Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Hoppet om antirasism

Krönika i tidningen Syre:

Senaste veckorna har det varit en del händelser som har fastnat i mitt minne. Jag kan inte släppa dem och ser ett mönster för världsläget och den samhällsutveckling som vi upplever just nu.

Ett tjugotal nazister från Nordiska motståndsrörelsen står med sina fanor på Järntorget och delar ut flygblad. Tre av deras medlemmar är numera anhållna för att ha anlagt tre bomber i Västsverige. När folk samlas och protesterar eskorterar polisen nazisterna från platsen. Polisen förklarar situationen som en sammandrabbning mellan högersidan och vänstersidan.

Fredrik Önnevall och två kollegor får villkorliga domar och samhällstjänst för att de hjälpte en syrisk 15-åring från Grekland till Sverige efter barnets vädjan.

Flyktingar hålls inlåsta i ett containerläger vid gränsen till Ungern. Ungerns regering förklarar att det handlar om att skydda sig mot terrorism. Jag ser bilder på vuxna och barn som trängs inlåsta i små utrymmen med galler, som i stora hönsburar.

Under de senaste veckorna har tre unga med afghansk bakgrund tagit sina liv. Ungdomar från Afghanistan riskerar att bli utvisade till ett land som många av dem knappt känner till, och dit svenska UD avråder svenskarna från att åka. Många av dessa ungdomar har varit flyktingar i andra länder, som Iran, och har sin familj och släkt där och inte i Afghanistan.

”Nu har jag inget mer att kämpa för. Jag har redan pratat med alla. Ingen kan göra något. Nu funderar jag bara på hur jag ska dö. Jag vill dö i Sverige, för när jag dör i Afghanistan vet ingen vart min kropp tar vägen. Jag blir kastad i något dike var som helst, eller brinner upp. I Sverige blir jag ihågkommen och får i allafall en riktig begravning.” Så säger Jawad, 19 år gammal. Han flydde till Sverige för fyra år sedan.

Förra tisdagen gick polisen in i hans hem på Tjörn, där han bodde med sin svenska mamma. Sju poliser går in för att hämta en skötsam ung person. Jawad sitter nu i ett så kallat förvar, i ett flyktingfängelse, i väntan på en ny grupputvisning till Afghanistan.

Jag ser hur nazismen normaliseras och presenteras som en del av demokratiska offentliga rummet. Jag ser hur de som motsätter sig utvecklingen framställs och behandlas. Antifascister blir lika goda kålsupare. Asylrättsaktivister kriminaliseras.

Jag ser hur ungdomar utsätts för myndighetsövergrepp, skrivs upp i ålder eller sätts i fängelse. Många minderåriga får brev från Migrationsverket som talar om för dem att de är 18 år eller äldre. De förlorar platsen på boendet, sin gode man och allt annat stöd som de har för att klara sig. Många av dessa bor inte kvar på de nya förläggningarna för vuxna och flyttar ut på gatan istället. Jag ser ett samhälle som skiljer mellan barn och flyktingbarn.

Hoppet är att tillräckligt många inte viker sig för denna utveckling. Att tillräckligt många ställer sig framför nazisterna, engagerar sig i ungdomarnas situation. Jag känner att vi är många som kommer att göra allt i vår makt för att inte låta det här passera obemärkt. Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa.

Fotbollssäsongen är snart igång.

Min idol Zygmunt Baumann

Krönika i Syre:

En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.

Vi går mot ljusare dagar.

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.

Explosion av engagemang

Krönika i Göteborgs Fria:

Den senaste tiden har jag haft extra anledning att tänka på maktrelationer, på människor med makt. På dem som ser och utnyttjar alla tillfällen att trycka ner en och utnyttja en. De som anser sig rätten att passera andras gränser bara för att de kan göra det.

Jag har funderat på människor i maktpositioner, män som ser det som sin naturliga rätt att de ska ha och andra inte. Jag har sett priviligierade män som känner sig hotade av dem utan något, av dem som har lämnat allt och inte har något kvar; det är tiggarnas eget fel att de är fattiga; flyktingarna har inget här att göra; bäst att de stannar hemma och i sina närområden.

De senaste veckorna har vi också haft anledning att oroa oss för asylboenden som sätts i brand, sörja dem som mördades av en nazist i Trollhättan, oroa oss för våra barn som kan bli attackerade igen.

Det finns över fyrtio miljoner människor på flykt i världen. De flesta är flyktingar inom sitt eget lands gränser eller i de närliggande länderna. Några få procent tar sig till den rika delen av världen. Detta trots alla gränser och murar runt Fort Europa och Nordamerika.

