Om hemmet

Det är skönt att ha ett hem, sa en vän häromdagen.
Hon hade flyttat runt och bott i flera länder i Europa. Först p g a föräldrarnas arbete och sedan kunde hon inte själv stanna på samma plats under en längre tid.
Jag försökte föreställa mig känslan. Att ha ett hem. Är det naturligt att höra hemma någonstans, eller är vi hemlösa i naturen?
Min erfarenhet av mitt eget flytt och min egen flykt är att i o m detta upplöstes en sfär av mina sociala föreställningar, uppfattningar, “identiteter”.

När vatten står still börjar det lukta efter ett tag.
Så är det även med oss. Vi måste röra på oss för att kunna behålla vår fräscha syn.
Det finns ett talesätt i Indien som säger att människor är som oslipade diamanter. Vi slipas och förfinas i våra möten med varandra.
Samhörigheten utvecklar oss som individer. Vi upptäcker nya sidor hos varandra och lär känna oss själva.
Det existerar inget vi. Det finns inga dom.
Oss. Hela. Alla. Samman.

Hemmet handlar om en romantisk föreställning om ett ursprung. En känsla av att vi hör till en plats.
Vi har våra “rötter”. Vi “härstammar” någonstans ifrån.
Hemmet handlar också om ett tryggt återvändande till en plats. Vart vi än reser så vet vi att där hemma finns en plats som vi har lämnat och som vi återvänder till när resan är slut.
Men vissa resor har inget slut. Vissa resor är utan återvändo.

Det är skönt att kunna ha ett hem, sa min vän häromdagen.
Ja, sa jag. Det hade varit jätteskönt!

_______________
Andra bloggar om: hem, hemmet, migration, flykt

Om begäret och jaget – Rumi om vassflöjten

Dikten om vassflöjten är den första dikten i Mowlana Rumis stora bok Masnavi Ma’navi.
Boken är Mowlana Rumis första diktsamling med över 25 000 verser. Den andra är Divan-e Shams som också är skriven efter mötet med Shams Tabrizi (Solen från Tabriz). Masnavi (betyder två och två, dubbla, duetter eller liknande) består av verser som två och två rimmar med varandra, och innehållsmässigt av olika berättelser. Dikterna i Divan-e Shams är däremot ghazaler.

Följande är min översättning av några av verserna i den inledande dikten i Masnavi som handlar om vassflöjten. Dikten är 35 verser totalt.

(verserna 1-9)
Lyssna på vassflöjten hur den berättar och hur den klagar över sin längtan:
Många har berörts av mitt skri alltsedan jag skildes från våtmarken.
Enbart de förälskade och hjärtkrossade kan förstå min lidande längtan.
Den som separeras från sitt ursprungliga själv söker sig alltid dit igen.
Jag jämrade mig i alla sammanhang, både hos lyckliga och olyckliga.
Alla såg sig själva i mitt sällskap och ingen undrade om vad jag själv gick igenom.
Det jag har inom mig skiljer inte sig från mitt gnyende men ändå ingen kan se det.
Själen skymmer inte kroppen och kroppen inte själen men ingen fått förmågan att se mitt inre.
Det är kärlekens flammor som bränner vassflöjten och som kokar inom vinet.

Masnavi kallas ibland för “Koranen på persiska”. Samlingen består av många berättelser som handlar om Koranens budskap. Som när Rumi skriver i en vers: Vi har tagit till oss kärnan i Koranen och lämnat skalet till åsnorna.
Mowlana själv lär ha sagt att hela Masnavi finns sammanfattad redan i den inledande dikten om vassflöjten, om hur den skiljs från vassriket, om kärlek, lidelse och längtan, hur den blir genomborrad, tömd, och hur man med glödande spikar gör hål i den, så att den till slut kan möta sin älskades läppar och spela kärlekens ljuvliga musik.

