Skriva dagbok

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Skriv dagbok! försöker jag påminna mig då och då. Jag skrev mycket när jag kom till Sverige och kände mig isolerad och ensam.

I allra första början var det inga problem. Vi var några vänner som följde varandra på flyktingförläggningar och när vi läste SFI på en folkhögskola i Medelpad. Vi hade faktiskt en mycket rolig och lärorik tid tillsammans.

Sedan var det dags att slussas vidare ut i samhället, i vårt fall en kommunplacering i Östersund. Jag överlevde nio månader där på det kalla, mörka platsen isolerad från omvärlden, för vi hade kvar varandra då. Alla sökte sig så småningom vidare. Några till Stockholm, några till Göteborg, några utomlands, en till Borås. Jag hjälpte till, och följde med en vän som flyttade till Göteborg.

Det var i mars månad och vi hade inte sett marken i Östersund på över ett halvår på grund av snö och is. Här i Göteborg var våren på ingång och blommorna slog ut. Här ville jag bo, bestämde jag mig då. Det har varit perioder i mitt liv att jag har varit trött på Sverige och funderat på att flytta. Men Göteborg har alltid känns som mitt hem sedan dess.

I första skedet kändes det att livet trots allt gick framåt. Jag läste på komvux och kompletterade mina betyg för att kunna läsa på universitetet. Efter ett tag var det som att jag vaknade till i en mardröm. Mina vänner som hade flyttat till Göteborg hade alla flyttat vidare till andra länder. Jag hade inget socialt nätverk utanför skolan. Många gånger kände jag något fysiskt i bröstkorgen och andningen som kanske kan definieras som ångest. Uppvaknandet i denna ensamhetsångest sammanföll med att en av mina komvux-vänner blev mördad.

Det är svårt att glömma sin ensamhet i en storstad. Du ser ideligen hur staden lever. Du ser hur alla andra har det trevligt och lever ett lyckligt liv när du är ute på helgkvällarna. Visst vet du att det kan vara ett sken som beror på bruk av diverse rusmedel. Men det är ändå nog för att påminna dig om din egen olycka.

Jag skrev mycket under den perioden. Jag hade mycket att fundera på. Genom att formulera mina tankar, känslor och erfarenheter försökte jag få ordning på dem. Jag skrev på svenska. Min viktigaste erfarenhet i möte med Sverige var att svenskan var huvudnyckeln ifall jag skulle kunna hävda mig i det här landet. Och jag bestämde att inte nöja mig med att bara lära mig språket. Jag ville äga det.

Dagboksskrivande har varit till stor hjälp för mig i livet. Och att jag har kommit ifrån det kan inte vara annat än positivt med tanke på det tomrum det fyllde i mitt liv. Nu måste jag anstränga mig att skriva dagbok, för det känns inte lika angeläget. I dagboken har jag kunnat skriva ner om allt som rör sig i mina tankar. Färdiga eller inte, banala eller viktiga. Till skillnad från de färdiga tankebubblor jag skriver i statusfältet på Facebook.

Att skriva ner det jag går och tänker på har många gånger hjälpt mig att sålla bland tankarna. Är det här värt något att fundera vidare på? Spara! Är det inte värt det? Släng! Det här blev i varje fall tillfället att ventilera det som jag har gått och funderat på så länge. Nu ska det banne mig skrivas.

Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Om rasister och rasism

Krönika i Syre:

Häromkvällen tittade jag på finalen i Champions League på en av kvarterskrogarna i området. Vid bardisken satt vi och pratade och kommenterade matchen när jag helt plötsligt såg en som gjorde flera Hitler-hälsningar. I sammanhanget bör tilläggas att han bar en tröja tillhörande Real Madrid som var ett av lagen i finalen, att Real Madrid lär ha varit Francos favoritlag i Spanien och att en skara av fansen har fascistiska sympatier.

Det var inte första gången jag mött rasism i supportersammanhang men jag blev ändå överraskad och konfunderad över hur jag skulle bemöta det. När han senare vände sig mot mig med en kommentar om matchen så kände jag inte att jag kan låta det passera. Jag svarade att jag höll med honom om kommentaren, men skulle bli tvungen att slå ner honom eller ringa polisen om han gjorde något fascistiskt tecken igen.