Rörelsefriheten är en bortglömd mänsklig rättighet i dag. För att inte tala om alla människors rätt till skydd undan förföljelse, enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag har också haft anledning att tänka på en bred rörelse som har vuxit fram de senaste månaderna. Människor med olika bakgrund och engagemang har, enbart på grund av sin tro på de mänskliga rättigheterna, gått samman och samarbetat. Arbetat för att på ett juste sätt hjälpa till och ta emot dem som lyckats ta sig hela vägen hit. De har ordnat sovplatser, mat och andra livsförnödenheter, resebiljetter, allt som behövs för att underlätta mötet med Sverige för de nyanlända. Olika organisationer och föreningar har samarbetat med varandra och andra som inte varit organiserade har hakat på och blivit en del av denna breda rörelse.

Därför har jag trots allt haft en stor anledning att vara positiv och optimistisk. Denna explosion av engagemang har för mig lyst upp det politiska mörker vi befinner oss i efter rasisternas framgång i Europa de senaste åren. Denna rörelse är för mig hoppet i en rätt hopplös utveckling. Syret i en värld där de utsatta blir beskyllda för att vara problemet och utsätts för ännu mer förtryck och våld från dem som har, från dem priviligierade.

Många har gått och varit tyngda av utvecklingen, framförallt av det ökade stöd rasisterna får ju mer de visar sitt rätta ansikte. Vi känner inte igen oss. Detta skulle ju inte hända igen. Nu öppnades en glimt i mörkret. Refugees Welcome!

Hur vi kommer aförvalta det här vidare kommer att avgöra den värld vi lämnar till våra barn.

Som sociologen Zigmunt Bauman skriver i Auschwitz och det moderna samhället: Den mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen för oss var inte att detta kunde hända, utan det faktum att vi kunde vara med och utföra det.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.

Illegal i Istanbul

Vi bodde under fem månader i Istanbul illegalt på väg till Sverige. En av de flera gångarna när vi åkte till flygplatsen utan att lyckas flyga, tog vi taxi hem till vårt tillfälliga boende.
Precis innan vi nådde fram såg jag blåljusen från en polisbil bakom oss. Vi gick av från taxin och poliserna kom fram och frågade efter våra pass. Vi visade dem och de såg inte så bra ut. Då behövde man inte bra pass utan allt handlade om pengar som betalades till passkontrollen på flygplatsen.
Poliserna frågade taxiföraren var vi kom ifrån och när de fick reda på att vi kommer från flygplatsen och inte har något stämpel för att vi har kommit in i landet fattade de att något inte stämmer. Vi åkte med polisbilen till närmaste polisstation. De tog in oss i stationen bevakad med poliser med k-pistar utanför.
De radade upp oss vid väggen och vi fick stå där och spela snälla turister.

Några av poliserna åt grillade kastanjer och skalade dem med sina fickknivar. En av dem kom fram till mig efter en stund och la sin fickkniv mot min hals och sa något på turkiska och de andra poliserna började skrattade högt. Jag försökte göra mig lång och smal vid väggen och undrade vad som skulle hända sedan. Sedan gick han tillbaka till sina kollegor och kastanjerna.

Efter en stund kallades vi in till kommissariens rum och blev förhörda. Var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Vi försökte fortsätta ljuga så gott vi kunde men vi kunde förstås inte lura honom.
“Vet ni vad straffet är för falska pass här i Turkiet?” Frågade han. Det är upp till tio års fängelse, sa han.
Men gå hem nu sa han.
Hem? Du menar att vi ska gå hem nu? Undrade vi. Ja sa han och släppte oss.
Vi gick ut ur rummet när han ropade igen efter oss. Jag gick tillbaka till rummet. “Dikkat olson! (tror jag) han sa. “Var försiktiga!”

Vi kom ut ur stationen, förbi de k-pistbeväpnade poliserna och ut på gatan och till friheten. En oförglömlig känsla som jag fortfarande minns väl.

Fort Europa

Människor dör på väg till Europa och vi är med på det.
“Vi kan inte ta emot alla.”
“De har inte bra asylskäl.”
“Det här är en farlig person som utvisas till sitt hemland.”

Människor dör på väg till Fort Europa.
Över den gräns som breder sig,
mer och mer för varje dag.
Den spänning som ständigt ökar,
mellan krig och trygghet,
mellan fattiga och rika.

Vi kan inte skylla ifrån oss.
Vi är åskådarna i tragedin.
Vi gör ingenting.

Vi är paralyserade i en värld som mer och mer skiljer mellan de som har,
och de som inte har,
mellan de på flykt och de trygga.
Vi bygger det tredje riket med en union.