Reflektera över din plats

I Auschwitz och det moderna samhället analyserar sociologen Zygmunt Bauman Förintelsen under andra världskriget på sitt originella vis.

Bauman, till skillnad mot många andra, menar att Förintelsen inte ska ses som en unik och avgränsad händelse i historien. Förintelsen ska ses som en följd av modernitetens mekanismer som mycket väl kan starta liknande processer igen. Moderniteten var inte tillräckligt i sig för folkmordet, men dock nödvändigt för att det skulle kunna utföras under andra världskriget.

Inspirationen får han från Hannah Arendts bok Den banala ondskan, om Adolf Eichmann som brukar kallas för Förintelsens arkitekt. Till sin förvåning inser Arendt att Eichmann inte verkar vara någon övertygad nazist, och inte heller en psykiskt sjuk mördare. Den person hon möter när hon följer rättegångarna i Jerusalem 1961, liknar mer en fantasilös byråkrat som plikttroget försökt göra sitt jobb mot sina överordnade.

Förintelsen, menar Bauman, var inte ett resultat av Tysklands dåvarande spontana aggressivitet, utan handlade om en noga beräknad social ingenjörskonst som använde sig av rationella medel för att uppnå irrationella mål.

Det finns en sekvens i filmen Gökboet som har fått mig tänka mycket på det sociala fenomen Bauman beskriver. Filmen handlar om Randall Patrick McMurphy (spelad av Jack Nicholson), en småbov i 60-talets USA som spelar galen för att slippa det hårda arbetet i fängelset. Han flyttas till ett mentalsjukhus för bedömning och för att eventuellt tillbringa den korta tid han har kvar av sitt straff där, istället för i fängelset.

Hans antiauktoritära och lekfulla sätt börjar liva upp stämningen och skapa en viss oordning i den annars kliniskt ordnade och beräknade institutionen. Det uppstår en kamp mellan honom och föreståndaren på sjukhuset syster Ratched.

I den scenen slår McMurphy vad med de andra patienterna om att lyfta en duschanläggning i badavdelningen, slänga den mot fönstret och gå ut och göra sig fri från institutionen. Han skulle gå direkt till en pub i stan för att se en finalmatch i baseboll han inte fick se på sjukhuset för syster Ratched. Hon tyckte det skulle bli störande att ändra på de beprövade rutinerna. Hon föreslog ändå att de skulle rösta om det som en antydan om en välvilja men de flesta av patienterna var antingen ointresserade av matchen eller inte vågade att rösta för en förändring av schemat.
McMurphy tar ett rejält tag i anläggningen, som var gjord av sten och betong och som sitter fast i golvet med vattenrören, försöker och försöker och självklart orkar inte röra på den.
Alla andra står förundrande med öppna munnar och tittar på honom och undrar hur han har tänkt lyckas med det här?

Oavsett vad sekvensen har för betydelsen för filmens handling, har den inpräntats som en symbolisk bild i mitt minne. Ingen förändring hände i samband med den handlingen, ingenting hände egentligen. Men betydde detta verkligen ingenting? Hade det varit lika bra att låta bli att försöka trots att man vet hur utgången blir?

Vi lever i en värld där ekonomisk vinst är av högsta värde och konsumtion är målet i tillvaron. Att prioritera mänskliga värden och mänskliga rättigheter kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Klyftorna växer och likaså gränserna mellan de fattiga och de rika.
Desto mer avgörande blir det i dessa tider att stanna då och då i denna rusning och reflektera över sin plats i sammanhanget.

”Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att vi kunde göra det”, är Baumans viktigaste slutsats i sin bok.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 2, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Zygmunt Bauman, Hannah Arendt, Förintelsen

Med hopp om en friare värld

ÅR 2011 KOMMER vi att minnas som folkrörelsernas år. Tidskriften Time utser “The protester”, demonstranten, till årets personlighet. Bilden på omslaget visar en kvinna med en mössa nerdragna över öronen och en sjal som täcker ansiktet där endast ögonen och ögonbrynen syns. Bilden kan föreställa en demonstrant i Kairo, eller en i Aten.

