Den goa göteborgsandan

Krönika i Syre:

Det finns en speciell stämning i civilsamhället och bland aktivisterna i Göteborg som jag tycker är unik. Ibland talar politiker (sossar) om en Göteborgsanda och då menar de ett samarbete mellan politiken och näringslivet. Det finns en Göteborgsanda vad gäller samarbete i frågor om solidaritet och rättvisa, mellan olika grupper och organisationer, enligt min erfarenhet.

Den 30 september 2017 var ett bevis på det, då över 30 000 samlades för att visa att nazister inte var välkomna i Göteborg. Denna styrkemanifestation tänker jag var den främsta anledningen till att polisen kunde stoppa nazisternas marsch så fort de gjorde ett felsteg.

Jag ser den samhörigheten och förmågan att samarbeta över ideologiska gränser i dag som ett arv efter Göteborgshändelserna 2001. Göteborg har alltid tagit tydlig ställning mot nazism och fascism. 2001 var en del av den kampen och har även satt sina spår i göteborgarnas engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter.

I samband med EU-toppmötet 14–16 juni 2001 ordnades parallella möten. Ett sådant, som samlade många under ett och samma arrangemang, var ”Fritt forum – det fria ordets festival”. Tanken att hålla ett toppmöte i de centrala delarna i en storstad och samtidigt spärra av det och bevaka det med poliser och vakter för att hindra folk att komma nära, ter sig absurd när en tänker på det. Fritt forum var det som skulle bli motvikten under de dagarna; en festival för mänskliga rättigheter, öppen för alla.

Allt var frid och fröjd till toppmötets första dag, 14 juni, då för första gången en amerikansk president skulle besöka Sverige. I samma stund som George W Bushs plan landade på Landvetters flygplats spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet, som var ett av härbärgena för de ditresta demonstranterna. Polisen meddelade att alla boende där var misstänkta för förberedelser till våldsamt upplopp.

Den avspärrningen var en tydlig kränkning av de grundlagsskyddade rättigheterna och satte kursen för allt som hände under de dagarna. Resten är i dag historia. Jag kände av stämningen de dagarna, genom min erfarenhet av polisen i Iran. Jag visste att jag skulle hålla mig på avstånd från poliserna. Den erfarenheten saknade andra, i tron att de skulle vara trygga och kunna nyttja sina rättigheter så länge de inte bröt mot någon lag. Under de laglösa dagarna visade det sig vara brottsligt att manifestera solidaritet och medmänsklighet.

Även polisen anstränger sig mer i dag och är ofta samarbetsvillig mot aktivisterna och civilsamhället. När det var kulmen för det så kallade Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) 2013 jagade uniformerade gränspoliser papperslösa genom id-kontroller i tunnelbanan i Stockholm. Polisen i Malmö körde med polisbilar och blåljus in i olika bostadsområden för att hämta folk till chartrade utvisningar. I Göteborg fick gränspolisen inte ens bära uniform. Det skulle riskera relationen till civilsamhället, menade ordningspolisen.

Den 30 september lämnade polisen avspärrningarna så fort de hade omringat och stoppat nazisterna. Vi fick ta över våra gator igen. En seger för antifascismen.

Anteckningar från Tehran

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Det första som bokstavligen slår en i ansiktet när man går av flyget på Tehrans flygplats är avgaserna i luften. För mig blir det som en stor kontrast till den konserverade rena luften i Landvetter, varifrån Iran Airs direktflyg lyfter.

Luftföroreningarna i Tehran överstiger ofta de normala mängderna. På airnow.tehran.ir går det att kolla väderförhållandena och AQI (luftkvalitetsindex) för senaste 24 timmarna och för tillfället, för att hjälpa de känsliga och de sjuka.

Det finns över fyra miljoner registrerade bilar i Tehran och många andra som är registrerade i andra städer men som körs i Teheran. Det är vanligt att hushåll har flera bilar på sina parkeringsplatser. Myndigheterna uppskattar att det dagligen görs 20 miljoner resor på Tehrans gator, inklusive resor med de tre miljoner motorcyklar som finns registrerade.

Det byggs i Tehran som ingen annanstans. Staden har vuxit både på höjden och på bredden de senaste decennierna och vuxit ihop med sina stora kransorter. Mitt gamla barndomshem var ett av de hus som jämnades med marken och ersattes med ett höghus. Mina föräldrar bor nu i ett hus med tio lägenheter.

Tehran har över 13 miljoner invånare, varav en fjärdedel definieras som ”flytande”, det vill säga, de pendlar till och från staden på grund av jobb eller bor där tillfälligt.

Efter revolutionen för knappt 40 år sedan började många från landsbygden att flytta till Tehran. Många av dem ockuperade mark från de markägare som flytt landet och byggde sina kåkar där.

Jag gick högstadiet i en skola nära den så kallade andra och tredje rondellen (”Falake dovvom” och ”Falake sevvom”, det finns fyra sådana längs Tehranpars huvudgata) där de ockuperade områdena mötte de gamla etablerade medelklassområdena. De flesta av mina klasskompisar var fattiga och jag fick se en annan verklighet än den jag mött i den skyddade låg- och mellanstadieskola där jag gått innan.

De fattiga har flyttat ännu längre bort, har jag förstått. Häromdagen drack jag och min kusin espresso på en uteservering i Falake dovvom och det kostade över tjugo kronor per kopp. Det är väldigt dyrt med iranska mått mätt – exempelvis brukar ett stort glas färskpressad juice kosta runt sju kronor.

Jag ser dagligen mötet mellan fattiga och rika, framför allt genom de gatuförsäljare som finns över hela Tehranpars huvudgata. Det finns också många barn som säljer saker på gatorna eller jobbar under dåliga förhållanden i affärer och restauranger.

Häromdagen köpte jag lite färska örter av en 9–10-åring som sålde sådana vid gatan. Arbetsskadad pedagog som jag är kunde jag inte låta bli en enkel matteövning: ”Ett knippe basilika, ett knippe gräslök, ett knippe koriander, ett knippe ’shahi’ (liknar ruccola), och de kostar 250 toman per knippe och då blir det allt som allt…”. ”1 000 toman” (motsvarande 2,50 kronor), avslutade han min mening. Han förstod hur jag tänkte och spelade med.

Inte ens under dessa förhållanden kan gatuförsäljarna känna sig trygga utan kan bli avvisade eller bli av med sina varor, som kan vara hela deras livskapital.

Skriva dagbok

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Skriv dagbok! försöker jag påminna mig då och då. Jag skrev mycket när jag kom till Sverige och kände mig isolerad och ensam.

I allra första början var det inga problem. Vi var några vänner som följde varandra på flyktingförläggningar och när vi läste SFI på en folkhögskola i Medelpad. Vi hade faktiskt en mycket rolig och lärorik tid tillsammans.

Sedan var det dags att slussas vidare ut i samhället, i vårt fall en kommunplacering i Östersund. Jag överlevde nio månader där på det kalla, mörka platsen isolerad från omvärlden, för vi hade kvar varandra då. Alla sökte sig så småningom vidare. Några till Stockholm, några till Göteborg, några utomlands, en till Borås. Jag hjälpte till, och följde med en vän som flyttade till Göteborg.

Det var i mars månad och vi hade inte sett marken i Östersund på över ett halvår på grund av snö och is. Här i Göteborg var våren på ingång och blommorna slog ut. Här ville jag bo, bestämde jag mig då. Det har varit perioder i mitt liv att jag har varit trött på Sverige och funderat på att flytta. Men Göteborg har alltid känns som mitt hem sedan dess.

