Göteborgs starke man Göran Johansson föreslår att flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare ska visas ut tillbaka till sina länder. Detta för att förhindra folk att komma in den vägen och därmed bekämpa smugglarna och deras verksamhet, enligt honom.

Jag blir inte förvånad över Johanssons okunnighet i frågan men blir konfunderad över att han seriöst går ut med förslaget och hävdar att det faktiskt finns “vanliga vägar” till Europa och Sverige för folk på flykt.

Sverige inför systematiskt ett visumtvång för oroliga länder där flyktingar riskeras komma ifrån och den som misstänks söka asyl och stanna får följaktligen inget visum.
Sverige tar in ca 3000 kvotflyktingar per år och sedan finns det inget annat sätt att komma in i Europa utan hjälp av en smugglare.

Människosmugglare är ett nedvärderande ord som framförallt används av politiker för att kunna fiska i grumligt vatten tycker jag, och göra det ännu svårare för de som redan har det tuffast. Många har fått hjälp av dessa människosmugglare för att kunna ta sig till Sverige och Europa för att få pröva sin rätt till asyl.
Jag blev själv hjälpt av en av dessa personer 1989 när jag flydde från krig och sökte mig hit och jag brukar kalla honom för min konsult när jag pratar med myndighetspersoner och politiker och när jag vill retas med dem lite:)

Johansson tycker följaktligen att det är orättvist mot de flyktingar som inte har pengar att betala för att ta sig hit och söka asyl, men var annars finns inte denna orättvisa? Det är bra om Göran tittar lite runt omkring sig först i kampen mot orättvisorna.
Det här utspelet handlar snarare om att stänga vägen även för dem som lyckas trots alla hinder ta sig hit.

_______________
Andra bloggar om: Göran Johansson, flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, människosmugglare

Sverige består av många öar,
öar som är sammanhängande men ändå skilda,
märkbart nog för mig när jag passerar en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Detta kan hända med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen,
då man betraktas, beaktas, värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin, där en oklar och odefinierad norm råder, en odefinition som innebär att man inte avviker alldeles för mycket, att man visat sin goda vilja mot de andra, slätat över alla taggar och andra egenheter,

speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv att ha gått vilse till en främmande ö: var kommer du ifrån? du är ok! du är nästan svensk ju! Med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Hemma på vissa, främmande på andra. Göteborg är hemma. Så också Stockholm. Fast öarna finns även där.
Jag känner mig hemma i Göteborg, bott här länge och i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Har bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg mm.

På Johanneberg bodde jag i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla mysiga husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn (längre och jobbigare hem dock med tanke på backen).

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Jag var samtidigt på väg att bli bostadslös så jag tog tillfället i akt och flyttade dit.

Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de enbart var här för att hjälpa mig med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med grannarna. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd medelåldersdam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga, och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det fanns barn i huset som sov så här dags (klockan var fyra på eftermiddagen) och att vi måste förstå bättre. Och så fortsatte det: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål om att tre iranier bodde i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkade med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där, och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var studerande och inte ville gå miste om utlandsstudier.

Vi kunde inte övertyga värden men vi kunde ta bort mitt namn från dörren och låtsas att jag inte bodde där längre. Det där var en jobbig period för mig. Det var inte kul att gå ut från lägenheten och jag fortfarande minns känslan.
Ibland hände det att jag råkade träffa min sura granne, när vi oundvikligen gick mot varandra, eftersom det bara fanns en utgång ur gatan, samlade ihop all min kraft för att hålla mig lugn, och hälsade lugnt och trevligt. Hon svarade mig aldrig.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
Johanneberg är för mig bilden för en av de isolerade öarna,
en av de öar som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken, det dolda men ändå synliga leendet,
för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,

att du är ok så länge vi inte behöver dela samma trappuppgång.

En text jag läste upp igår på vis- och poesiklubben Kra Kra på Underjorden i Göteborg

“…Nääh, jag vet inte om jag kan kalla mig för idealist. Jag vet att världen inte står och faller med mig.. Egentligen så bryr jag mig inte om hela skiten går under imorgon.”