting här…”.
Gud svarade att det finns enbart en sak i livet som är viktig att inte glömma. Om du glömmer allting annat men inte detta, finns det ingenting att oroa sig över.
Och om du genomgår och minns allting annat och glömmer det här, har du egentligen inte gjort någonting. Det är som att du har fått ett uppdrag att genomföra och gör hundra andra saker istället.

Vi har kommit till denna värld för en uppgift, och det är meningen. Utför vi inte uppgiften har vi inte gjort någonting överhuvudtaget.

(s 14)

_______________
Andra bloggar om: Rumi, persisk poesi, erfan, livet, poesi, dikter

Jag sitter på nians spårvagn från Angered mot centrala stan i Göteborg och läser Torbjörn Flygts Män vid kusten sida 121. Bokens berättare Johannes Händel berättar historien vidare:

Så bar Tor hit det tunga etuiet. Han ställde det i gräset och medan han knäppte upp det och varligt lyfte ur spelet bevittnade Maja förberedelserna: Äntligen! Vad jag har längtat!
Det var inte svårt att se vad som väntade. Det här ville jag inte missa. Jag bad kunderna följa med ut på gården [Johannes är det lilla samhällets handlare i boken]. De kom tvekande efter.
Tor slängde instrumentet runt axlarna och drog prövande fingrarna över knappraderna så att några korta slingor släpptes iväg och säcken suckade tacksamt som en orörd ungmö när den pumpade igång en skvättande melodi. Maja beskrev känslan tonerna gav som sockerdricka i benen. Hon tvingade mig att klappa händerna och vi fick förbluffade åse hur hon svängde runt i en yster dans framför oss…

Sträckan mellan Hjällbo och Gamlestadstorget är extra lång, egentligen lika lång som två hållplatser. Det finns en stormarknad där någonstans i mitten mellan hållplatserna med stora affärer som Willy’s och ÖB (och förut även Göfab innan de gick i konkurs) som alltid önskat sig en hållplats där, men dåvarande Göteborgs spårvägar och nuvarande Västtrafik har vägrat. Det finns inga bostadsområden i denna sträcka, inte stora sådana i varje fall.

Spårvagnen är varm, sommaren är tillfälligt tillbaka idag och jag sitter läsandes på gränsen till att somna. Då börjar jag höra toner av ett dragspel. Jag vänder mig om och ser att det är på riktigt och inte någonting ur mina egna drömmar.
En tjej går mot den främre delen av vagnen där jag sitter, och spelar en skönt harmonisk melodi.

Hon har en pappersmugg som sitter fast på spelet där man kan lägga i pengar. Jag har en femma och en femtiolapp i kontanter. Jag frågar om hon har växel och hon nickar. Hon avslutar melodin, tar min femtiolapp (jag säger att jag vill ha tjugo kronor tillbaka) och tar lite växel från fickan och börjar räkna på turkiska: besh…
Jag får trettio tillbaka i femmor och enkronor.

_______________
Andra bloggar om: Torbjörn Flygt, Män vid kusten, litteratur, böcker

Jag har börjat nu läsa Stieg Larssons första bok i Millenniumtrilogin Män som hatar kvinnor. Det känns som att alla andra håller också på och läser den boken och de andra delarna i trilogin. Eller har redan gjort det.

Boken är väldigt bra och engagerande från allra början, historian är spännande och man känner igen mycket av den sociala kontexten. Även om aktörerna och namnen är fiktiva vet man ungefär vilka de reala motsvarigheterna är. Det känns skönt att det finns två delar till och inte behöva känna oro för Millenniumabstinens senare. Det finns två delar till att se fram emot.

Jag träffade Stieg Larsson flera gånger i början av 2000-talet i samband med lanseringen av boken om sverigedemokraterna och hade svårt att tro att det var samma person och författare när trilogin kom ut.
Hans tidiga bortgång är en enorm förlust för den antirasistiska och den övriga kulturella Sverige som nu mer och mer visar sig behöva fler med Stieg Larssons breda kunskap och brinnande engagemang.

_______________
Andra bloggar om: Stieg Larsson, Män som hatar kvinnor, Millenniumtrilogin, böcker, läsning, antirasism, Expo

Nu har jag läst färdigt Verkan av Torbjörn Flygt och är ganska besviken.

Bokens huvudperson är en åklagare vid namn Claes Backe, och den handlar om samhällsförändringarna i stort och livet i en stad i södra Sverige.
Temat är intressant men jag hade lust att lägga ner boken flera gånger de sista hundra sidorna.

Beskrivningarna blir många gånger överdrivna och onödiga på slutet och det irriterade mig när jag läste boken. Som när Claes och hans fru Gunilla (hon är diakonista) sitter vid stranden och diskuterar moral och vad som är rätt och fel, och man samtidigt får läsa hur hon sträcker sig efter vattenflaskan och dricker och passar den vidare till Claes och att han tar två klunkar och räcker tillbaka flaskan, sätter ner handen i sanden och kör ner fingrarna. Eller när hon tycker att han har blivit brunare än en nordafrikan.
Det blir en irriterande hack i läsningen och diskussionens allvar tycker jag inte når fram som det ska.

Jag var mycket imponerad av Underdog och ville läsa mer av Flygt och njuta av hans skrivförmåga att beröra både hjärnan och hjärtat. Det saknade jag helt i Verkan.

_______________
Andra bloggar om: Torbjörn Flygt, Verkan, Underdog, böcker, läsning

Läste i GFT idag att Ashk Dahlén har gjort en direkt översättning av den persiska poeten Hafez till svenska.

Hafez är en av de mest intressanta poeterna någonsin. Hans bakgrund är mer av ett mysterium och det har gjort att det finns olika uppfattningar och tolkningar om dikternas innehåll och meningar.

Att dikterna handlar om vin, förälskelse och den temporära njutningen har orsakat motstridiga uppfattningar om hans avsikt om någon andlighet. En del menar att dessa är symboler för en nära relation till Gud, och andra menar att de helt enkelt står för vad de är i dikterna och inteär symboliskt menade. Att den andliga och sufiska Hafez sägs tillhöra malamati-skolan får detta kontreversens hjul rulla ännu ett varv och gör inblicken omöjlig men diskussionen ännu mer spännande.

Hafez heter egentligen Shams-o Din Mohammad (shams=sol, din=religion, tro) men kallades så för att han kunde den heliga Koranen utantill. Hafez betyder både beskyddare och att kunna någonting (som t ex en dikt) utantill.

Masnavi Ma’navi är Mowlana Rumis första diktsamling med över 25 000 verser. Den andra är Divan-e Shams som också är skriven efter mötet med Shams Tabrizi (Solen från Tabriz). Masnavi (betyder två och två, dubbla, duetter eller liknande) består av verser som två och två rimmar med varandra, och innehållsmässigt av olika berättelser. Dikterna i Divan-e Shams är däremot ghazaler (vars utvalda dikter i engelsk översättning har sålt mycket i USA och var bästsäljare när den kom ut 97).

Mowlana var en högaktad lärd man i sin stad och invånarna vände sig ofta till honom med sina frågor angående sin religiösa praktik.

När han träffar Shams blir han ordentligt omvälvad och ber honom bli hans läromästare. Det som är anmärkningsvärt är att Shams såg ut som en nomad, en luffare med ovårdade utseende och klädsel, och absolut inte som en läromästare. Och han fortsätter agera som en sådan vid detta första möte.

Shams ber Mowlana att skaffa honom en stor behållare med vin först. Och säger till honom också att inte gömma den så att alla på gatan skulle kunna se att han har handlat vin. Och Mowlana gör precis som Shams säger utan att ifrågasätta eller tvivla på honom.

Masnavi kallas ibland för “Koranen på persiska”. Samlingen består av många berättelser som handlar om Koranens budskap. Som när han skriver i en vers: Vi har tagit till oss kärnan i Koranen och lämnat skalet till åsnorna.

Mowlana själv lär ha sagt att hela Masnavi finns sammanfattad redan i den inledande dikten om vassflöjten, om hur den skiljs från vassriket, om kärlek, lidelse och längtan, hur den blir genomborrad, tömd, och hur man med glödande spikar gör hål i den, så att den till slut kan möta sin älskades läppar och spela kärlekens ljuvliga musik (tipsa gärna om ni känner till en bra översättning av dikten, på svenska eller engelska).

Läs gärna Café Exposés fina artikel om mowlana Rumi och vassflöjten.

Jag har just nu fastnat för boken Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, en mycket välskriven bok med en spännande mångbottnad historia.
Historien utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och handlar om ett mobbat barn på väg in i tonåren, en vampyr, en massmördare, flera a-lagares öden mm mfl.

Jag är annars inte mycket för sci-fi och vampyrhistorier men om man bortser från vampyren är historien väldigt socialrealistiskt skildrat. Det här gör boken rätt otäck på sina ställen när de här hemskheterna händer, och på samma gång så spännande att jag inte kan lämna den ifrån mig.

Har hunnit läsa hälften av boken nu.

För övrigt har jag börjat på min d-uppsats i sociologi (om igen) och tänker skriva om migration som en social rörelse. Sett mer som ett motstånd mot gränser och orättvisor i världen. Rörelsefriheten är ju en numera bortglömd mänsklig rättighet.

Vill därför sätta mig in i Giorgio Agambens tänkande och resonemang framför allt kring undantagstillstånd (Stefan Jonssons inledning om Agamben i DN och Agambens tal Rörelse som är översatt i Guldfiske tyckte jag var bra introduktioner… flera tips?!) , och läser samtidigt Håkan Thörns Globaliseringens dimensioner.

Får passa på att tipsa om en artikel av Carsten Jensens som jag lyckades hitta och läsa igen. Jens Hansen påminner om Svensson och Sverige är ett Danmark light vad gäller främlingsrädsla och -fientlighet (eller ska vi säga mixofobi?!), bl a med tanke på sd:s frammars i diverse kommunfullmäktigen.

Intressant idé han diskuterar i artikeln.

_______________

Andra bloggar om: Stockholm, Låt den rätte komma in, sci-fi, böcker, litteratur, Giorgio Agamben, Agamben, Undantagstillstånd, Håkan Thörn, Carsten Jensen, Stefan Jonsson, globalisering, sociala rörelser, migration, främlingsfientlighet, mixofobi

__________________________________________________________________

Det här skriver jag efter en gammal utmaning av Jimpan (bättre sent än aldrig?!.. jag undrade om jag inte hade fått samma utmaning från Pondertank, men det hade jag inte) :

1. En bok som förändrat mitt liv

Jag kommer inte på EN bok som har gjort det för bra litteratur ska förändra synen på livet och på så sätt även livet. Därför tycker jag om att läsa skönlitteratur. Jag kan nämna några fackböcker som har påverkat mitt perspektiv inom sociologin, som t ex Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman och De andra av Stefan Jonsson.

2. En bok jag läser mer än en gång

Koranen för den är som havet oändlig och mångbottnad. Varje gång man läser den öppnas nya vyer för en

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö

Ghor’ane karim (Koranen)

4. En bok som fick mig att skratta

Det finns några böcker jag kan nämna. Jag tänker främst just nu på Dumskallarnas sammansvärjning. Den är suverän!!

5. En bok som fick mig att gråta

Jag kommer inte på någon

6. En bok jag önskar hade skrivits

Jag vet inte…

7. En bok som inte borde skrivits

Det finns ingen

8. En bok jag just nu läser

Gone baby gone av Dennis Lehane

9. En bok jag tänkt läsa

Flyktingfällan av Sanna Vestin

10. Skicka vidare till fem andra bloggare!

tompa’s blog, mfl

I Varats olidliga lätthet diskuterar Milan Kundera teodicé-problemet i några avsnitt, utifrån avföringen och skitens existens.

Att ordet skit för inte länge sedan ersattes med punkter i böckerna var inte av moraliska skäl skriver Kundera, utan av metafysiska skäl (jag tänker spontant på MTV som idag censurerar ett visst f-ord i sina sändningar och även om det förekommer i låtarna). Det kategoriska bejakandet av varat definierar han som det estetiska idealet av en värld där skiten förnekas, och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallar han för kitsch.
Han tar ett exempel, när en farfar kisar mot några barn som springer och leker på gräsmattan (jag citerar rakt av):

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.
…
“Kitsch” är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet och som sedan upptagits i de flesta andra europeiska språk. Men för att ordet använts ofta har dess ursprungliga metafysiska innebörd suddats ut: kitsch är skitens förnekande; både i bokstavlig och i figurlig bemärkelse: kitsch utesluter allt i den mänskliga tillvaron som till sitt väsen är oacceptabelt.
…
Från denna synpunkt kan det man kallar för gulag kanske ses som en latrinbrunn, där den totalitära kitschen slänger sitt avfall.

Och så mot slutet av boken:

Kitsch är en skärm som satts upp för att skymma döden.
…
Innan vi glöms bort kommer vi att förvandlas till kitsch. Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, teodicé, kitsch, varat, döden, litteratur, böcker ___________________________________________________________

“Den som doppar utan bläck i hornet riskerar inte att bli en narr för eftervärlden”, skriver den danske författaren Ib Michael i romanen Brev till månen.

Jag har precis läst färdigt boken och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag tyckte ju om boken, absolut. Den är fint skriven och författaren har ett poetiskt språk som tilltalar och inspirerar. Det är själva berättelsen som jag blir lite konfunderad över. Jag behöver nog lite mer tid för att smälta den.

Ett starkt intryck som jag har fått av boken är det Michael skriver om sin berättelse någonstans i slutet av boken: “Otvivelaktigt har minnet förväxlat platser och namn. Det ändrar ingenting i berättelsen. Namn är tidens damm.”
Detta tänker jag påminna mig om när jag själv skriver. Det ger mig en frihetskänsla. Så vill jag se på det jag skriver, tidens damm.

_______________
Andra bloggar om: Ib Michael, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Jag har utgått ifrån sociologen och socialfilosofen Zygmunt Bauman och hans redogörelse av begreppen etik och moral i Postmodern etik.

Etik kommer från grekiskans “ethos” som betyder sedvänja. Moral kommer från “mores” som är den latinska översättningen för samma ord. Båda orden används både om normer (handlingsfrågor, vad som är rätt resp. fel), och värderingar (frågan om gott och ont).

Vad gäller frågan om handling och handlande brukar man dela olika läror i två huvudkategorier: den pliktetiska och den konsekvensetiska.
Pliktetiken utgår ifrån absoluta normer och principer. Att ljuga för att ta ett exempel, är alltid fel enligt vissa läror oavsett konsekvenserna. Konsekvensetiken utgår ifrån konsekvenserna av en handling. Enligt denna kan det vara befogat att ljuga beroende av de tänkta konsekvenserna. Dödshjälp är en sådan kontroversiell fråga som brukar debatteras utifrån de här två synsätten.

Filosofer brukar använda etikbegreppet som läran om den personliga moralen, för att skilja mellan dessa två. Den tyska sociologen och filosofen Habermas lägger till ännu ett begrepp i sammanhanget. Han skiljer mellan moral (det som individen anser som det rätta för sig själv), etik (det rätta i förhållande till omgivningen och de andra) och pragmatik (det funktionella). Politiken är utanför den moraliska och den etiska sfären, menar Habermas, och hör till pragmatiken.

_______________
Andra bloggar om: Zygmunt Bauman, Habermas, etik, moral, politik, politisk filosofi, moralfilosofi, filosofi, sociologi ___________________________________________________________

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, blogga, skriva, skrivande, grafomani, litteratur, böcker ___________________________________________________________