Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Barn på flykt

Såg den härliga holländska filmen “Stanna” tillsammans med 200 femteklassare på Frölunda bio i morse. Jag hade sett filmen för ett år sedan med mina egna elever och den var lika spännande och fin även den här gången.
Denna gång handlade det om Antirasistiska filmdagar och vi hade en väldigt bra samtal efteråt. De var väldigt intresserade av att diskutera flyktingpolitik och barnens rätt trots att de hade suttit där på bion i över 1,5 timma.

Kommer aldrig glömma en av dem som hade mohikanfrisyr med en ledsen min och tårar i ögonen som länge hade handen uppe och undrade med gråt i halsen när det blev hans tur: Barnen har ju inte gjort något fel. Varför fängslar de och utvisar de barnen? Varför kan de inte vara i fred? Sen kunde han inte säga något mer för gråten.

Måste se till ungdomars behov

Vi lever i en unik tidsperiod vad gäller välfärden. För första gången i modern tid kommer de kommande generationerna att få en sämre ekonomisk levnadsnivå jämfört med sina föräldrar. 23 procent av ungdomarna i dag har varken arbete eller studerar. De som jobbar går inte säkra, eller jobbar deltid. Många lever med en stor oro för framtiden.

På samma gång som vi lämnade industrisamhället har vi sakta men säkert trätt in i ett konsumtionssamhälle.
Förr handlade produktionen om att tillgodose oss med våra dagliga behov så gott som möjligt. Produktionen idag handlar om att sälja fler och modernare prylar utan att vi egentligen är i behov av dem. Ett fordon som var avsedd för att underlätta livet och förflytta oss från en punkt till annan är idag främst en statuspryl. Dyra stadsjeeper säljer som aldrig förr även om köparna bor i storstaden och många gånger klarar sig mycket bättre med kollektivtrafiken.

Vi strävar hela tiden efter senaste modellerna av mobiltelefon trots att våra egna fungerar mycket väl. Nya platta TV-apparater ersätter numera de gamla fungerande. Och så vidare.

Kravallerna i London i augusti förra året var inget bröduppror. De var ett annorlunda uttryck på vår konsumtion. Affärer plundrades främst på märkeskläder och elektronik. Flera av de ungdomar som fick flerårigt fängelsestraff hade blivit tagna på bild av kamerorna i sådana affärer. En av dem som fick ett långt straff hade gått in i en sportaffär, prövat flera Nike-skor och kommit ut med ett par som passade.
Även gängkriminalitet bland ungdomar handlar om att uppnå ekonomisk status fast på olagligt sätt. Många gånger på grund av att man inte har möjlighet att komma långt på annat sätt.

För flera år sedan blev jag kallad till arbetsintervju i Bergsjön för att jobba med en grupp tonåringar som hade börjat sysslat med småkriminalitet. Enhetschefen och flera av dem som var inblandade i projektet var med på mötet. Chefen blev väldigt glad när han fick veta att jag själv bor i Bergsjön och ville gärna att jag skulle komma till en andra intervju angående tjänsten.

Trots att jag var arbetslös och hade blivit utförsäkrad från min A-kassa tackade jag nej. Jag visste inte vad jag kunde erbjuda ungdomarna i Bergsjön. Jag hade ingen kunskap om ungdomsverksamheten i området. Hade det varit i Hammarkullen hade jag känt till ungdomshuset Mixgården där man erbjuder många meningsfulla och utvecklande aktiviteter till ungdomarna som bor i området.

När jag gick hem från Teleskopgatan till Siriusgatan funderade jag på varför det inte finns sociala projekt för den stora majoriteten av ungdomar? De som trots alla dessa svårigheter och hinder klarar sig och lyckas? De måste vara fantastiskt starka och drivna individer, som vi skulle kunna lära oss en hel del av.

Vi måste se till ungdomarnas behov och stödja dem. För det ansvar som vi har gentemot dem och för vår egen framtids skull. Och vi måste vara mer noggranna och inte se de få som hamnat snett och sticker ut som representanter för alla. Så gör till exempel Sverigedemokraterna och liknande partier i andra länder i Europa.
De flesta kämpar sig fram och många av dem som hamnar snett reder ut sitt liv till slut.

Det värsta med ungdomarna idag är det att de är unga, sa en vän ironiskt en gång. Ungdomar står inför en svår utmaning i den kultur de har ärvt från oss. De behöver vårt stöd samtidigt som de utmanar våra värderingar och öppnar våra ögon för andra alternativ.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 4, 2012)

_______________
Andra bloggar om: ungdomar, konsumsion, konsumism, status, prylar

Reflektera över din plats

I Auschwitz och det moderna samhället analyserar sociologen Zygmunt Bauman Förintelsen under andra världskriget på sitt originella vis.

Bauman, till skillnad mot många andra, menar att Förintelsen inte ska ses som en unik och avgränsad händelse i historien. Förintelsen ska ses som en följd av modernitetens mekanismer som mycket väl kan starta liknande processer igen. Moderniteten var inte tillräckligt i sig för folkmordet, men dock nödvändigt för att det skulle kunna utföras under andra världskriget.

Inspirationen får han från Hannah Arendts bok Den banala ondskan, om Adolf Eichmann som brukar kallas för Förintelsens arkitekt. Till sin förvåning inser Arendt att Eichmann inte verkar vara någon övertygad nazist, och inte heller en psykiskt sjuk mördare. Den person hon möter när hon följer rättegångarna i Jerusalem 1961, liknar mer en fantasilös byråkrat som plikttroget försökt göra sitt jobb mot sina överordnade.

Förintelsen, menar Bauman, var inte ett resultat av Tysklands dåvarande spontana aggressivitet, utan handlade om en noga beräknad social ingenjörskonst som använde sig av rationella medel för att uppnå irrationella mål.

Det finns en sekvens i filmen Gökboet som har fått mig tänka mycket på det sociala fenomen Bauman beskriver. Filmen handlar om Randall Patrick McMurphy (spelad av Jack Nicholson), en småbov i 60-talets USA som spelar galen för att slippa det hårda arbetet i fängelset. Han flyttas till ett mentalsjukhus för bedömning och för att eventuellt tillbringa den korta tid han har kvar av sitt straff där, istället för i fängelset.

Hans antiauktoritära och lekfulla sätt börjar liva upp stämningen och skapa en viss oordning i den annars kliniskt ordnade och beräknade institutionen. Det uppstår en kamp mellan honom och föreståndaren på sjukhuset syster Ratched.

I den scenen slår McMurphy vad med de andra patienterna om att lyfta en duschanläggning i badavdelningen, slänga den mot fönstret och gå ut och göra sig fri från institutionen. Han skulle gå direkt till en pub i stan för att se en finalmatch i baseboll han inte fick se på sjukhuset för syster Ratched. Hon tyckte det skulle bli störande att ändra på de beprövade rutinerna. Hon föreslog ändå att de skulle rösta om det som en antydan om en välvilja men de flesta av patienterna var antingen ointresserade av matchen eller inte vågade att rösta för en förändring av schemat.
McMurphy tar ett rejält tag i anläggningen, som var gjord av sten och betong och som sitter fast i golvet med vattenrören, försöker och försöker och självklart orkar inte röra på den.
Alla andra står förundrande med öppna munnar och tittar på honom och undrar hur han har tänkt lyckas med det här?

Oavsett vad sekvensen har för betydelsen för filmens handling, har den inpräntats som en symbolisk bild i mitt minne. Ingen förändring hände i samband med den handlingen, ingenting hände egentligen. Men betydde detta verkligen ingenting? Hade det varit lika bra att låta bli att försöka trots att man vet hur utgången blir?

Vi lever i en värld där ekonomisk vinst är av högsta värde och konsumtion är målet i tillvaron. Att prioritera mänskliga värden och mänskliga rättigheter kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Klyftorna växer och likaså gränserna mellan de fattiga och de rika.
Desto mer avgörande blir det i dessa tider att stanna då och då i denna rusning och reflektera över sin plats i sammanhanget.

”Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att vi kunde göra det”, är Baumans viktigaste slutsats i sin bok.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 2, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Zygmunt Bauman, Hannah Arendt, Förintelsen

Stå emot fundementalisterna

Diskussionerna mot moskébyggen i Sverige tycker jag är intressanta. De engagerar inte bara nazister och rasister, utan seriösa debattörer i media och vanligt folk på gatan.
Man använder sig av demokratiska och sekulära argument för att stoppa den rätt och frihet att utöva sin religion som man har i ett demokratiskt samhälle.
Det har inte heller handlat om massbyggen av moskéer över hela Sverige. Under de senaste femton åren känner jag till två sådana, en i Stockholm och en i Göteborg, som är Sveriges två största städer.

