Den goa göteborgsandan

Krönika i Syre:

Det finns en speciell stämning i civilsamhället och bland aktivisterna i Göteborg som jag tycker är unik. Ibland talar politiker (sossar) om en Göteborgsanda och då menar de ett samarbete mellan politiken och näringslivet. Det finns en Göteborgsanda vad gäller samarbete i frågor om solidaritet och rättvisa, mellan olika grupper och organisationer, enligt min erfarenhet.

Den 30 september 2017 var ett bevis på det, då över 30 000 samlades för att visa att nazister inte var välkomna i Göteborg. Denna styrkemanifestation tänker jag var den främsta anledningen till att polisen kunde stoppa nazisternas marsch så fort de gjorde ett felsteg.

Jag ser den samhörigheten och förmågan att samarbeta över ideologiska gränser i dag som ett arv efter Göteborgshändelserna 2001. Göteborg har alltid tagit tydlig ställning mot nazism och fascism. 2001 var en del av den kampen och har även satt sina spår i göteborgarnas engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter.

I samband med EU-toppmötet 14–16 juni 2001 ordnades parallella möten. Ett sådant, som samlade många under ett och samma arrangemang, var ”Fritt forum – det fria ordets festival”. Tanken att hålla ett toppmöte i de centrala delarna i en storstad och samtidigt spärra av det och bevaka det med poliser och vakter för att hindra folk att komma nära, ter sig absurd när en tänker på det. Fritt forum var det som skulle bli motvikten under de dagarna; en festival för mänskliga rättigheter, öppen för alla.

Allt var frid och fröjd till toppmötets första dag, 14 juni, då för första gången en amerikansk president skulle besöka Sverige. I samma stund som George W Bushs plan landade på Landvetters flygplats spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet, som var ett av härbärgena för de ditresta demonstranterna. Polisen meddelade att alla boende där var misstänkta för förberedelser till våldsamt upplopp.

Den avspärrningen var en tydlig kränkning av de grundlagsskyddade rättigheterna och satte kursen för allt som hände under de dagarna. Resten är i dag historia. Jag kände av stämningen de dagarna, genom min erfarenhet av polisen i Iran. Jag visste att jag skulle hålla mig på avstånd från poliserna. Den erfarenheten saknade andra, i tron att de skulle vara trygga och kunna nyttja sina rättigheter så länge de inte bröt mot någon lag. Under de laglösa dagarna visade det sig vara brottsligt att manifestera solidaritet och medmänsklighet.

Även polisen anstränger sig mer i dag och är ofta samarbetsvillig mot aktivisterna och civilsamhället. När det var kulmen för det så kallade Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) 2013 jagade uniformerade gränspoliser papperslösa genom id-kontroller i tunnelbanan i Stockholm. Polisen i Malmö körde med polisbilar och blåljus in i olika bostadsområden för att hämta folk till chartrade utvisningar. I Göteborg fick gränspolisen inte ens bära uniform. Det skulle riskera relationen till civilsamhället, menade ordningspolisen.

Den 30 september lämnade polisen avspärrningarna så fort de hade omringat och stoppat nazisterna. Vi fick ta över våra gator igen. En seger för antifascismen.

När demonstranter blev terrorister

Min första ledare för ETC Göteborg:

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.

_______________
Andra bloggar om: Göteborg 2001, 11 september, ETC

"This is Democracy"


Det var premiär för Café Underjorden igår med filmen This Is What Democracy Looks Like. En välgjord dokumentär om protesterna mot WTO-mötet i Seattle nov-dec 1999.

Seattle-protesterna var starten för en protestvåg mot topparnas möten i rika delen av världen, i Europa i Niece, Prag, Göteborg, Genoa osv. 50 000 personer deltog i olika demonstrationer i Seattle och med en aktion lyckades man blockera mötet första dagen. Sedan tog polisen i med hårdhandskarna och med hjälp av gummikulor, pepparspray och tårgas, undantagstillstånd och protestförbund kring mötesplatsen lyckades man genomföra mötet.

Efter Seattle blev protesten aldrig mer sig lik igen. Seattle visade vägen för globaliseringsrörelsen i “nord”, med möjligheter och repression till följd. Kulmen blev skarpa skott mot demonstranter i Göteborg och Genoa.

Nu är för övrigt förberedelserna i full gång inför nästa G8-mötet i Tysklands Heiligendamm i juni.

_______________

Andra bloggar om: Seattle, WTO, film, dokumentär, protester, motstånd, Göteborg, Göteborg 2001, G8, toppmöte, Underjorden