Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Illegal i Istanbul

Vi bodde under fem månader i Istanbul illegalt på väg till Sverige. En av de flera gångarna när vi åkte till flygplatsen utan att lyckas flyga, tog vi taxi hem till vårt tillfälliga boende.
Precis innan vi nådde fram såg jag blåljusen från en polisbil bakom oss. Vi gick av från taxin och poliserna kom fram och frågade efter våra pass. Vi visade dem och de såg inte så bra ut. Då behövde man inte bra pass utan allt handlade om pengar som betalades till passkontrollen på flygplatsen.
Poliserna frågade taxiföraren var vi kom ifrån och när de fick reda på att vi kommer från flygplatsen och inte har något stämpel för att vi har kommit in i landet fattade de att något inte stämmer. Vi åkte med polisbilen till närmaste polisstation. De tog in oss i stationen bevakad med poliser med k-pistar utanför.
De radade upp oss vid väggen och vi fick stå där och spela snälla turister.

Några av poliserna åt grillade kastanjer och skalade dem med sina fickknivar. En av dem kom fram till mig efter en stund och la sin fickkniv mot min hals och sa något på turkiska och de andra poliserna började skrattade högt. Jag försökte göra mig lång och smal vid väggen och undrade vad som skulle hända sedan. Sedan gick han tillbaka till sina kollegor och kastanjerna.

Efter en stund kallades vi in till kommissariens rum och blev förhörda. Var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Vi försökte fortsätta ljuga så gott vi kunde men vi kunde förstås inte lura honom.
“Vet ni vad straffet är för falska pass här i Turkiet?” Frågade han. Det är upp till tio års fängelse, sa han.
Men gå hem nu sa han.
Hem? Du menar att vi ska gå hem nu? Undrade vi. Ja sa han och släppte oss.
Vi gick ut ur rummet när han ropade igen efter oss. Jag gick tillbaka till rummet. “Dikkat olson! (tror jag) han sa. “Var försiktiga!”

Vi kom ut ur stationen, förbi de k-pistbeväpnade poliserna och ut på gatan och till friheten. En oförglömlig känsla som jag fortfarande minns väl.

Fort Europa

Människor dör på väg till Europa och vi är med på det.
“Vi kan inte ta emot alla.”
“De har inte bra asylskäl.”
“Det här är en farlig person som utvisas till sitt hemland.”

Människor dör på väg till Fort Europa.
Över den gräns som breder sig,
mer och mer för varje dag.
Den spänning som ständigt ökar,
mellan krig och trygghet,
mellan fattiga och rika.

Vi kan inte skylla ifrån oss.
Vi är åskådarna i tragedin.
Vi gör ingenting.

Vi är paralyserade i en värld som mer och mer skiljer mellan de som har,
och de som inte har,
mellan de på flykt och de trygga.
Vi bygger det tredje riket med en union.

Barn på flykt

Såg den härliga holländska filmen “Stanna” tillsammans med 200 femteklassare på Frölunda bio i morse. Jag hade sett filmen för ett år sedan med mina egna elever och den var lika spännande och fin även den här gången.
Denna gång handlade det om Antirasistiska filmdagar och vi hade en väldigt bra samtal efteråt. De var väldigt intresserade av att diskutera flyktingpolitik och barnens rätt trots att de hade suttit där på bion i över 1,5 timma.

Kommer aldrig glömma en av dem som hade mohikanfrisyr med en ledsen min och tårar i ögonen som länge hade handen uppe och undrade med gråt i halsen när det blev hans tur: Barnen har ju inte gjort något fel. Varför fängslar de och utvisar de barnen? Varför kan de inte vara i fred? Sen kunde han inte säga något mer för gråten.

Stockholmsprogrammet

Sveriges ordförandeskapsperiod i EU började med ett tråkigt kapitel som kallas för Stockholmsprogrammet. Tråkigt i den bemärkelsen att den trevliga staden Stockholm kommer i en längre framtid förknippas med tråkigheter som hårdare tag och högre murar runt Fort Europa.

Enligt Stockholmsprogrammets hemsida ska samarbetet handla om skapa mer trygghet inom EU och denna trygghet förklaras vidare i framför allt polissamarbete och migrationspolitik. Det här är ingen överraskning för någon och helt i linje med EU:s politik att förstärka kontrollen inom gränserna och förstärka gränserna mot De Andra.

Billström säger i en kommentar att “en av huvuduppgifterna på asyl- och migrationsområdet blir att arbeta för ett gemensamt asylsystem som är rättssäkert, tillgängligt och solidariskt mellan EU:s medlemsstater.”