Rumi var en högaktad lärd man i sin stad och många vände sig till honom med sina frågor angående sin religiösa praktik.
När han träffar Shams blir han ordentligt omvälvd och önskar bli hans andliga elev. Det som är anmärkningsvärt är att Shams såg ut som en nomad, en luffare med ovårdade utseende och klädsel, och absolut inte som en läromästare. Och han fortsätter agera som en sådan vid detta första möte.
Han säger säger att han är törstig och ber Mowlana skaffa honom en stor behållare med vin. Och säger till honom samtidigt att inte gömma den så att alla på gatan skulle kunna se att Mowlana har handlat vin. Och Mowlana gör precis som Shams säger utan att säga emot honom.
Rumi skriver sina två stora mästerverk efter sitt möte med Shams Tabrizi och efter att han lämnar sitt anseende och sin samhällsställning.

Att försöka överge sina begär, sitt jag, genom att överlämna sig själv till sin läromästare är en vanlig praktik inom sufismen.
Det finns en annan berättelse från Koranen som handlar om denna “kontrakt” mellan en läromästare och en andlig elev, som är intressant att jämföra med den här berättelsen. Den handlar om mötet mellan Moses och Khidr.

Alla profeterna sägs ha sin speciella relation till Gud och Moses specialitet var att kunna tala direkt med Gud utan något medium. Andra profeter hade ärkeängeln Gabriel som en länk för att kommunicera med Gud, förutom Moses.
I sina samtal med Gud önskar han flera gånger att även ska kunna se Gud. Gud svarar varje gång att det aldrig kommer att kunna bli möjligt.
En av gångarna när han frågar samma fråga säger Gud till honom att han ska träffa en annan profet, Khidr, om han verkligen vill få förmågan att se Gud.

Moses accepterar det, reser iväg och söker Khidr och frågar honom att bli hans efterföljare. Khidr svarar att han inte tror att Moses kommer att klara av uppgiften.
Khidr var en fri personlighet och trodde inte att Moses skulle klara av att följa honom men går med på det. På ett villkor säger han: Allt än jag gör så ska du ändå följa med och inte ifrågasätta!

De börjar en resa och under den första dagen kommer de till en sjö som de måste passera. De möter några vänliga fattiga fiskare som hjälper dem över sjön. Strax innan de skulle gå av ser Moses att Khidr i smyg gör några hål i båten.
När fiskarna ror tillbaka hemåt frågar Moses Khidr om hans handling: Hur kunde du förstöra deras båt när de var så vänliga och hjälpte oss?
Khidr svarar: Har du glömt vårt kontrakt, villkoret att kunna få följa med mig på resan? Att du inte fick ifrågasätta vad jag gör? Moses ber om ursäkt och lovar att inte göra det igen.
Resan fortsätter och under andra dagen slår Khidr ihjäl en ung människa och Moses blir förstås mycket upprörd och frågar varför? Khidr svarar igen: Glömde du villkoret igen? Moses ber om ursäkt igen och de fortsätter resan.
Den tredje dagen kommer de till en stad och hade slut på mat och vatten. De frågar folk de möter efter det och blir illa behandlade och utkörda från stan. På vägen ut ur stan kommer de till en mur till en tomt som hade rasat.
Khidr säger till Moses att de ska laga muren innan de lämnar stan. Moses blir rasande och protesterar: Vi är hungriga och törstiga, det är fruktansvärt varmt och vi ska laga en mur här när de vägrar ge oss mat och vatten, och kör ut oss?

Nu förklarar Khidr resans slut. Det finns ingen möjlighet att du följer med mig längre, säger han. Jag kan ändå förstå att du reagerade starkt efter mina två första handlingar trots vår överenskommelse. De var tvärtemot vad du tror på som en god handling. Men din reaktion den här gången hade inte ens en sådan grund.
Jag ska förklara mina handlingar innan vi skiljs åt. Att jag förstörde fiskarnas båt berodde på att jag visste att regenten i regionen förbereder ett krig och håller just nu på samla alla båtar som kan vara till nytta. När de upptäcker hålen i fiskarnas båt låter de vara i fred och inte tar från de deras levebröd.
Den unga personen som jag dödade skulle bli en av vår tids värsta massmördare inom några år. Och muren som vi ska laga skymmer en förmögenhet som tillhör några föräldrarlösa barn.

De här handlingarna i berättelsen är symboler för den väg, den studie som man genomgår hos sin läromästare inom sufismen. Båten är symbolen för kroppen. Med olika praktik håller man sin fysik på en nivå för att inte bli styrande över en. Har du en bra båt kan regenten, begäret ta över den. Den unga personen som dödas är också jaget och begäret. Och den skatt man har visar man inte till allmänheten.

(verserna 19-21)
Bryt dina kedjor och gör dig fri. Hur länge ska du fortsätta att vara bunden till pengar och guld?
Om du vill ha havet i en flaska så räcker det ändå inte länge till.
Den girige får aldrig sin flaska full. När snäckan blir nöjd och sluter sig kan den bli fylld med pärlor.
(Läs mer om Rumi och dikten om vassflöjten i Café Exposé)

_______________
Andra bloggar om: Rumi, persisk poesi, erfan, begär, poesi, dikter, sufism

Om motstånd

En dikt jag läste på litteraturfestivalen Textival igår:

Motstånd.
Mot-stånd.
Att stå emot.
Att stå emot en händelse.
Att stå emot en utveckling.
Kan man stå emot en ordning? En samhällsordning? En världsordning?
För utvecklingen handlar egentligen inte om en utveckling, om en rörelse eller en förändring som går framåt, och uppåt.
Motstånd handlar om att ställa in sig i en ordning innan ställa sig emot den.

Mots-tånd. Att stå emot.
Att stå emot en förtryckande ordning. Att inte acceptera ett förtryck. Att inte ta emot skit. Att inte nöja sig med det som man får utan kräva det man har rätt till; frihet, mänsklighet, värdighet, rätt.

Motstånd.
Som i en motståndsrörelse.
Som att ge sig på strukturer och försöka bryta ner dem.
Som att utmana evigt befästade sanningar, dekonstruera dem och visa att annat är tänkbart,
och även möjligt.

Motsånd som i en guerillarörelse.
Som i att samla sig, även som få, för att bryta sönder en cementerad ordning,
också befästad och bevakad av mycket få, men med ack så oerhört stor makt.
Den lilla minoritet som suger ut majoriteten och dessutom trakasserar och terroriserar dem,
och håller dem i ett apatiskt tillstånd,
som trots allt har ett liv, även om det är ett potentiellt sådant, liksom i ett frö som kan vara stilla i åratal, och med ett lätt vindslag förflytta sig från en punkt till en annan närliggande,
möta annat tillstånd som vänder det potentiella, det apatiska, till rörelse och förändring.
De få som visar de många att ett annat är möjligt.

Mot-stånd. Att stå emot.
Som i att stå emot en utveckling. En utveckling som egentligen är en missveckling, en bakåtvändning. Att stå emot en förändring som avhumaniserar, avlivar.
Ett mot-stånd. Inte nödvändigtvis till det bättre utan till det mindre sämre.

Motstånd som i barnets motstånd.
Som i att säga: om det här är det bästa ni har bestämt om mig så är det här inte MITT bästa.
Att bestämma mitt bästa är mitt. Det måste jag själv reda ut.
Det kanske är detsamma som ni vill påtvinga mig men det kan jag inte veta ännu.

Och motstånd som i att inte alls stå emot.
Som i att lära sig förtryckets flöde och surfa sig fram igenom det.
Att göra ordningens hårda och kantiga uppstigar till mjuka fördrivande vågor,
som ger ännu mer fart till motfärden,
och som visar vägen.

