Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Predikan

Det mesta har förblivit osagt.
Meningar som förlorar sin livskraft
så fort de uttrycks
Och tas emot av andra.
Liksom vatten som rinner ut i sand.
Försvinner
ut i tomma intet.

På samma gång blir de ekon
av sanningar
som berikar livet med nya meningar
när de tar form.
Formuleras.

Nu har jag brutit mitt tysthetslöfte.
Det är min tur att predika.

Meningen

Blir undrande ibland om en viss del av livet,
över ett relativt långt stycke i mitt förflutna liv
egentligen hade någon mening i sig,

men blivit anledningen till att tillrättalägga en pytteliten pusselbit i meningen
i en annan del av mitt liv.

Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

Vid fontänen i Järntorget

Sitter vid fontänen mitt i Järntorget. Funderade först på att ringa dig. Jag vill helst träffa dig. Undrar vad du har för dig nu?

Det är en av de första vårdagarna i år. Det är ganska varmt under solen. Jag ville höra din röst. Men jag vill också vara för mig själv. Vill njuta av värmen, av dagen, av denna stund.
Jag andas djupt. Det luktar fisk i luften.

Jag saknar dig. Men inte så mycket som att jag inte kan vara utan dig. Som att hela tiden tänka på vad du gör. Tänka på var du är och önska att vara med dig nu.
Tanken är lockande. Känslorna ganska neutrala.

Det är en varm dag. Stenen under baken är kall men luften är varm. Den kalla marken och den varma luften vill inte mötas. Jag känner mig frusen trots den skinande vårvärmen.
Jag sms-ade dig iallafall. Du får svara om du vill.
Cykeln glider förbi. Duvorna flaxar iväg.

Jag sitter här mitt i Järntorget och bara är. Ser din bild framför mig då och då. I jämna mellanrum. Som en omväxling, avkoppling.
Ska kanske ringa dig trots allt? Idag?

(Järntorget 18 apr 2013)

Storstädning

Städar hemmet.
Flyttar på saker som i åratal stått på samma plats, legat där de är utan att röras. Saker som endast blivit betraktade för att påminna om ett förflutet liv med sina höjder och dalar.

Städar hemmet. Rensar tankarna.
Det som tryckte ner mig till min avgrund har varit borta sedan länge.
Jag får lära mig att inse det, städa bort de mentala kedjor som håller mig kvar där.
Jag får komma ikapp mig själv.
Städar tankarna.

Livet

Ser ambulansbåren och en sjukvårdare utanför grannarnas ingång. Många känslor av oro och ångest övertar hela mina kropp. Ångest över alla nära och kära jag kommer att förlora innan det är dags för mig själv att lämna över.

Med sänkt huvud försöker jag passera men ändå får ögonkontakt med sjukvårdaren.
“Hej” säger han med ett dolt lugnande leende. “Hej” svarar jag tillbaka. Kände han mina känslor inför den här situationen?

Försöka styra och bedöva känslorna inför detta livets obarmhärtiga faktum. Nu är det EM. Skål!

Rörelse

Rörelsens energi.
Energin som initierar andra rörelser,
ändrar stämningen, humöret, kroppstemperaturen.

Som en fjärils vingslag som slutar i en revolution.

Rörelser som slutar i oändligheten, och inte ens där.

En rörlighet som aldrig stillar,
sedan du gick.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.

Fort Europa

Människor dör på väg till Europa och vi är med på det.
“Vi kan inte ta emot alla.”
“De har inte bra asylskäl.”
“Det här är en farlig person som utvisas till sitt hemland.”

Människor dör på väg till Fort Europa.
Över den gräns som breder sig,
mer och mer för varje dag.
Den spänning som ständigt ökar,
mellan krig och trygghet,
mellan fattiga och rika.

Vi kan inte skylla ifrån oss.
Vi är åskådarna i tragedin.
Vi gör ingenting.

Vi är paralyserade i en värld som mer och mer skiljer mellan de som har,
och de som inte har,
mellan de på flykt och de trygga.
Vi bygger det tredje riket med en union.

Till tillrättavisaren

Du är skeptisk. Ser granskande på mig.
Du har ett bra öga för mina tillkortakommanden.
Du ser mina brister väl.

Du har lärt dig dina läxor.
Vet vad som är rätt och vad som är fel.
Berättar för mig om dem.
Vill vara en vänlig vän. En som bryr sig.
En som vill andras bästa.

Jag är rädd om mina brister.
Jag vårdar mina tillkortakommanden.
Jag tackar dig för att du påminner mig om dem.
Jag vill gärna påminnas om dem.
Påminnas om min mänsklighet.

Jag vill påminnas om att jag har brister.
Att ständigt försöka se igenom mig själv. Försöka bättra mig.
Aldrig drunkna i illusionen att ha blivit fulländad.

Tackar dig för att påminna mig om vad jag inte vill bli.
En sådan som du.

Det osagda

Det mesta har förblivit osagt.
De meningar som förlorar sin livskraft
så fort de uttrycks
tas emot av andra.
Liksom vatten som rinner ut i sand.
Försvinner
ut i tomma intet.

På samma gång blir de ekon
av sanningar
som berikar livet med nya meningar
när de tar form.
Formuleras.

Nu har jag brutit mitt tysthetslöfte.
Min tur att predika.