“rättssäkert”? Det finns inte längre någonting som heter asylrätt. Man pratar numera om asylsystem och hur man kan övergå till en arbetskraftsinvandring istället.
“tillgängligt”? Det enda sättet att komma till ett EU-land för att kunna söka asyl är att korsa gränserna illegalt, och det vill Stockholmsprogrammet göra ännu svårare. Årligen dör hundratals personer bara i Medelhavsområdet eftersom man måste åka med mindre båtar och genom farligare turer pga den hårdnande bevakningen.
“solidariskt”? för vem? för medlemsstaterna?

Så här talar de ansvariga ministrarna i denna uppochnedvända storstat för flyktingarna och de andra.

Petter Larsson om Stockholmsprogrammet i Aftonbladet 29 juli

_______________
Andra bloggar om: stockholmsprogrammet, flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, asylrätt, billström

Utvisning trots livsfara

Att flyktingpolitiken och migrationsmyndigheterna råder och agerar i en egen domän utanför reguljära mänskliga och samhälleliga rättigheter är ingen nyhet. Jag blir ändå förvånad hur man kan göra det så här tydligt utan att någon berörd organ kan reagera.

Migrationsverket vill utvisa en cancersjuk 30-åring trots att han inte kommer att klara av resan och gör han det så kan han inte få rätt behandling när han kommer fram till Azerbajdzjan.
När Sveriges Radio frågar en av de två ansvariga tjänstemännen som har skrivit under beslutet, hur de bedömt att det inte fanns några verkställighetshinder vägrar han att svara. Detta trots att Ekot hade en fullmakt att ta del av beslutshandlingarna.

_______________
Andra bloggar om: flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, asylrätt, migrationsverket

Pervers politik

Maciej Zaremba skriver en bra debatt i DN idag. Migrationsverkets praxis har urholkat asylrätten och ökat rasismen i Sverige:

I akt och mening att skaffa sig kontroll över inflödet beviljar man bara asyl åt en del av dem som faktiskt uppfyller kriterierna (klarar provet). De övriga, som också gör det, får stanna av humanitära skäl, heter det… jag tror att om Migrationsverket varit mindre “generöst” och mer rättssäkert genom åren, hade vi kanske haft lika många flyktingar i landet, men säkert färre sverigedemokrater.

Folk får lida i åratal innan de får PUT för att de mår dåligt eller barnen har vuxit upp här osv, och det av humanitära skäl, vilket är ett pervers tillämpning av begreppet.

_______________
Andra bloggar om: flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, asylrätt, migrationsverket, Maciej Zaremba,

Bunta ihop dom och skicka iväg dom!

Göteborgs starke man Göran Johansson föreslår att flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare ska visas ut tillbaka till sina länder. Detta för att förhindra folk att komma in den vägen och därmed bekämpa smugglarna och deras verksamhet, enligt honom.

Jag blir inte förvånad över Johanssons okunnighet i frågan men blir konfunderad över att han seriöst går ut med förslaget och hävdar att det faktiskt finns “vanliga vägar” till Europa och Sverige för folk på flykt.

Sverige inför systematiskt ett visumtvång för oroliga länder där flyktingar riskeras komma ifrån och den som misstänks söka asyl och stanna får följaktligen inget visum.
Sverige tar in ca 3000 kvotflyktingar per år och sedan finns det inget annat sätt att komma in i Europa utan hjälp av en smugglare.

Människosmugglare är ett nedvärderande ord som framförallt används av politiker för att kunna fiska i grumligt vatten tycker jag, och göra det ännu svårare för de som redan har det tuffast. Många har fått hjälp av dessa människosmugglare för att kunna ta sig till Sverige och Europa för att få pröva sin rätt till asyl.
Jag blev själv hjälpt av en av dessa personer 1989 när jag flydde från krig och sökte mig hit och jag brukar kalla honom för min konsult när jag pratar med myndighetspersoner och politiker och när jag vill retas med dem lite:)

Johansson tycker följaktligen att det är orättvist mot de flyktingar som inte har pengar att betala för att ta sig hit och söka asyl, men var annars finns inte denna orättvisa? Det är bra om Göran tittar lite runt omkring sig först i kampen mot orättvisorna.
Det här utspelet handlar snarare om att stänga vägen även för dem som lyckas trots alla hinder ta sig hit.

_______________
Andra bloggar om: Göran Johansson, flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, människosmugglare