Sverige består av över 220 000 öar varav hälften ligger vid den 11 500 km långa havskusten och de intilliggande skärgårdarna. Resten ligger i inlandet och är mer sammanhängande, mer eller mindre omärkbara när man rör sig i städerna.
Sverige består för mig av ytterligare flera öar. Mentala och sociala öar som uppenbarar sig när jag märker att jag har passerat en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation