Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Stå emot fundementalisterna

Diskussionerna mot moskébyggen i Sverige tycker jag är intressanta. De engagerar inte bara nazister och rasister, utan seriösa debattörer i media och vanligt folk på gatan.
Man använder sig av demokratiska och sekulära argument för att stoppa den rätt och frihet att utöva sin religion som man har i ett demokratiskt samhälle.
Det har inte heller handlat om massbyggen av moskéer över hela Sverige. Under de senaste femton åren känner jag till två sådana, en i Stockholm och en i Göteborg, som är Sveriges två största städer.

Jag bemöts själv regelbundet av reaktioner kring vissa saker jag gör i mitt liv. Jag äter inte griskött till exempel och har många gånger fått kommentaren: Nu bor du i Sverige och borde strunta i sådant här. Oftast av mina egna landsmän.
Mitt svar blir alltid: Just för att jag bor i Sverige har jag en frihet att leva mitt liv som jag tycker passar mig bäst, så länge det inte skadar andra. För så uppfattar jag ett fritt demokratiskt samhälle.

Det finns en instinktiv skepsis och misstro mot den andra och det annorlunda som har blivit mer och mer utbrett och öppet i Europa under de senaste decennierna. Misstron har fått sin näring av den ekonomiska tillbakagången, och av främlingsfientliga och rasistiska grupper som har anpassat sin politik efter denna utveckling.

Det sitter 40 högerextrema och öppet rasistiska ledamöter i Europaparlamentet. I Sverige har vi 20 Sverigedemokrater i Riksdagen. De har fler mandat än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och nästan lika många som Centerpartiet (23), Folkpartiet (24) och Miljöpartiet (25).
På sina landsdagar i november förra året introducerar Sverigedemokraterna en ny benämning på sin ideologi, socialkonservatism, och kategoriserar de som bor i Sverige i tre kategorier: ”infödda svenskar”, ”de assimilerade till den svenska nationen” och de som inte är assimilerade och därför är ”ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen”.

Normen är den svenska nationen och alla värderas efter den. Man kan aldrig bli helt svensk om man inte är född här. De andra kategorierna är så luddiga och godtyckliga att sådana som jag kan pendla upp och ner på grund av vad andra tycker om mig och var de placerar mig på skalan.

Jag har en annan uppfattning och definition av Sverige och svenskheten. Jag flydde till Sverige för över tjugo år sedan när mitt eget hemland ville skicka mig till ett krig jag inte ville delta i. Jag fick skydd här när jag flydde hit. Så vill jag se Sverige.

Den sekulära demokratins uppgift idag handlar om att stå emot alla sorters fundamentalister, islamofober och rasister, och inte låta sådana krafter definiera samhället. De som livnär sig på varandras världsbild av Vi och Dom och breder ut sig i Europa.

Sverige är Astrid Lindgren och Torgny Segerstedt. Sverige är Ingrid Segerstedt Wiberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
För mig är Sverige solidaritet och allas lika värde. Att jag fick fristad här när mitt eget land skulle skicka mig till krig och till döden.

Sverige är alla som arbetar för en human flyktingpolitik, Ingen människa är illegal, Aktion mot deportation, läkare och sjuksköterskor i Rosengrenska och Röda korset, och alla andra som hjälper till och håller mottagning för sjuka och slitna asylsökande. För de som inte kan gå till en vanlig vårdcentral.

Svenskheten är inte att sprida hat och hets mot dem som har det sämst i samhället.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 1, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Sverigedemos, Sverigetalibanerna

Med hopp om en friare värld

ÅR 2011 KOMMER vi att minnas som folkrörelsernas år. Tidskriften Time utser “The protester”, demonstranten, till årets personlighet. Bilden på omslaget visar en kvinna med en mössa nerdragna över öronen och en sjal som täcker ansiktet där endast ögonen och ögonbrynen syns. Bilden kan föreställa en demonstrant i Kairo, eller en i Aten.

Den 17 december 2011 hällde tunisiern Mohammed Bouazizi bensin över sig och tände eld. Han hade blivit av med sin fruktvagn och fått nog av polisens trakasserier. Han hade blivit av med familjens enda levebröd.
Det blev starten för en revolution och Tunisiens president tvingades fly landet knappt en månad senare, den 14 januari 2011.

HÄNDELSEN BLEV OCKSÅ början på den som kallas arabiska våren. Stora demonstrationer hölls så småningom i Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain, Jemen med flera, med annorlunda utgångar. Egyptens demonstranter stöddes av militären, som senare ställde sig mot de nya protesterna. I Libyen gick NATO in och stödde oppositionen. I Syrien slog presidenten och militären ner demonstranterna blodigt. De andra tystades också tillfälligt ner med våld.
Protesterna har krävt mycket lidande och tusentals liv, men samtidigt tänt hoppet om en friare och rättvisare värld.

DEN ARABISKA VÅREN följdes av en “europeisk höst”. Flera stora ekonomier i Europa har drabbats av en eurokris med följande krispaket som drabbar de redan utsatta grupperna ännu hårdare. Många kom ut och demonstrerade i bland annat Spanien och Grekland. Sedan startades Occupy-rörelsen på Wall Street och spred sig över västvärlden då folk bokstavligen flyttade ut till gator och torg. Vad ville dem 99 procenten som de kallade sig själva för?

“There is no alternative” deklarerade Margatet Thatcher i början av 80-talet. Det var i början på den nyliberala eran. I de dryga trettio åren blev nyliberalismen den rådande ideologin i världen. Inga hinder är tillåtna mot den fria marknaden och kapitalismens globalisering, är thatcherismens och nyliberalismens devis. En marknadsfundamentalism som ansågs vara enda vägen för att garantera allas välstånd i världen.
Tio år senare förklarade Francis Fukuyama historiens slut. Nationalstaten hade förlorat sin makt och betydelse och det fanns inte längre några konkurrerande ideologier i världen.

VI HAR LEVT under en hopplöshetens politik senaste trettio åren. En gnista av hopp tändes i Seattle 1999 då den globala rättviserörelsen väcktes till liv i protest mot WTO:s toppmöte. Ett hopp om att en annan värld var möjlig och vi är delaktiga i att forma den. Också inspirerad av proteströrelser i Syd som exempelvis de jordlösa böndernas uppror Via Campesina som startades i Brasilien.

Den globala folkrörelse som inte nöjde sig med enbart finansmarknadens globalisering utan krävde en global rättvisa och rörelsefrihet för alla, spred sig över hela Europa. Den nådde Göteborg sommaren 2001 och fick ett rejält bakslag i och med 11 september 2001.

Nu har ett nytt hopp tänds om demokrati och rättvisa för alla människor i världen. Nu vill människor oavsett var de bor, i Mellanöstern eller i Europa, vara delaktiga i att forma sin framtid. Den enda vägens politik har lett till växande klyftor inom och mellan länderna och kontinenterna, och murarna har blivit fler och svårare att passera.

Låt oss välkomna 2012 som ett steg mot mer frihet och rättvisa i alla delar av världen!

(Publicerad i ETC Göteborg nr 52, 2011)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, demokratisering, 2012, Arabiska våren, europeiska hösten

När demonstranter blev terrorister

Min första ledare för ETC Göteborg:

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.

_______________
Andra bloggar om: Göteborg 2001, 11 september, ETC

"This is Democracy"


Det var premiär för Café Underjorden igår med filmen This Is What Democracy Looks Like. En välgjord dokumentär om protesterna mot WTO-mötet i Seattle nov-dec 1999.

Seattle-protesterna var starten för en protestvåg mot topparnas möten i rika delen av världen, i Europa i Niece, Prag, Göteborg, Genoa osv. 50 000 personer deltog i olika demonstrationer i Seattle och med en aktion lyckades man blockera mötet första dagen. Sedan tog polisen i med hårdhandskarna och med hjälp av gummikulor, pepparspray och tårgas, undantagstillstånd och protestförbund kring mötesplatsen lyckades man genomföra mötet.

Efter Seattle blev protesten aldrig mer sig lik igen. Seattle visade vägen för globaliseringsrörelsen i “nord”, med möjligheter och repression till följd. Kulmen blev skarpa skott mot demonstranter i Göteborg och Genoa.

Nu är för övrigt förberedelserna i full gång inför nästa G8-mötet i Tysklands Heiligendamm i juni.

_______________

Andra bloggar om: Seattle, WTO, film, dokumentär, protester, motstånd, Göteborg, Göteborg 2001, G8, toppmöte, Underjorden

läsning

Jag har just nu fastnat för boken Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, en mycket välskriven bok med en spännande mångbottnad historia.
Historien utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och handlar om ett mobbat barn på väg in i tonåren, en vampyr, en massmördare, flera a-lagares öden mm mfl.

Jag är annars inte mycket för sci-fi och vampyrhistorier men om man bortser från vampyren är historien väldigt socialrealistiskt skildrat. Det här gör boken rätt otäck på sina ställen när de här hemskheterna händer, och på samma gång så spännande att jag inte kan lämna den ifrån mig.
Har hunnit läsa hälften av boken nu.
För övrigt har jag börjat på min d-uppsats i sociologi (om igen) och tänker skriva om migration som en social rörelse. Sett mer som ett motstånd mot gränser och orättvisor i världen. Rörelsefriheten är ju en numera bortglömd mänsklig rättighet.

Vill därför sätta mig in i Giorgio Agambens tänkande och resonemang framför allt kring undantagstillstånd (Stefan Jonssons inledning om Agamben i DN och Agambens tal Rörelse som är översatt i Guldfiske tyckte jag var bra introduktioner… flera tips?!) , och läser samtidigt Håkan Thörns Globaliseringens dimensioner.

Får passa på att tipsa om en artikel av Carsten Jensens som jag lyckades hitta och läsa igen. Jens Hansen påminner om Svensson och Sverige är ett Danmark light vad gäller främlingsrädsla och -fientlighet (eller ska vi säga mixofobi?!), bl a med tanke på sd:s frammars i diverse kommunfullmäktigen.
Intressant idé han diskuterar i artikeln.
_______________
__________________________________________________________________