Jag bemöts själv regelbundet av reaktioner kring vissa saker jag gör i mitt liv. Jag äter inte griskött till exempel och har många gånger fått kommentaren: Nu bor du i Sverige och borde strunta i sådant här. Oftast av mina egna landsmän.
Mitt svar blir alltid: Just för att jag bor i Sverige har jag en frihet att leva mitt liv som jag tycker passar mig bäst, så länge det inte skadar andra. För så uppfattar jag ett fritt demokratiskt samhälle.

Det finns en instinktiv skepsis och misstro mot den andra och det annorlunda som har blivit mer och mer utbrett och öppet i Europa under de senaste decennierna. Misstron har fått sin näring av den ekonomiska tillbakagången, och av främlingsfientliga och rasistiska grupper som har anpassat sin politik efter denna utveckling.

Det sitter 40 högerextrema och öppet rasistiska ledamöter i Europaparlamentet. I Sverige har vi 20 Sverigedemokrater i Riksdagen. De har fler mandat än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och nästan lika många som Centerpartiet (23), Folkpartiet (24) och Miljöpartiet (25).
På sina landsdagar i november förra året introducerar Sverigedemokraterna en ny benämning på sin ideologi, socialkonservatism, och kategoriserar de som bor i Sverige i tre kategorier: ”infödda svenskar”, ”de assimilerade till den svenska nationen” och de som inte är assimilerade och därför är ”ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen”.

Normen är den svenska nationen och alla värderas efter den. Man kan aldrig bli helt svensk om man inte är född här. De andra kategorierna är så luddiga och godtyckliga att sådana som jag kan pendla upp och ner på grund av vad andra tycker om mig och var de placerar mig på skalan.

Jag har en annan uppfattning och definition av Sverige och svenskheten. Jag flydde till Sverige för över tjugo år sedan när mitt eget hemland ville skicka mig till ett krig jag inte ville delta i. Jag fick skydd här när jag flydde hit. Så vill jag se Sverige.

Den sekulära demokratins uppgift idag handlar om att stå emot alla sorters fundamentalister, islamofober och rasister, och inte låta sådana krafter definiera samhället. De som livnär sig på varandras världsbild av Vi och Dom och breder ut sig i Europa.

Sverige är Astrid Lindgren och Torgny Segerstedt. Sverige är Ingrid Segerstedt Wiberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
För mig är Sverige solidaritet och allas lika värde. Att jag fick fristad här när mitt eget land skulle skicka mig till krig och till döden.

Sverige är alla som arbetar för en human flyktingpolitik, Ingen människa är illegal, Aktion mot deportation, läkare och sjuksköterskor i Rosengrenska och Röda korset, och alla andra som hjälper till och håller mottagning för sjuka och slitna asylsökande. För de som inte kan gå till en vanlig vårdcentral.

Svenskheten är inte att sprida hat och hets mot dem som har det sämst i samhället.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 1, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Sverigedemos, Sverigetalibanerna

När slutar vi vandra?

Denna veckas ledare i ETC Göteborg:

Jag har aldrig firat jul. Jo bara de gångerna jag har varit hos nära vänner som har barn. För barnens skull. Men jag har aldrig ens funderat på att fira jul hemma.
Sedan jag kom till Sverige har jag också slutat att fira det iranska nyåret. Saknaden av familjen trissades upp under alla högtider och födelsedagar. Högtiderna förträngdes och glömdes bort och jag har inte varit intresserad av att ta till mig några nya.

I och med min flykt och flytt har jag under dessa år anammat en otillhörighet och gränslöshet som jag trivs med. Trots att det i många avseenden är en otrygg tillvaro. Många gånger vill man ha något att hänvisa sig till. En rot, en bakgrund, en historia.

När jag ställs inför frågan “var kommer du ifrån?”, blir jag därför alltid fundersam i några sekunder innan jag kan svara. Det händer att jag till och med undviker eller vägrar att svara.
Det är ett märkligt uttryck som jag aldrig vänjer mig vid. Att komma ifrån någonstans. En ständig inflyttning som inte har något slut. Det är samma sak med benämningen “invandrare”. Jag gillar rörelse och icke-tillhörigheten, som sagt, men frågan blir samtidigt ett konstaterande om att jag inte kommer härifrån. När slutar vi vandra?

Jag brukar göra en åtskillnad mellan “identifikation” och “identitet”. Identifikation är för mig ett redskap man använder för att orientera sig i samhället. Jag är iranier i en del sammanhang. Jag är född och uppvuxen i Iran, pratar persiska och läser en del persisk litteratur.
Jag är fritidspedagog PÅ mitt dagliga jobb, jag är ledarskribent här, ibland känner jag mig som man och ser mig själv som göteborgare när jag befinner mig på stadens gator. Jag är svensk.

Identitet ser jag däremot som något tillskrivet av andra, ofrivilligt och oföränderligt. Problemet är inte framför allt att vi kategoriserar människor, utan den rangordning vi samtidigt gör. Det finns alltid en norm och alla andra värderas och bemöts utifrån den.

För mig tog det flera år och en del studier för att försöka få någorlunda grepp om min egen plats i Sverige. Det här är förstås ett stort problem för barnen. De flesta av de lärare och pedagoger som jag har mött har inte tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna hjälpa barnen i de här frågorna.
Det är väldigt vanligt att man får rita sitt lands flagga och hänga i klassrummen i förskolorna, eller göra skolarbete om sitt hemland i de senare åldrarna. Detta trots att barnen är födda här i Sverige. Många barn möter samma bemötande från föräldrarna, att de sägs höra hemma på en plats som de inte känner till.

Jag har också under de här åren mött många barn som har mycket bättre insikt än de vuxna i de här frågorna.

Det är viktigt att barn och ungdomar som bor i Sverige har rätt till sin egen identitet. Vi får erbjuda dem olika hjälp i identitetsbildningen men aldrig påtvinga dem någon benämning.

När jag hör ordet mångkultur ser jag bilden av många olika kulturer som som existerar intill varandra. Om vi vuxna vill leva i den här bilden så är barnens och ungdomarnas verklighet helt annat. De ser inga gränser och lever i en blandkultur. Det har alltid varit så. Och det gäller alla barn och ungdomar oavsett bakgrund. Skolan och föräldrarna har stort ansvar att inte avgränsa dem i deras frihet.

_______________
Andra bloggar om: diskriminering, barns rättigheter, skolan, demokrati, migration

Det finns barn och det finns flyktingbarn

Min ledare i ETC Göteborg:

Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.

Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.

Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.

Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.

I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.

Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.

Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.

Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.

_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Jag har en liten sverigedemokrat på min axel

Ibland kommer jag på mig själv när jag beter mig lite annorlunda mot någon. Om jag har känner att jag inte har varit särskilt trevlig mot personen. Då brukar jag i så fall tänka efter om jag hade gjort rätt. Det är i och för sig aldrig rätt att vara otrevlig men man är ju trots allt människa och kan inte alltid bemöta allt och alla på ett positivt sätt oavsett.

Ett enkelt sätt man kan testa det här på är att tänka efteråt om man hade agerat på samma sätt om det hade varit någon annan. Hade jag reagerat på annat sätt om det hade varit en äldre person, ett barn, man, kvinna, min chef?
Jag brukar testa mitt agerande mot de olika social kategorier som finns. Om jag känner att mitt förhållningssätt ändras erkänner jag för mig själv att jag utnyttjat något maktövertag. Jag har i såfall diskriminerat och kränkt personen i fråga.
I bästa fall har jag möjlighet att träffa personen igen och försöka gottgöra mitt agerande.

Nu finns det ett politiskt parti också i Sverige som använder dessa våra sociala tillkortakommanden för att vinna anhängare och få mer makt. En makt på bekostnad av de maktlösas motsättningar. Istället för att kräva vår rätt av de som suger ut vårt blod vänder vi oss till de ännu mer utsatta i samhället. Istället för att ställa oss mot de som skor sig på vårt arbete och arbetslöshet, hävdar vi att det är De Andra som tar våra arbeten.

Ibland sitter en sverigedemokrat på min axel och manar mig att kategorisera och kränka människor när jag möter dem. Och det händer att jag följer uppmaningen. Men jag testar mig och försöker erkänna mitt misstag efteråt. Denna erkännande gör skillnaden.
_______________
Andra bloggar om: rasism, vardagsrasism, sverigedemos, diskriminering, Sverigetalibanerna