I första skedet kändes det att livet trots allt gick framåt. Jag läste på komvux och kompletterade mina betyg för att kunna läsa på universitetet. Efter ett tag var det som att jag vaknade till i en mardröm. Mina vänner som hade flyttat till Göteborg hade alla flyttat vidare till andra länder. Jag hade inget socialt nätverk utanför skolan. Många gånger kände jag något fysiskt i bröstkorgen och andningen som kanske kan definieras som ångest. Uppvaknandet i denna ensamhetsångest sammanföll med att en av mina komvux-vänner blev mördad.

Det är svårt att glömma sin ensamhet i en storstad. Du ser ideligen hur staden lever. Du ser hur alla andra har det trevligt och lever ett lyckligt liv när du är ute på helgkvällarna. Visst vet du att det kan vara ett sken som beror på bruk av diverse rusmedel. Men det är ändå nog för att påminna dig om din egen olycka.

Jag skrev mycket under den perioden. Jag hade mycket att fundera på. Genom att formulera mina tankar, känslor och erfarenheter försökte jag få ordning på dem. Jag skrev på svenska. Min viktigaste erfarenhet i möte med Sverige var att svenskan var huvudnyckeln ifall jag skulle kunna hävda mig i det här landet. Och jag bestämde att inte nöja mig med att bara lära mig språket. Jag ville äga det.

Dagboksskrivande har varit till stor hjälp för mig i livet. Och att jag har kommit ifrån det kan inte vara annat än positivt med tanke på det tomrum det fyllde i mitt liv. Nu måste jag anstränga mig att skriva dagbok, för det känns inte lika angeläget. I dagboken har jag kunnat skriva ner om allt som rör sig i mina tankar. Färdiga eller inte, banala eller viktiga. Till skillnad från de färdiga tankebubblor jag skriver i statusfältet på Facebook.

Att skriva ner det jag går och tänker på har många gånger hjälpt mig att sålla bland tankarna. Är det här värt något att fundera vidare på? Spara! Är det inte värt det? Släng! Det här blev i varje fall tillfället att ventilera det som jag har gått och funderat på så länge. Nu ska det banne mig skrivas.

Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Om Uppdrag granskning och Fittja

Krönika i tidningen Syre:

Jag flyttade till Stockholm när min dåvarande partner fick jobb där. Vi fick en lägenhet i Husby och flyttade ihop. Förhållandet tog slut, hon flyttade ut. Jag flyttade till Alby efter ett tag. Jag bodde i Stockholm från 1997 till år 2000. Nästan i fyra år. Två år i varje stadsdel, en i norr och en i söder i norra Botkyrka.

Uppdrag gransknings senaste två avsnitt handlar om ”pojkarna från Fittja”. Jag blev mycket berörd av programmen. De handlar om fyra pojkar som Janne Josefsson först filmade 1999. Det var när de sände programmet Fittja Paradiso från en takvåning i området. Det var samma år som jag jobbade i Fittja innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Det var barn som jag säkert träffade där 1999–2000 utan att minnas dem.

I Fittja jobbade jag och en kollega med en utvärdering av Fittjaprojektet, som var en del av det så kallade Nationella projektet som pågick i storstäderna. De andra delarna var i Hjällbo i Göteborg och Rosengård i Malmö, och tanken var att höja stadsdelarnas status.

Minns första dagarna när vi försökte träffa alla aktörer för att sammanställa en bild av läget. Vi ringde förstås också Fittja Paradiso och ville träffa dem för intervju. Josefsson blev mycket angelägen och vi fick ses samma eftermiddag som vi ringde. De blev besvikna när vi frågade vad de hade för intressant att berätta. De trodde att vi hade något som vi ville berätta, om projektet eller annat. Det mötet blev inte långt.

Efter flytten tillbaka till Göteborg när jag sökte efter ett förstahandskontrakt hittade jag en lägenhet i Bergsjön. Bergsjön var inte det trevligaste området i stan, tänkte jag, men det var ändå en egen lägenhet.

Jag bodde där i nästan tio år innan jag flyttade till Hisingen för att det var nära jobbet. Jag kände mig aldrig hotad eller rädd. Hörde alltid barn prata och skratta ute på gården. Stod många gånger länge och pratade med några äldre grannar på vägen hem eller i trappuppgången. Umgicks med min granne mittemot.

Två år efter flytten blev två unga män dödade i den lägenheten. Jag såg det i en artikel i GT. En dubbelsidig färgbild på en av dem med bar överkropp och suddigt ansikte i en styrketränings-pose. Tapeter som jag själv valt i bakgrunden. Liten bild på grannen på undervåningen, som hade uttryckt att de var rätt lugna där på övervåningen.

Josefsson åker i programmen tillbaka till Fittja efter 18 år och letar efter pojkarna. Två av dem har haft problem med lagen och suttit inne men kämpar för att få ordning på sina liv. En annan sitter inne på en hårdbevakad anstalt, dömd till över sex års fängelse. Han har inget större hopp om ett långt liv. Den fjärde hade lyckats ordna ett ”Svensson-liv”. Jag tänker på när jag bodde i Alby och jobbade i Fittja. Jag blir berörd av pojkarnas historia och öde. Det de har fått uppleva. Om de vuxnas svek mot dem, och även andras engagemang och kärlek.

På samma gång inser jag att programmen än en gång befäster denna bild av pojkarna i Fittja och i andra förorter. Som en av dem nämner i programmet tillhör de kanske de fem procent av Fittjaborna som haft problem med lagen. Jag tänker på alla de år jag har bott i olika förorter och alla människor jag minns eller glömt bort. Var berättas de berättelserna?

Johannes Anyurus senaste bok har släppts. “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den blir vårens läsupplevelse.

Hoppet om antirasism

Krönika i tidningen Syre:

Senaste veckorna har det varit en del händelser som har fastnat i mitt minne. Jag kan inte släppa dem och ser ett mönster för världsläget och den samhällsutveckling som vi upplever just nu.

Ett tjugotal nazister från Nordiska motståndsrörelsen står med sina fanor på Järntorget och delar ut flygblad. Tre av deras medlemmar är numera anhållna för att ha anlagt tre bomber i Västsverige. När folk samlas och protesterar eskorterar polisen nazisterna från platsen. Polisen förklarar situationen som en sammandrabbning mellan högersidan och vänstersidan.

Fredrik Önnevall och två kollegor får villkorliga domar och samhällstjänst för att de hjälpte en syrisk 15-åring från Grekland till Sverige efter barnets vädjan.

Flyktingar hålls inlåsta i ett containerläger vid gränsen till Ungern. Ungerns regering förklarar att det handlar om att skydda sig mot terrorism. Jag ser bilder på vuxna och barn som trängs inlåsta i små utrymmen med galler, som i stora hönsburar.

Under de senaste veckorna har tre unga med afghansk bakgrund tagit sina liv. Ungdomar från Afghanistan riskerar att bli utvisade till ett land som många av dem knappt känner till, och dit svenska UD avråder svenskarna från att åka. Många av dessa ungdomar har varit flyktingar i andra länder, som Iran, och har sin familj och släkt där och inte i Afghanistan.

”Nu har jag inget mer att kämpa för. Jag har redan pratat med alla. Ingen kan göra något. Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får i allafall en riktig begravning.” Så säger Jawad, 19 år gammal. Han flydde till Sverige för fyra år sedan.

Förra tisdagen gick polisen in i hans hem på Tjörn, där han bodde med sin svenska mamma. Sju poliser går in för att hämta en skötsam ung person. Jawad sitter nu i ett så kallat förvar, i ett flyktingfängelse, i väntan på en ny grupputvisning till Afghanistan.

Jag ser hur nazismen normaliseras och presenteras som en del av demokratiska offentliga rummet. Jag ser hur de som motsätter sig utvecklingen framställs och behandlas. Antifascister blir lika goda kålsupare. Asylrättsaktivister kriminaliseras.

Jag ser hur ungdomar utsätts för myndighetsövergrepp, skrivs upp i ålder eller sätts i fängelse. Många minderåriga får brev från Migrationsverket som talar om för dem att de är 18 år eller äldre. De förlorar platsen på boendet, sin gode man och allt annat stöd som de har för att klara sig. Många av dessa bor inte kvar på de nya förläggningarna för vuxna och flyttar ut på gatan istället. Jag ser ett samhälle som skiljer mellan barn och flyktingbarn.

Hoppet är att tillräckligt många inte viker sig för denna utveckling. Att tillräckligt många ställer sig framför nazisterna, engagerar sig i ungdomarnas situation. Jag känner att vi är många som kommer att göra allt i vår makt för att inte låta det här passera obemärkt. Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa.

Fotbollssäsongen är snart igång.

Min idol Zygmunt Baumann

Krönika i Syre:

En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.

Vi går mot ljusare dagar.

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

När medmänskligheten blommar

Min krönika i veckans Syre:

Jag hade en underlig dröm häromdagen. Den där sista halvtimmen, timmen innan en vaknar helt när drömmen får färg och liv, känns som verklig.
Jag drömde bl a att gick på stan och råkade hamna nära en nazistdemonstration. Jag förbannade för mig själv alla de vita som slåss för nazisternas yttrandefrihet och själva slipper gå oroliga på gatorna. Tittade mig hela tiden omkring för att inte komma nära rasister och nazister i flock. Försökte avlägsna mig från samlingen så fort det bara gick.

Jag skriver om drömmen på Facebook. “Vilken mardröm!”, kommenterar flera vänner på inlägget. För mig kändes den däremot som en vanlig dröm. En sådan som man sömndrucken ligger kvar i sängen, försöker minnas hela händelseförloppet för att tyda någon förklaring.

Jag minns tiden då jag kom till Sverige. Första anhalten var Carlslund, flyktingförläggningen i Upplands Väsby. Jag slapp bo kvar där och bodde hos min morbror i stan. Brukade cykla när jag vaknade på morgnarna till Vasastan där han hade sitt bageri och kafé. Det fanns några broar att cykla över och jag brukade variera mellan dem i min upptäcksfärd i Stockholm och Sverige.

Jag minns en gång när jag cyklade via en väg vid en kanal varav en bit var en gångväg. Gångvägen slutade i en trappa där jag brukade bära upp min cykel på trapporna. Precis innan trappan mötte jag ett gäng som hängde där och rökte och drack. Jag kände inte till nazister då, men jag kände vibbarna och att de inte verkade trevliga. Samlade all min lugn utan att titta på dem, bar min cykel på axeln och sprang upp på trapporna och cyklade därifrån.
Jag minns när morbror berättade en gång att han har hört talas om nazister som har samlingsplatser i Gamla stan och som har slängt en del personer de har mött in i vattnet. Jag tänkte på att jag inte kunde simma och jag hade nog vunnit i ett av mitt livs viktigaste lotterier den gången jag mötte dem.
Senare när jag flyttade till Göteborg fick jag stötta på dem då och då när de demonstrerade på Avenyn. Vi hade dessutom ett rasistiskt parti i Riksdagen, Lasermannen härjade och sköt på folk som inte var blonda. Och en del annat som hände och som ville säga till mig att jag inte var önskad här. Jag minns att jag många gånger undrade var fan jag hade hamnat i världen av alla ställen.

