Molana Rumi säger att jaget (egot, begäret) är som en åsna som ska ta dig till din resas mål. Då och då måste du mata den för att åsnan ska orka ta dig dit. Meningen är inte att göra sig av med åsnan som många religiösa menar. Och det är inte heller att enbart mata den.
Det finns en fin symbolik i den här beskrivningen som jag gillar. Den väcker en tanke, ger en en vinkning utan att ha någon ambition att berätta om vägen. För den får varje människa själv utforska.

En annan sådan bild brukade min gamla kung fu-tränare Boris använda. Vi är som en buss full av passagerare sa han och alla slåss med varandra och försöker tränga sig fram i bussen för att ta över ratten.
chauffören, den som kan köra ligger längst bak i bussen och sover.
För mig beskriver bilden i stort mig själv och mitt vardagsliv, hur jag sysselsätter mig med allting möjligt i vardagen för att glömma den enda viktiga. Livet, jag.

En tredje liknande bild som jag alltid har i minnet är berättelsen om Noak och arken.
Jaget för mig är som Noaks ark. Vi är som ett zoo fullt med olika djur och så har vi en liten del mänsklighet. Finns det någon mening så är det att gräva upp och väcka denna lilla del.
Utan Noak skulle inte djuren kunna vara i harmoni och nära varandra. De starkare skulle attackera de svagare så fort de fick chansen och mångfalden skulle förvandlas till blodbad och krig och styre av de få. Det är därför livet ter sig så kaotiskt. Styrmannen ligger och sover någonstans och alla andra härjar.
Och just därför kan vi inte betrakta oss som överlägsna varelser. Tvärtom. Alla djur ter sig enligt deras natur med undantag från människan.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, filosofi, livet, Erfan

Sverige består av över 220 000 öar varav hälften ligger vid den 11 500 km långa havskusten och de intilliggande skärgårdarna. Resten ligger i inlandet och är mer sammanhängande, mer eller mindre omärkbara när man rör sig i städerna.
Sverige består för mig av ytterligare flera öar. Mentala och sociala öar som uppenbarar sig när jag märker att jag har passerat en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation

Livet ter sig som ett skrapande mot en relief av historia, seder och traditioner. Det handlar om en kamp om hur anpassa sig till dessa schabloner och strukturer, om att bli mjuk mot delar av denna yta, och bli hård och streta emot andra delar.
Identiteten bildas under sådana processer av kämpanden och kompromisser, individen tar form samtidigt som man växer och socialiseras till världen.

Etiken och moralen och det (jag kallar för) moraliska handlandet blir aktuella i sådana här processer, i frågan om när man ska kämpa emot strukturerna och i vilka sammanhang vara flexibel och anpassa sig till samhället och världen.
Ett sätt att förenkla valet för sig är att utgå från någon form av auktoritet: lag, religion, politisk åskådning, “sunt förnuft” och liknande övergripande etiska system. Då är det oftast vad som är rätt och fel givna på förhand: man får aldrig ljuga, man får jobba och göra rätt för sig osv. Dessa funktionella handlingssätt brukar jag kalla för pragmatik. Man utgår ifrån en mall för vad som är rätt och fel.

Handlingen och valet i livet handlar ofta inte om att välja mellan rätt och fel utan mellan alternativ med oanade och okontrollerbara konsekvenser. Det bästa man kan göra är att:
a) hoppas att man har valt det rättare alternativet,
b) vara beredd att erkänna att man har gjort fel och gottgöra det så gott det går, och
c) inse att man utvecklas och lär sig genom sina misstag.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, politik, livet, pragmatik

Boken Fihe mafih är en samling av föredrag och artiklar av mowlana Rumi. Den består av många berättelser som ibland liknar predikningar.

Jag tycker de här berättelserna är bland det mest intressanta i persisk litteratur. De skiljer sig från predikningar på det sättet att de inte talar om för dig hur du ska leva, vad som är rätt och vad som är fel.
Berättelserna handlar inte om att få läsaren anamma sig ett schablon för att anpassa livet efter det. De ger å andra sidan ledtrådar, betonar och understryker det som är av mer betydelse för livets gång i en kaotisk verklighet.

Förlora aldrig hoppet. Hoppet är resans början. Om du inte befinner dig på vägen kan du alltid hålla dig vid dess början.
Tänk inte så mycket på de misstag du har begått och börja istället med att göra det rätta. När du håller dig till det rätta har du samtidigt hållit dig från vad som är fel.

