Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Hoppet om antirasism

Krönika i tidningen Syre:

Senaste veckorna har det varit en del händelser som har fastnat i mitt minne. Jag kan inte släppa dem och ser ett mönster för världsläget och den samhällsutveckling som vi upplever just nu.

Ett tjugotal nazister från Nordiska motståndsrörelsen står med sina fanor på Järntorget och delar ut flygblad. Tre av deras medlemmar är numera anhållna för att ha anlagt tre bomber i Västsverige. När folk samlas och protesterar eskorterar polisen nazisterna från platsen. Polisen förklarar situationen som en sammandrabbning mellan högersidan och vänstersidan.

Fredrik Önnevall och två kollegor får villkorliga domar och samhällstjänst för att de hjälpte en syrisk 15-åring från Grekland till Sverige efter barnets vädjan.

Flyktingar hålls inlåsta i ett containerläger vid gränsen till Ungern. Ungerns regering förklarar att det handlar om att skydda sig mot terrorism. Jag ser bilder på vuxna och barn som trängs inlåsta i små utrymmen med galler, som i stora hönsburar.

Under de senaste veckorna har tre unga med afghansk bakgrund tagit sina liv. Ungdomar från Afghanistan riskerar att bli utvisade till ett land som många av dem knappt känner till, och dit svenska UD avråder svenskarna från att åka. Många av dessa ungdomar har varit flyktingar i andra länder, som Iran, och har sin familj och släkt där och inte i Afghanistan.

”Nu har jag inget mer att kämpa för. Jag har redan pratat med alla. Ingen kan göra något. Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får i allafall en riktig begravning.” Så säger Jawad, 19 år gammal. Han flydde till Sverige för fyra år sedan.

Förra tisdagen gick polisen in i hans hem på Tjörn, där han bodde med sin svenska mamma. Sju poliser går in för att hämta en skötsam ung person. Jawad sitter nu i ett så kallat förvar, i ett flyktingfängelse, i väntan på en ny grupputvisning till Afghanistan.

Jag ser hur nazismen normaliseras och presenteras som en del av demokratiska offentliga rummet. Jag ser hur de som motsätter sig utvecklingen framställs och behandlas. Antifascister blir lika goda kålsupare. Asylrättsaktivister kriminaliseras.

Jag ser hur ungdomar utsätts för myndighetsövergrepp, skrivs upp i ålder eller sätts i fängelse. Många minderåriga får brev från Migrationsverket som talar om för dem att de är 18 år eller äldre. De förlorar platsen på boendet, sin gode man och allt annat stöd som de har för att klara sig. Många av dessa bor inte kvar på de nya förläggningarna för vuxna och flyttar ut på gatan istället. Jag ser ett samhälle som skiljer mellan barn och flyktingbarn.

Hoppet är att tillräckligt många inte viker sig för denna utveckling. Att tillräckligt många ställer sig framför nazisterna, engagerar sig i ungdomarnas situation. Jag känner att vi är många som kommer att göra allt i vår makt för att inte låta det här passera obemärkt. Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa.

Fotbollssäsongen är snart igång.

Min idol Zygmunt Baumann

Krönika i Syre:

En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.

Vi går mot ljusare dagar.

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.

Illegal i Istanbul

Vi bodde under fem månader i Istanbul illegalt på väg till Sverige. En av de flera gångarna när vi åkte till flygplatsen utan att lyckas flyga, tog vi taxi hem till vårt tillfälliga boende.
Precis innan vi nådde fram såg jag blåljusen från en polisbil bakom oss. Vi gick av från taxin och poliserna kom fram och frågade efter våra pass. Vi visade dem och de såg inte så bra ut. Då behövde man inte bra pass utan allt handlade om pengar som betalades till passkontrollen på flygplatsen.
Poliserna frågade taxiföraren var vi kom ifrån och när de fick reda på att vi kommer från flygplatsen och inte har något stämpel för att vi har kommit in i landet fattade de att något inte stämmer. Vi åkte med polisbilen till närmaste polisstation. De tog in oss i stationen bevakad med poliser med k-pistar utanför.
De radade upp oss vid väggen och vi fick stå där och spela snälla turister.

Några av poliserna åt grillade kastanjer och skalade dem med sina fickknivar. En av dem kom fram till mig efter en stund och la sin fickkniv mot min hals och sa något på turkiska och de andra poliserna började skrattade högt. Jag försökte göra mig lång och smal vid väggen och undrade vad som skulle hända sedan. Sedan gick han tillbaka till sina kollegor och kastanjerna.

Efter en stund kallades vi in till kommissariens rum och blev förhörda. Var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Vi försökte fortsätta ljuga så gott vi kunde men vi kunde förstås inte lura honom.
“Vet ni vad straffet är för falska pass här i Turkiet?” Frågade han. Det är upp till tio års fängelse, sa han.
Men gå hem nu sa han.
Hem? Du menar att vi ska gå hem nu? Undrade vi. Ja sa han och släppte oss.
Vi gick ut ur rummet när han ropade igen efter oss. Jag gick tillbaka till rummet. “Dikkat olson! (tror jag) han sa. “Var försiktiga!”

Vi kom ut ur stationen, förbi de k-pistbeväpnade poliserna och ut på gatan och till friheten. En oförglömlig känsla som jag fortfarande minns väl.

Fort Europa

Människor dör på väg till Europa och vi är med på det.
“Vi kan inte ta emot alla.”
“De har inte bra asylskäl.”
“Det här är en farlig person som utvisas till sitt hemland.”