Den 17 december 2011 hällde tunisiern Mohammed Bouazizi bensin över sig och tände eld. Han hade blivit av med sin fruktvagn och fått nog av polisens trakasserier. Han hade blivit av med familjens enda levebröd.
Det blev starten för en revolution och Tunisiens president tvingades fly landet knappt en månad senare, den 14 januari 2011.

HÄNDELSEN BLEV OCKSÅ början på den som kallas arabiska våren. Stora demonstrationer hölls så småningom i Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain, Jemen med flera, med annorlunda utgångar. Egyptens demonstranter stöddes av militären, som senare ställde sig mot de nya protesterna. I Libyen gick NATO in och stödde oppositionen. I Syrien slog presidenten och militären ner demonstranterna blodigt. De andra tystades också tillfälligt ner med våld.
Protesterna har krävt mycket lidande och tusentals liv, men samtidigt tänt hoppet om en friare och rättvisare värld.

DEN ARABISKA VÅREN följdes av en “europeisk höst”. Flera stora ekonomier i Europa har drabbats av en eurokris med följande krispaket som drabbar de redan utsatta grupperna ännu hårdare. Många kom ut och demonstrerade i bland annat Spanien och Grekland. Sedan startades Occupy-rörelsen på Wall Street och spred sig över västvärlden då folk bokstavligen flyttade ut till gator och torg. Vad ville dem 99 procenten som de kallade sig själva för?

“There is no alternative” deklarerade Margatet Thatcher i början av 80-talet. Det var i början på den nyliberala eran. I de dryga trettio åren blev nyliberalismen den rådande ideologin i världen. Inga hinder är tillåtna mot den fria marknaden och kapitalismens globalisering, är thatcherismens och nyliberalismens devis. En marknadsfundamentalism som ansågs vara enda vägen för att garantera allas välstånd i världen.
Tio år senare förklarade Francis Fukuyama historiens slut. Nationalstaten hade förlorat sin makt och betydelse och det fanns inte längre några konkurrerande ideologier i världen.

VI HAR LEVT under en hopplöshetens politik senaste trettio åren. En gnista av hopp tändes i Seattle 1999 då den globala rättviserörelsen väcktes till liv i protest mot WTO:s toppmöte. Ett hopp om att en annan värld var möjlig och vi är delaktiga i att forma den. Också inspirerad av proteströrelser i Syd som exempelvis de jordlösa böndernas uppror Via Campesina som startades i Brasilien.

Den globala folkrörelse som inte nöjde sig med enbart finansmarknadens globalisering utan krävde en global rättvisa och rörelsefrihet för alla, spred sig över hela Europa. Den nådde Göteborg sommaren 2001 och fick ett rejält bakslag i och med 11 september 2001.

Nu har ett nytt hopp tänds om demokrati och rättvisa för alla människor i världen. Nu vill människor oavsett var de bor, i Mellanöstern eller i Europa, vara delaktiga i att forma sin framtid. Den enda vägens politik har lett till växande klyftor inom och mellan länderna och kontinenterna, och murarna har blivit fler och svårare att passera.

Låt oss välkomna 2012 som ett steg mot mer frihet och rättvisa i alla delar av världen!

(Publicerad i ETC Göteborg nr 52, 2011)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, demokratisering, 2012, Arabiska våren, europeiska hösten

När ska vi sluta vandra?

Under en längre tid har jag vikarierat inom skolväsendet och barnomsorgen. Det har jag gjort med stor glädje trots osäkra och dåliga arbetsvillkor. Jobbet har för mig varit en fristad från livet i den andra, hårda världen. Senaste tiden har jag jobbat en del med en grupp sexåringar som förbereds inför skoltiden. Härom dagen kom Iran på tal när vi pratade på morgonen och min kollega frågade barnen vilka som kom därifrån. Två räckte upp handen. Hon upprepade frågan flera gånger och blev förvånad när inga fler räckte upp sin hand. Sedan frågade hon mig om det inte är fler som kommer från Iran.

Jag hade en gång hört barnen diskutera var de kommer ifrån, och ett av dem förklarade att hon är från Sverige eftersom hon är född här. Hennes föräldrar kom från Iran.
Jag blev mycket imponerad över att en sexåring var så mån och medveten om sin identitet, i en sådan fråga som många vuxna inte har tänkt på och kanske inte sett någon anledning till att göra det.
Sedan jag kom till Sverige har jag hela tiden ställts inför den här frågan, som förlorade sin självklarhet med tiden jag bodde här. Samtidigt som jag fick frågan påmindes jag om att jag inte är härifrån.

Uttrycket “att komma ifrån någonstans” tycker jag är högst intressant att diskutera. Det handlar om en pågående inflyttning som aldrig tar slut. Precis som benämningen “invandrare”. När ska vi sluta vandra? Numera brukar jag skämta om det när jag får frågan och frågar tillbaka: menar du nu? I dag? Eller svarar att jag kommer från Bergsjön.
Jag är ändå född och uppvuxen i Iran (jag har ingenting emot mitt förflutna, är glad för den jag är och stolt över den persiska litteraturen med mera, ifall någon undrar). Frågan blir mer problematisk för barn som är födda här och många gånger inte ens varit i de länder de får höra att de kommer ifrån.

Problemet har aldrig varit att vi gör dessa åtskillnader – man-kvinna, invandrare-svensk och så vidare – utan den rangordning vi samtidigt gör, där det ena blir normen och placeras över det andra. Vi må behöva göra åtskillnader för att orientera oss i livet och världen men vi får vara medvetna om att verkligheten alltid är mer komplicerad och mer spännande än vad vi väljer att göra den till. Vi får helt enkelt vara mer kreativa.

År 2006 har utnämnts till mångkulturåret. Smaka på ordet “mångkultur”! Vad menar vi när vi använder det ordet? Betyder det flera kulturer som lever sida vid sida? Eller menar vi en mångfaldig och mångfacetterad kultur?
När jag hör ordet ser jag framför mig grupper av människor som lever intill varandra utan att nödvändigtvis leva med varandra. Det här stämmer inte överens med min egen bild av sakernas tillstånd. Människor lever tillsammans med varandra och påverkar och förändrar sig själva och andra. “Vatten som står stilla blir smutsigt och börjar lukta illa”, är ett gammalt persiskt ordspråk.

Våra kulturella skillnader är betydligt mindre jämfört med de likheter och den samhörighet vi har med varandra. Ändå finns det krafter som vill ge skillnaderna mer betydelse än det vi har ihop. Vi har kommit långt i utvecklingen, men när det gäller vår gemenskap verkar vi inte ha kommit särskilt långt. Klyftorna växer på samma gång som vi blir mer medvetna om vår samhörighet. Hur mycket jag än vill när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på de numera ökända teckningarna. Vi har att göra med starka politiska och ekonomiska krafter som vinner på att skärpa motsättningarna mellan “vi” och “dem”.

I skuggan av dessa krafter pågår en annan rörelse underifrån där människan och de mänskliga rättigheterna är i centrum. Där kommer frågan om vilken utveckling och vilken framtid vi vill ha att avgöras.

Jag ska åka till ett annat land där jag en gång har varit på semester, berättade ett av barnen härom dagen.

Det vill jag också göra, min vän, sa jag till henne. Dit skulle jag också vilja åka.

