Min ledare i ETC Göteborg:
Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.
Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.
Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.
Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.
I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.
Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.
Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.
Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.
_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter
