Min idol Zygmunt Baumann

Krönika i Syre:

En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.

Vi går mot ljusare dagar.

Reflektera över din plats

I Auschwitz och det moderna samhället analyserar sociologen Zygmunt Bauman Förintelsen under andra världskriget på sitt originella vis.

Bauman, till skillnad mot många andra, menar att Förintelsen inte ska ses som en unik och avgränsad händelse i historien. Förintelsen ska ses som en följd av modernitetens mekanismer som mycket väl kan starta liknande processer igen. Moderniteten var inte tillräckligt i sig för folkmordet, men dock nödvändigt för att det skulle kunna utföras under andra världskriget.

Inspirationen får han från Hannah Arendts bok Den banala ondskan, om Adolf Eichmann som brukar kallas för Förintelsens arkitekt. Till sin förvåning inser Arendt att Eichmann inte verkar vara någon övertygad nazist, och inte heller en psykiskt sjuk mördare. Den person hon möter när hon följer rättegångarna i Jerusalem 1961, liknar mer en fantasilös byråkrat som plikttroget försökt göra sitt jobb mot sina överordnade.

Förintelsen, menar Bauman, var inte ett resultat av Tysklands dåvarande spontana aggressivitet, utan handlade om en noga beräknad social ingenjörskonst som använde sig av rationella medel för att uppnå irrationella mål.

Det finns en sekvens i filmen Gökboet som har fått mig tänka mycket på det sociala fenomen Bauman beskriver. Filmen handlar om Randall Patrick McMurphy (spelad av Jack Nicholson), en småbov i 60-talets USA som spelar galen för att slippa det hårda arbetet i fängelset. Han flyttas till ett mentalsjukhus för bedömning och för att eventuellt tillbringa den korta tid han har kvar av sitt straff där, istället för i fängelset.

Hans antiauktoritära och lekfulla sätt börjar liva upp stämningen och skapa en viss oordning i den annars kliniskt ordnade och beräknade institutionen. Det uppstår en kamp mellan honom och föreståndaren på sjukhuset syster Ratched.

I den scenen slår McMurphy vad med de andra patienterna om att lyfta en duschanläggning i badavdelningen, slänga den mot fönstret och gå ut och göra sig fri från institutionen. Han skulle gå direkt till en pub i stan för att se en finalmatch i baseboll han inte fick se på sjukhuset för syster Ratched. Hon tyckte det skulle bli störande att ändra på de beprövade rutinerna. Hon föreslog ändå att de skulle rösta om det som en antydan om en välvilja men de flesta av patienterna var antingen ointresserade av matchen eller inte vågade att rösta för en förändring av schemat.
McMurphy tar ett rejält tag i anläggningen, som var gjord av sten och betong och som sitter fast i golvet med vattenrören, försöker och försöker och självklart orkar inte röra på den.
Alla andra står förundrande med öppna munnar och tittar på honom och undrar hur han har tänkt lyckas med det här?

Oavsett vad sekvensen har för betydelsen för filmens handling, har den inpräntats som en symbolisk bild i mitt minne. Ingen förändring hände i samband med den handlingen, ingenting hände egentligen. Men betydde detta verkligen ingenting? Hade det varit lika bra att låta bli att försöka trots att man vet hur utgången blir?

Vi lever i en värld där ekonomisk vinst är av högsta värde och konsumtion är målet i tillvaron. Att prioritera mänskliga värden och mänskliga rättigheter kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Klyftorna växer och likaså gränserna mellan de fattiga och de rika.
Desto mer avgörande blir det i dessa tider att stanna då och då i denna rusning och reflektera över sin plats i sammanhanget.

”Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att vi kunde göra det”, är Baumans viktigaste slutsats i sin bok.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 2, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Zygmunt Bauman, Hannah Arendt, Förintelsen

Om livet, bussen och åsnan

Molana Rumi säger att jaget (egot, begäret) är som en åsna som ska ta dig till din resas mål. Då och då måste du mata den för att åsnan ska orka ta dig dit. Meningen är inte att göra sig av med åsnan som många religiösa menar. Och det är inte heller att enbart mata den.
Det finns en fin symbolik i den här beskrivningen som jag gillar. Den väcker en tanke, ger en en vinkning utan att ha någon ambition att berätta om vägen. För den får varje människa själv utforska.

En annan sådan bild brukade min gamla kung fu-tränare Boris använda. Vi är som en buss full av passagerare sa han och alla slåss med varandra och försöker tränga sig fram i bussen för att ta över ratten.
chauffören, den som kan köra ligger längst bak i bussen och sover.
För mig beskriver bilden i stort mig själv och mitt vardagsliv, hur jag sysselsätter mig med allting möjligt i vardagen för att glömma den enda viktiga. Livet, jag.

En tredje liknande bild som jag alltid har i minnet är berättelsen om Noak och arken.
Jaget för mig är som Noaks ark. Vi är som ett zoo fullt med olika djur och så har vi en liten del mänsklighet. Finns det någon mening så är det att gräva upp och väcka denna lilla del.
Utan Noak skulle inte djuren kunna vara i harmoni och nära varandra. De starkare skulle attackera de svagare så fort de fick chansen och mångfalden skulle förvandlas till blodbad och krig och styre av de få. Det är därför livet ter sig så kaotiskt. Styrmannen ligger och sover någonstans och alla andra härjar.
Och just därför kan vi inte betrakta oss som överlägsna varelser. Tvärtom. Alla djur ter sig enligt deras natur med undantag från människan.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, filosofi, livet, Erfan

Om politisk pragmatik

När jag läste praktisk filosofi på Stockholms universitet fick vi i institutionen besök av en professor från England. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad han hette men han gjorde ett mycket starkt intryck på mig.
Han var väldigt speciell och intressant. han berättade om att han gav bort den mesta delen av sin lön och behöll så mycket som han kunde leva på.

Som sagt var det här länge sedan och jag kommer inte ihåg vad föreläsningen exakt handlade om. Men en sak han berättade och som jag kommer ihåg var när han försökte beskriva den politiska pragmatikens problematik.
Han berättade om London och om politikerna där. De vet att om de höjer pensionen med tio pund så kommer över 120 pensionärer att överleva vintern och året från hungern och kylan. Det fanns en statistisk beräkning på det men jag kommer inte ihåg vad han sa det var.
Han sa tänk er att vi sitter här och ska diskutera en budget utifrån en sådan här kunskap! Ska vi höja pensionen med tio pund och var i så fall ska vi ta pengarna ifrån? Bör vi inte höja den ännu mer så att fler kan överleva denna vinter? osv.

Jag tror det var då jag bestämde mig för att aldrig bli politiker för man fattar beslut som direkt drabbar många människor och som man inte kan ha en övergripande koll på. För mig är det här en omöjlig sits.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, politik, filosofi, pragmatik

ORD & BILD 5 2006

Nu damp den ner i brevlådan, mitt ex av Ord & bilds senaste nummer (har du inte beställt din gratiskulturtidskrift kan du passa på att göra det på Kulturchock.)

Temat för det här numret är kapitalismen som religion, med texter av bl a Walter Benjamin och Agamben.
Det finns också en text av den danska skribenten Lilian Munk Rösing som handlar om karikatyrernas efterspel, och som enligt förtexten förespråkar ett erkännande av främlingskapet som ett universellt grundvillkor snarare än tolerans mot det främmande/främlingar. Verkar som en sympatiskt intressant hållning.

Jag skrev för länge sedan en text om min flykt och främlingskapet som publicerades i olika versioner i nättidningen Alba, tidskriften Karavan mfl, och som är min hyllning till främlingskapet i mitt eget liv.
Jag håller nu på att skriva om den som ett inlägg i kollektivbloggen frihetligt forum. Tidningen var en mycket påpasslig present.

_______________

Andra bloggar om: ORD&BILD, Kulturchock, gratistidskrift, främlingskap, tolerans

läsning

Jag har just nu fastnat för boken Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, en mycket välskriven bok med en spännande mångbottnad historia.
Historien utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och handlar om ett mobbat barn på väg in i tonåren, en vampyr, en massmördare, flera a-lagares öden mm mfl.

Jag är annars inte mycket för sci-fi och vampyrhistorier men om man bortser från vampyren är historien väldigt socialrealistiskt skildrat. Det här gör boken rätt otäck på sina ställen när de här hemskheterna händer, och på samma gång så spännande att jag inte kan lämna den ifrån mig.
Har hunnit läsa hälften av boken nu.
För övrigt har jag börjat på min d-uppsats i sociologi (om igen) och tänker skriva om migration som en social rörelse. Sett mer som ett motstånd mot gränser och orättvisor i världen. Rörelsefriheten är ju en numera bortglömd mänsklig rättighet.

Vill därför sätta mig in i Giorgio Agambens tänkande och resonemang framför allt kring undantagstillstånd (Stefan Jonssons inledning om Agamben i DN och Agambens tal Rörelse som är översatt i Guldfiske tyckte jag var bra introduktioner… flera tips?!) , och läser samtidigt Håkan Thörns Globaliseringens dimensioner.

Får passa på att tipsa om en artikel av Carsten Jensens som jag lyckades hitta och läsa igen. Jens Hansen påminner om Svensson och Sverige är ett Danmark light vad gäller främlingsrädsla och -fientlighet (eller ska vi säga mixofobi?!), bl a med tanke på sd:s frammars i diverse kommunfullmäktigen.
Intressant idé han diskuterar i artikeln.
_______________
__________________________________________________________________

Sann vänskap

Två vänner diskuterade vänskap och om hur riktiga vänner är mot varandra.
– Vill du träffa en sådan? frågar den ena den andra. Kom så ska du få se!

De går via en slakteri och köper en fårskalle, lägger den i en tygpåse så att påsen blir blodig och knyter påsen. Sedan går de och ringer hos en annan vän och låtsas vara uppjagade och ha bråttom, säger att polisen är efter dem och ber vännen att göra sig av med påsen.

Dagen efter går de till vännen igen och frågar hur det hade gått.
– Jag gjorde som ni sa och grävde ner påsen i gården. Ingen kommer att hitta den.
– Tittade du efter vad det var i påsen?
– Nej. Du hade knutit påsen och det var inte min angelägenhet.

– Det här min vän, är sann vänskap! säger den ena vännen till den andra.

Sven-Olov Wallenstein i Göteborg

Glänta har börjat med filosofibaren här i Göteborg igen.
De började med att arrangera dessa för många (6,7?) år sedan på Atalante. Sedan tog Stockholm och Södra teatern över, eller i alla fall hade liknande föreläsningar, i några år. Nu arrangeras träffarna tillsammans med ABF och på restaurang Trappan på Järntorget.

Imorgon kommer Sven-Olov Wallenstein att föreläsa om “Agamben, Foucault och biopolitiken”.

Om sociala band

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
– Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
– Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Krig, våld och konflikter

Några tänkvärda ord av fredsforskaren Jörgen Johansen:

För att kunna leva behöver man mat, vatten, kärlek och konflikter. Konflikt är inte detsamma som våld.

Fredsforskningen handlar egentligen om en krigsforskning. Krig är inte en konflikt utan de inblandades medel för att påverka konflikten.
Fred är förmågan att hantera konflikter utan användning av våld.

Om politikerna

Jag hörde en georgisk kulturvetare föreläsa om konst och politik. Enligt honom fanns det tre vägar genom vilka vi kunde få kontakt med varat: religion, vetenskap och kultur. Det fanns ingen annan väg menade han.
Men under hela historien har politiker hävdat att de känner till den enda rätta vägen. De är oftast okunniga och ointelligenta, men jävligt ambitiösa.

Det tål att tänkas på, som min gamla filosofilärare brukade säga

Kitsch

I Varats olidliga lätthet diskuterar Milan Kundera teodicé-problemet i några avsnitt, utifrån avföringen och skitens existens.

Att ordet skit för inte länge sedan ersattes med punkter i böckerna var inte av moraliska skäl skriver Kundera, utan av metafysiska skäl (jag tänker spontant på MTV som idag censurerar ett visst f-ord i sina sändningar och även om det förekommer i låtarna). Det kategoriska bejakandet av varat definierar han som det estetiska idealet av en värld där skiten förnekas, och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallar han för kitsch.
Han tar ett exempel, när en farfar kisar mot några barn som springer och leker på gräsmattan (jag citerar rakt av):

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.

“Kitsch” är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet och som sedan upptagits i de flesta andra europeiska språk. Men för att ordet använts ofta har dess ursprungliga metafysiska innebörd suddats ut: kitsch är skitens förnekande; både i bokstavlig och i figurlig bemärkelse: kitsch utesluter allt i den mänskliga tillvaron som till sitt väsen är oacceptabelt.

Från denna synpunkt kan det man kallar för gulag kanske ses som en latrinbrunn, där den totalitära kitschen slänger sitt avfall.

Och så mot slutet av boken:

Kitsch är en skärm som satts upp för att skymma döden.

Innan vi glöms bort kommer vi att förvandlas till kitsch. Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, teodicé, kitsch, varat, döden, litteratur, böcker ___________________________________________________________