_______________
Andra bloggar om: Motstånd, Dikter, poesi, Textival

En dikt av den amerikanska poeten Jean Toomer

Jag tillhör ingen särskild ras. Jag är av mänsklig ras, en människa i stort i människans värld, och jag förebådar en ny ras.
Jag kommer inte från någon särskild trakt. Jag kommer från jorden.
Jag tillhör ingen särskild klass. Jag är av mänsklig klass, och jag förebådar en ny klass.
Jag är varken man eller kvinna eller någonting däremellan. Jag är av kön, med manliga förtecken.
Jag trampar ingen särskild mark. Jag trampar den mark som är att finnas till.

Jean Toomer, Essentials (XXIV), Översättning av Anna Wahlgren citerad i Stefan Jonssons De Andra.

_______________
Andra bloggar om: rasism, Jean Toomer, poesi, dikter

De svenska öarna

Sverige består av över 220 000 öar varav hälften ligger vid den 11 500 km långa havskusten och de intilliggande skärgårdarna. Resten ligger i inlandet och är mer sammanhängande, mer eller mindre omärkbara när man rör sig i städerna.
Sverige består för mig av ytterligare flera öar. Mentala och sociala öar som uppenbarar sig när jag märker att jag har passerat en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation

Fyll min bägare پر کن پیاله را

پر کن پياله را کين جام آتشين ديري ست ره به حال خرابم نمي برد اين جامها -که در پي هم مي شود تهي- درياي آتش است که ريزم به کام خويش، گرداب مي ربايد و، آبم نمي برد!

Fyll min bägare för denna eldiga dryck
inte längre förmår ta mig till berusning

Dessa bägare som töms en efter en
är hav av eld som jag slukar upp
vågorna fångar mig men havet vill inte mig

“>

Botten

Platt som marken

tittade jag upp i oändligheten
och tänkte med ett leende

jag kan inte falla längre

افتاده بر خاک به‌ بی‌ نهایت نگریستم

و با لبخندی بخاطر آوردم

که دیگر سقوط نخوهم کرد

från Fihe mafih

Mowlana RumiBoken Fihe mafih är en samling av föredrag och artiklar av mowlana Rumi. Den består av många berättelser som ibland liknar predikningar.

Jag tycker de här berättelserna är bland det mest intressanta i persisk litteratur. De skiljer sig från predikningar på det sättet att de inte talar om för dig hur du ska leva, vad som är rätt och vad som är fel.
Berättelserna handlar inte om att få läsaren anamma sig ett schablon för att anpassa livet efter det. De ger å andra sidan ledtrådar, betonar och understryker det som är av mer betydelse för livets gång i en kaotisk verklighet.

Förlora aldrig hoppet. Hoppet är resans början. Om du inte befinner dig på vägen kan du alltid hålla dig vid dess början.
Tänk inte så mycket på de misstag du har begått och börja istället med att göra det rätta. När du håller dig till det rätta har du samtidigt hållit dig från vad som är fel.

Din ärlighet är som Moses käpp och dina felgärningar är som trollkarlarnas troll och påhitt. När det rättfärdiga (haq) träder fram slukar den allting annat.
Om du har gjort något fel har du gjort det mot dig själv. Dina felsteg kan aldrig befläcka vägen till den rättfärdiga (haq)

(s 9 i min persiska översättning)

Och följande är min översättning av ett senare stycke i boken:

Någon sa en gång: “jag har glömt någonting här…”.
Gud svarade att det finns enbart en sak i livet som är viktig att inte glömma. Om du glömmer allting annat men inte detta, finns det ingenting att oroa sig över.
Och om du genomgår och minns allting annat och glömmer det här, har du egentligen inte gjort någonting. Det är som att du har fått ett uppdrag att genomföra och gör hundra andra saker istället.

Vi har kommit till denna värld för en uppgift, och det är meningen. Utför vi inte uppgiften har vi inte gjort någonting överhuvudtaget.

(s 14)

_______________
Andra bloggar om: Rumi, persisk poesi, erfan, livet, poesi, dikter