Din ärlighet är som Moses käpp och dina felgärningar är som trollkarlarnas troll och påhitt. När det rättfärdiga (haq) träder fram slukar den allting annat.
Om du har gjort något fel har du gjort det mot dig själv. Dina felsteg kan aldrig befläcka vägen till den rättfärdiga (haq)

(s 9 i min persiska översättning)

Och följande är min översättning av ett senare stycke i boken:

Någon sa en gång: “jag har glömt någonting här…”.
Gud svarade att det finns enbart en sak i livet som är viktig att inte glömma. Om du glömmer allting annat men inte detta, finns det ingenting att oroa sig över.
Och om du genomgår och minns allting annat och glömmer det här, har du egentligen inte gjort någonting. Det är som att du har fått ett uppdrag att genomföra och gör hundra andra saker istället.

Vi har kommit till denna värld för en uppgift, och det är meningen. Utför vi inte uppgiften har vi inte gjort någonting överhuvudtaget.

(s 14)

_______________
Andra bloggar om: Rumi, persisk poesi, erfan, livet, poesi, dikter

Den här skylten står på väggen utanför mitt barndomshem i Tehran. På den står martyren Ali Reza Ahmadis gata, eller östra 138 (ner till vänster om skylten).

Nästan alla gator i Tehran är namngivna efter personer som omkom i kriget mellan Iran och Irak. Oftast kommer personerna från de gatorna som är namngivna efter dem.

Ali Reza bodde i vår gata, östra 138. Han var ett år äldre än mig men vi var aldrig bästa vänner. Han umgicks mest med ungdomar från andra kvarter som oftast var några år äldre. Vi spelade mycket fotboll och vi var alltid i rivaliserande lag och spelade mot varandra. Det blev inte sällan fulspel eftersom mycket prestige stod på spel.

Vi gick på gymnasiet i början av kriget när han stack till fronten. Sedan var han spårlöst försvunnen. Det var många som försvann under kriget, de flesta döda och en del tagna av Irakisk armé som krigsfångar. Många år efter krigets slut hade man hittat Ali Rezas identitetsbricka tillsammans med resterna av hans kropp.

Nu står en skylt med hans namn på vårt hus på gatan. Jag ville ta ett kort som minne sist jag var där. Det blev till sista kvällen och det var mörkt. Jag missade lite på ena sidan.

_______________

Andra bloggar om: Tehran, Iran, bilder

Det finns en legend om en persisk kung som blir vän med en av sina drängar. Han blir mycket förtjust i drängens personlighet. Drängen kommer kungen närmare och närmare och slutar med att bli hans närmaste vän och rådgivare.
En kort tid efter bekantskapet får kungen höra att drängen har ett hemligt utrymme på sitt rum, ett hål under golvet som han regelbundet besöker. Antagligen så stjäl han guld och annat värdefullt från slottet och gömmer där. Kungen låter drängen hållas under uppsikt och överraskar honom när han en gång besöker gömstället.
Vad gömmer du där? frågar han honom.
Det är mina gamla och trasiga kläder, svarar han. Jag har sparat dem för att kunna minnas mitt tidigare liv.

Jag tycker om den här berättelsen. Den visar på ett enkelt och fint sätt, betydelsen av att kunna se och uppskatta livets gång. Jag tycker inte vi endast lever ett liv under vår livstid. T o m vårt fysiska jag förändras helt vart sjätte, sjunde år. Det är ungefär så länge varje cell lever, som jag har hört.
För mig har bl a mina livskriser varit ett slut på något, och en början på nytt. Min mest omvälvande kris/förändring i livet var min flykt, då jag tvingades lämna allt jag hade och kände till bakom mig. Jag har jämfört flykten med döden i en text som går att läsa på alba.nu. En uppläst version av texten finns på Hörbars hemsida (Tommi Hildén från Atalante har producerat inslaget….klicka dig fram till Hörbar2).

Flykten och de följande åren var jobbigt och ovisst. Det är en tid och ett liv som jag vill minnas för alltid.

“Den som doppar utan bläck i hornet riskerar inte att bli en narr för eftervärlden”, skriver den danske författaren Ib Michael i romanen Brev till månen.

Jag har precis läst färdigt boken och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag tyckte ju om boken, absolut. Den är fint skriven och författaren har ett poetiskt språk som tilltalar och inspirerar. Det är själva berättelsen som jag blir lite konfunderad över. Jag behöver nog lite mer tid för att smälta den.

Ett starkt intryck som jag har fått av boken är det Michael skriver om sin berättelse någonstans i slutet av boken: “Otvivelaktigt har minnet förväxlat platser och namn. Det ändrar ingenting i berättelsen. Namn är tidens damm.”
Detta tänker jag påminna mig om när jag själv skriver. Det ger mig en frihetskänsla. Så vill jag se på det jag skriver, tidens damm.

_______________
Andra bloggar om: Ib Michael, litteratur, böcker ___________________________________________________________