Det är drygt ett år sedan då Refugees Welcome-rörelsen kom igång. Min egen uppvaknande var när jag själv kom i kontakt med asylrätts-aktivister och antifascister. Det var för mig en aha-upplevelse när jag förstod att det fanns människor här som stod på min sida. Jag hade glömt av medmänskligheten och solidariteten.
Förra året fick vi se en stor manifestation medmänsklighet. Något som vi alla trodde var kvävd men som då fick växa och blomma och göra oss överväldigade. Tyvärr så slutade det hela med stängda gränser och ett bakslag för hela asylrättsrörelsen.
Men medmänsklighet är som en glöd som brinner kvar och kommer ständigt att hitta vägar att blomma ut. Att visa oss att vi alla är lika mycket värda och att vi bryr oss om varandra.

Nazism är ingen lek på skolgården

Min krönika i miljötidningen Syre:

Det är sommarväder i september och i Bräckeskolans gård vimlar det av barn. Fritidshemmen passar på nu och är ute i gården så länge det är möjligt på eftermiddagarna. Vi har en stor och bra skolgård och barnen gillar att vara ute och leka.

Jag går runt i skolgården för att se hur barnen har det. Jag ser en av förskoleklassbarnen komma ut under en stor buske och gråtande ropa: ”Näää! Jag säger till fröken.”

Jag stannar på kort avstånd och tittar på när han letar med blicken för att hitta sin fröken, förgäves. Jag går fram och frågar hur han mår, vad han heter, för att försöka hjälpa honom. ”De är dumma mot mig, jag får inte vara med”, svarar han och pekar på två andra killar som sitter under skuggan av busken och gräver med små platta stenar i gruset. Vi går fram tillsammans till dem och jag frågar vad de leker för något.

”Vi är utforskare”, säger en av dem. ”Jaha, ok! Varför får inte H vara med?”, frågar jag vidare. “Han får visst vara med”, svarar han.

Jag börjar undra om de erbjudit H en roll i leken för att bli av med honom?
”Vad får H vara i leken då?”, frågar jag.

Han funderar snabbt och säger: ”Utforskare?”
”Där ser du!”, vänder jag mig till H och säger med en glad röst. ”Du får vara med!”.

”Näää!”, svarar H gråtande igen. ”Jag vill vara pokémon.”

Jag blir lite konfunderad men försöker hitta en ny ingång trots avståndet som verkar mellan deras världar.
“Ni som är utforskare, är inte Pokémons något ni eventuellt kan utforska?”
Han funderar och verkligen anstränger sig och säger till slut att det inte är möjligt för Pokémons fanns inte på den tiden leken handlar om.

Vi har en grundläggande princip i vår pedagogik och det är att alla får vara med, att barnen får vara inkluderande och bjuda in andra i sina lekar. På så sätt lär de sig samarbeta och kompromissa i sina gemensamma aktiviteter. I det här fallet finns det ingen gemensam punkt för att bygga leken på. H får helt enkelt leta efter andra kompisar som vill leka Pokémon förklarar jag för honom.

Alla fick vara med, ställa ut och ha seminarier på årets Bokmässan, även nazistiska Nya Tider. Bokmässan ville vara bred och inkluderande. De glömde bara att nazisterna eftersträvar enfald, att de har i sin dagordning att rensa samhället från De Andra.

Det här är ingen tillfällighet utan är symptomatiskt för den normalisering av rasism och nazism som sker överallt i samhället. Får de inte tillträde i något sammanhang tar de på sig offerkoftan och gråter högt får att de inte får vara med. Och vi har gått på det och tillåtit dem mer och mer utrymme allt eftersom.

Det är ingen tillfällighet att Svenska motståndsrörelsen manifesterar utanför Bokmässan när Nya Tider tagits emot i yttrandefrihetens namn.

Helgen innan Bokmässan blev Jimi Joonas Karttunen misshandlad till döds av Finska motståndsrörelsen som tillhör samma nätverk som SMR. Mellan år 1983 och 2016 har 36 mord med rasistiska/nazistiska motiv begåtts i Sverige.

Bokmässan får tänka om inför nästa år. Det här handlar tyvärr inte om en lek på en skolgård.

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.