Publicerad i Göteborgs Fria Tidning lördag 4 mars

Om sociala band

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
– Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
– Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Att kunna se sig i det förflutna

Det finns en legend om en persisk kung som blir vän med en av sina drängar. Han blir mycket förtjust i drängens personlighet. Drängen kommer kungen närmare och närmare och slutar med att bli hans närmaste vän och rådgivare.
En kort tid efter bekantskapet får kungen höra att drängen har ett hemligt utrymme på sitt rum, ett hål
under golvet som han regelbundet besöker. Antagligen så stjäl han guld och annat värdefullt från slottet och gömmer där. Kungen låter drängen hållas under uppsikt och överraskar honom när han en gång besöker gömstället.
Vad gömmer du där? frågar han honom.
Det är mina gamla och trasiga kläder, svarar han. Jag har sparat dem för att kunna minnas mitt tidigare liv.

Jag tycker om den här berättelsen. Den visar på ett enkelt och fint sätt, betydelsen av att kunna se och uppskatta livets gång. Jag tycker inte vi endast lever ett liv under vår livstid. T o m vårt fysiska jag förändras helt vart sjätte, sjunde år. Det är ungefär så länge varje cell lever, som jag har hört.
För mig har bl a mina livskriser varit ett slut på något, och en början på nytt. Min mest omvälvande kris/förändring i livet var min flykt, då jag tvingades lämna allt jag hade och kände till bakom mig. Jag har jämfört flykten med döden i en text som går att läsa på alba.nu. En uppläst version av texten finns på Hörbars hemsida (Tommi Hildén från Atalante har producerat inslaget….klicka dig fram till Hörbar2).

Flykten och de följande åren var jobbigt och ovisst. Det är en tid och ett liv som jag vill minnas för alltid.

Vi är alla grafomaner

I Skrattets och glömskans bok skriver Milan Kundera bl a om Tamina från Tjeckoslovakien som har emigrerat till England. Hon har sina brev och dagboksanteckningar kvar hos svärmodern i Tjeckoslovakien. Hennes man är död sedan tre år tillbaka och hon känner nu ett behov av att läsa dagboksanteckningarna för att kunna bevara sin mans minne och sitt eget förflutna. Hon är samtidigt rädd för att svärmodern eller andra ska komma åt breven (eller kanske redan har gjort det) och det stör henne väldigt mycket. Kundera passar på och problematiserar skrivandet:

… En kvinna som skriver fyra brev om dagen till sin älskade är inte grafoman utan en förälskad kvinna. Men min vän som låter göra fotokopior av sin kärlekskorrespondens för att en gång kunna ge ut den, han är grafoman. Grafomani är inte en längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare). I den meningen är taxichaufförens [som förekommer tidigare i berättelsen, och som efter en sjukdom hade svårt för att sova om nätterna och började skriva istället, min anm.] och Goethes lidelse densamma. Det som skiljer Goethe från taxichauffören är inte en annan lidelse, utan ett annat resultat av lidelsen.
Grafomani (besattheten att skriva böcker) blir oundgängligen en massepidemi, om samhällsutvecklingen uppnår tre grundvillkor:

1. en hög grad av allmän välfärd som möjliggör för människorna att ägna sig åt onyttiga sysselsättningar,
2. ett högt mått av atomisering av samhällslivet och därav följande individens allmänna isolering,
3. en radikal brist på stora samhälleliga förändringar i nationens inre liv.

Femton sidor framåt i berättelsen fortsätter han:

Massgrafomaniens oemotståndliga tillväxt bland politiker, taxichaufförer, barnaföderskor, älskarinnor, mördare, tjuvar, prostituerade, prefekter, läkare och patienter bevisar för mig att varje människa utan undantag bär inom sig en författare som sin möjlighet, så att mänskligheten med rätta skulle dra ut på gatorna och skrika: vi är alla författare!
Var och en lider nämligen av att gå under ohörd och obemärkt i det likgiltiga kosmos och vill därför i tid förvandla sig själv till ordens kosmos.
När en gång (och det blir snart) författaren vaknar i alla människor, då blir det den allmänna dövhetens och oförståelsens dagar.

Boken är utgiven 1978.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, blogga, skriva, skrivande, grafomani, litteratur, böcker ___________________________________________________________