Människor dör på väg till Fort Europa.
Över den gräns som breder sig,
mer och mer för varje dag.
Den spänning som ständigt ökar,
mellan krig och trygghet,
mellan fattiga och rika.

Vi kan inte skylla ifrån oss.
Vi är åskådarna i tragedin.
Vi gör ingenting.

Vi är paralyserade i en värld som mer och mer skiljer mellan de som har,
och de som inte har,
mellan de på flykt och de trygga.
Vi bygger det tredje riket med en union.

Perverterad politik

Sveigetalibanerna menar nu att Moderaterna plagierar deras politik.
Det är en absurd anklagelse. Dagens flyktingpolitik är följden av den politik som S grundlade i början av 90-talet med stöd av just M. För att förhindra att rasisterna ska komma in i Riksdagen.
Fp har stått för många av rasisternas integrationspolitik i denna “kamp”.
Det är politiken i dess mest perversa form (blir påmind om en känd punklåt).
Hellre rasister i Riksdagen än att de större partierna ska föra deras politik.

Bortglömd mänsklig rättighet

Min ledare i ETC Göteborg:

NÄTVERKET INGEN MÄNNISKA är Illegal startades i Göteborg för exakt tio år sedan. En diskussion som genomsyrade arbetet så länge jag var med handlade om en ständig reflektion över inställningen till arbetet med papperslösa. Det vi var överens om var att vi inte ville vara en välgörenhetsorganisation. Vi var en grupp som inte gillade nationsgränserna och var trötta på den fästning som Europa hade blivit och som stärktes mer och mer i samband med EU-projektet.

Den fria rörligheten är en helt bortglömd mänsklig rättighet, i varje fall för de som befinner sig på den andra sidan av muren. Flyktingarna är de som egentligen utmanar gränserna. De riskerar sina liv när de passerar gränsen till ett annat land. Flykten till Europa är en omänsklig och livsfarlig resa på grund av alla säkerhetsåtgärder och den hårda gränsbevakningen.

DE SOM TROTS allt lyckas ta sig in i Europa utsätts för långa processer av asylbehandling och misstänkliggöranden eftersom de har kommit in i landet illegalt. De som tar sig in i landet med visum och pass och söker asyl blir också misstänkliggjorda för att de fått lämna sina länder utan problem med myndigheterna. De flesta får avslag och utvisas, en del lyckas “gömma sig”.

Ingen Människa är Illegal har fungerat som sista anhalten för en del av de papperslösa. Vi har från början varit väl medvetna om att vi inte kan delta i denna kamp mer än att försöka underlätta vardagen för de som lever i den. Vi har kunskap om asylrätten och asylprocessen och känner bra advokater som vi kan förmedla när behovet finns. Vi har kunskap om samhällssystemet och kan hjälpa till med att barnen får en skolplats eller kommer in på olika sjukhus när de är i behov av vård. De vuxna som enbart har rätt till akut vård har vi kunnat hänvisa till Rosengrenska stiftelsen som består av ett nätverk av läkare, sjuksköterskor och kuratorer som jobbar ideellt och har mottagning en gång i veckan.

ETT MINNE SOM jag alltid har med mig är en kommentar från en vän som efter tio års kamp fick stanna. Han är en konstnär som tecknat många kritiska teckningar mot regeringen i landet han kom ifrån och kunde därför inte åka tillbaka. Efter tio år fick han till slut uppehållstillstånd i Sverige.

När vi träffades efter beslutet sa han: ”Jag hade nog fått uppehållstillstånd även utan er. Men jag tror jag hade tappat förståndet och blivit galen. När jag insåg att det finns människor i Sverige som står på min sida gjorde det mycket enklare för mig att kämpa för mina rättigheter och uthärda den långa väntan.”

KAMPEN FÖR MÄNSKLIGA rättigheter tillhör inte enbart de som berövats dessa rättigheter utan alla människor. Som den persiske poeten Saadi skriver i en vers som står ovanför FN-byggnadens ingång:

”Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten. Om någon del utsätts för lidande kan inte de andra känna sig oberörda.”

_______________
Andra bloggar om: Ingen Människa är Illegal, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Det finns barn och det finns flyktingbarn

Min ledare i ETC Göteborg:

Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.

Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.

Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.

Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.

I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.

Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.

Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.

Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.

_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Hemlöshet och apati

Läser månadens Faktum och blir lite sorgsen. Det finns två sidor med dödsannonser på faktumfösäljare som nyligen dött och jag känner igen några. Många hemlösa har inte anhöriga som vill minnas deras liv och död för att sätta in en annons i någon tidning.

I en annan del av tidningen kan man läsa ett stycke ur Gellert Tamas senaste bok De apatiska. Om makt, myter och manipulation.
Boken är över 600 sidors redogörelse för diskussionerna kring de apatiska barnen, vilket tog fart kring år 2003. Tamas visar hur regeringens utredare Marie Hessle var inblandad i polisanmälningarna och följaktligen misstänkliggörandet av barnens föräldrar.

Jag kommer väl ihåg den tiden. Jag såg hur många barns glädje och förhoppningar malades sönder i den svenska asylprocessen. Många som hade lämnat grymma förhållanden och kommit till en Astrid-Lindgrens-värld, till ett till synes barnets paradis som visade sig vara grym även den.
Tamas bok kommer att spela en viktig roll i samtida historieskrivningen, precis som Lasermannen som kom ut för några år sedan.

Gellert Tamas kommer för övrigt till Hisingens bibliotek den 4:e februari och pratar om boken.

_______________
Andra bloggar om: Gellert Tamas, , flyktingpolitik, Annica Ring, apati, Marie Hessle