Han protesterade först och sa att jag inte hade någon rätt att ifrågasätta hans yttrandefrihet. Men det tog inte lång tid innan han reste sig och kom till mig och sa att han förstod att jag tog illa upp och bad om ursäkt. Jag sa att jag inte tyckte att han skulle be mig om ursäkt, utan att det viktiga för mig var att han förstod allvaret med dessa uttryck. Vi skakade hand och kramades och såg fortsättningen av matchen tillsammans.

Soran Ismail undersöker rasismen och belyser fenomenet och mekanismerna bakom i några reportage i ”Absolut svensk”. I ett inslag som är filmat med dold kamera kan vi se hur de förbipasserande i en park reagerar olika när de ser en person som försöker såga av ett cykellås, beroende på personens utseende. När en blond vit man försöker såga av låset går folk förbi utan större reaktioner. När en rasifierad gör det går däremot flera fram och frågar vad han håller på med och polisen rings till platsen.

Som Soran Ismail förklarar gjorde ingen av de förbipasserande fel, varken de som gick förbi, de som reagerade eller de som ringde polisen. Men det faktum att vi kan agera olika mot Simon jämfört med Ahmed gör det hela obehagligt.

I ett annat inslag intervjuar Ismail en av dem som med stenar attackerade tre somaliska bröder i deras hem för några år sedan i Tomelilla. Han blev dömd för det.

Han var mycket ångerfull och förklarade att han hade druckit med sina vänner och om hur diskussionerna gått till och hur de slutade i attacken mot bröderna. Utifrån den ånger han berättar om vill inte jag definiera honom som rasist. Han har däremot begått en rasistisk handling och nu förstår han det och ångrar det.

Det här tycker jag är centralt när vi diskuterar vad som är rasism och vilka vi definierar som rasister. På det omedvetna planet bär vi alla på våra fördomar som också är färgade av en hierarkisk och rasistisk struktur där den vita mannen står överst. Ismail blir också medveten om sina egna fördomar utifrån den ordningen i en psykologisk test i dokumentären. Men rasism för mig innebär attityder och handlingar. Jag är inte rasist men …

Jag är inte rasist om jag är medveten om mina fördomar och bearbetar dem. Däremot om jag ser mina fördomar som fakta utifrån den nämnda strukturen …

Allsvenskan har kommit igång igen efter sommaruppehållet.

Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Om Uppdrag granskning och Fittja

Krönika i tidningen Syre:

Jag flyttade till Stockholm när min dåvarande partner fick jobb där. Vi fick en lägenhet i Husby och flyttade ihop. Förhållandet tog slut, hon flyttade ut. Jag flyttade till Alby efter ett tag. Jag bodde i Stockholm från 1997 till år 2000. Nästan i fyra år. Två år i varje stadsdel, en i norr och en i söder i norra Botkyrka.

Uppdrag gransknings senaste två avsnitt handlar om ”pojkarna från Fittja”. Jag blev mycket berörd av programmen. De handlar om fyra pojkar som Janne Josefsson först filmade 1999. Det var när de sände programmet Fittja Paradiso från en takvåning i området. Det var samma år som jag jobbade i Fittja innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Det var barn som jag säkert träffade där 1999–2000 utan att minnas dem.

I Fittja jobbade jag och en kollega med en utvärdering av Fittjaprojektet, som var en del av det så kallade Nationella projektet som pågick i storstäderna. De andra delarna var i Hjällbo i Göteborg och Rosengård i Malmö, och tanken var att höja stadsdelarnas status.

Minns första dagarna när vi försökte träffa alla aktörer för att sammanställa en bild av läget. Vi ringde förstås också Fittja Paradiso och ville träffa dem för intervju. Josefsson blev mycket angelägen och vi fick ses samma eftermiddag som vi ringde. De blev besvikna när vi frågade vad de hade för intressant att berätta. De trodde att vi hade något som vi ville berätta, om projektet eller annat. Det mötet blev inte långt.

Efter flytten tillbaka till Göteborg när jag sökte efter ett förstahandskontrakt hittade jag en lägenhet i Bergsjön. Bergsjön var inte det trevligaste området i stan, tänkte jag, men det var ändå en egen lägenhet.

Jag bodde där i nästan tio år innan jag flyttade till Hisingen för att det var nära jobbet. Jag kände mig aldrig hotad eller rädd. Hörde alltid barn prata och skratta ute på gården. Stod många gånger länge och pratade med några äldre grannar på vägen hem eller i trappuppgången. Umgicks med min granne mittemot.

Två år efter flytten blev två unga män dödade i den lägenheten. Jag såg det i en artikel i GT. En dubbelsidig färgbild på en av dem med bar överkropp och suddigt ansikte i en styrketränings-pose. Tapeter som jag själv valt i bakgrunden. Liten bild på grannen på undervåningen, som hade uttryckt att de var rätt lugna där på övervåningen.

Josefsson åker i programmen tillbaka till Fittja efter 18 år och letar efter pojkarna. Två av dem har haft problem med lagen och suttit inne men kämpar för att få ordning på sina liv. En annan sitter inne på en hårdbevakad anstalt, dömd till över sex års fängelse. Han har inget större hopp om ett långt liv. Den fjärde hade lyckats ordna ett ”Svensson-liv”. Jag tänker på när jag bodde i Alby och jobbade i Fittja. Jag blir berörd av pojkarnas historia och öde. Det de har fått uppleva. Om de vuxnas svek mot dem, och även andras engagemang och kärlek.

På samma gång inser jag att programmen än en gång befäster denna bild av pojkarna i Fittja och i andra förorter. Som en av dem nämner i programmet tillhör de kanske de fem procent av Fittjaborna som haft problem med lagen. Jag tänker på alla de år jag har bott i olika förorter och alla människor jag minns eller glömt bort. Var berättas de berättelserna?

Johannes Anyurus senaste bok har släppts. “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den blir vårens läsupplevelse.

Min idol Zygmunt Baumann

Krönika i Syre:

En av de stora tänkarna i vår tid gick bort i förra veckan, sociologen Zygmunt Bauman. Han var född i Polen men flyttade till England och Leeds där han blev professor på universitetet. Han blev 91 år gammal. Hans absolut viktigaste bok, som blev mycket uppmärksammad, var den som handlade hur Förintelsen kunde bli möjlig, nämligen Auschwitz och det moderna samhället.

I boken redogör Bauman för de samhälleliga mekanismer som låg bakom den stora tragedin. Han beskriver också moderniteten som en nödvändighet för att kunna genomföra ett folkmord i den skala som skedde. Det krävdes en genomarbetad och utbredd administrativ apparat, och en tillräcklig teknisk utvecklingsnivå för att ha utrustning för att genomföra det. Men hur kunde människor gå med på det hela?

I boken skriver Bauman bland annat om Stanley Milgrams lydnadsexperiment från 1960-talet. Experimentet handlar om att få gemene person att begå omoraliska handlingar för att en auktoritet ber dem göra det. I det berömda experimentet bad en psykolog deltagarna att ge elstötar till den som låtsades vara försöksperson. Syftet sades vara att förstärka personens inlärningsförmåga eller liknande. Elstötens kraft höjdes av psykologen successivt under experimentets gång till ”mycket farligt” och frågan var hur länge de skulle tänka sig att fortsätta ge stötarna.

I stora drag kan man säga att en tredjedel av de tillfrågade vägrade att vara med från början, en tredjedel fortsatte testet till en viss nivå och slutade sedan. En tredjedel av deltagarna fortsatte lyda psykologen och ge stötarna trots att de såg hur det drabbade den som utsattes.

Bauman drar bland annat en slutsats av experimentet som för mig är typiskt baumansk: vi ska inte förfära oss inför det faktum att människor underkastar sig auktoriteter och begår hemska handlingar. Han vänder på det hela och uppmärksammar dem som inte gick med på det från början. En tredjedel vägrade faktiskt att vara med överhuvudtaget.

När jag började komma tillrätta i Sverige kom jag in i en livskris. För mig hade det alltid varit klart att jag skulle läsa på Chalmers så fort jag blev klar med komvux och de språkrelaterade kraven. Jag hade gått teknisk linje på gymnasiet i Iran och hade börjat läsa elektroteknik på högskolan innan jag flydde.

Efter ett år på Chalmers kände jag att jag hade förändrats som person. Tiden som illegal på väg till Sverige och den hårda tiden i början här, med ensamheten, språklösheten, vilsenhet utan någon kompass och något nätverk, hade gjort mig till en annan person. Jag hoppade av utbildningen och började söka till något annat.

När jag började läsa sociologi kändes det som om jag hade hittat hem. Jag kände att jag skaffade mig verktyg för att orientera mig i det nya. Baumans bok är en av dem som har gjort ett stort avtryck i mitt liv. Som när han skriver om Förintelsen på sitt säregna vis: det mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen var inte att det hände, utan att vi skulle kunna vara med och göra det igen.

Vi går mot ljusare dagar.

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

När medmänskligheten blommar

Min krönika i veckans Syre:

Jag hade en underlig dröm häromdagen. Den där sista halvtimmen, timmen innan en vaknar helt när drömmen får färg och liv, känns som verklig.
Jag drömde bl a att gick på stan och råkade hamna nära en nazistdemonstration. Jag förbannade för mig själv alla de vita som slåss för nazisternas yttrandefrihet och själva slipper gå oroliga på gatorna. Tittade mig hela tiden omkring för att inte komma nära rasister och nazister i flock. Försökte avlägsna mig från samlingen så fort det bara gick.

Jag skriver om drömmen på Facebook. “Vilken mardröm!”, kommenterar flera vänner på inlägget. För mig kändes den däremot som en vanlig dröm. En sådan som man sömndrucken ligger kvar i sängen, försöker minnas hela händelseförloppet för att tyda någon förklaring.

Jag minns tiden då jag kom till Sverige. Första anhalten var Carlslund, flyktingförläggningen i Upplands Väsby. Jag slapp bo kvar där och bodde hos min morbror i stan. Brukade cykla när jag vaknade på morgnarna till Vasastan där han hade sitt bageri och kafé. Det fanns några broar att cykla över och jag brukade variera mellan dem i min upptäcksfärd i Stockholm och Sverige.

Jag minns en gång när jag cyklade via en väg vid en kanal varav en bit var en gångväg. Gångvägen slutade i en trappa där jag brukade bära upp min cykel på trapporna. Precis innan trappan mötte jag ett gäng som hängde där och rökte och drack. Jag kände inte till nazister då, men jag kände vibbarna och att de inte verkade trevliga. Samlade all min lugn utan att titta på dem, bar min cykel på axeln och sprang upp på trapporna och cyklade därifrån.
Jag minns när morbror berättade en gång att han har hört talas om nazister som har samlingsplatser i Gamla stan och som har slängt en del personer de har mött in i vattnet. Jag tänkte på att jag inte kunde simma och jag hade nog vunnit i ett av mitt livs viktigaste lotterier den gången jag mötte dem.
Senare när jag flyttade till Göteborg fick jag stötta på dem då och då när de demonstrerade på Avenyn. Vi hade dessutom ett rasistiskt parti i Riksdagen, Lasermannen härjade och sköt på folk som inte var blonda. Och en del annat som hände och som ville säga till mig att jag inte var önskad här. Jag minns att jag många gånger undrade var fan jag hade hamnat i världen av alla ställen.

Det är drygt ett år sedan då Refugees Welcome-rörelsen kom igång. Min egen uppvaknande var när jag själv kom i kontakt med asylrätts-aktivister och antifascister. Det var för mig en aha-upplevelse när jag förstod att det fanns människor här som stod på min sida. Jag hade glömt av medmänskligheten och solidariteten.
Förra året fick vi se en stor manifestation medmänsklighet. Något som vi alla trodde var kvävd men som då fick växa och blomma och göra oss överväldigade. Tyvärr så slutade det hela med stängda gränser och ett bakslag för hela asylrättsrörelsen.
Men medmänsklighet är som en glöd som brinner kvar och kommer ständigt att hitta vägar att blomma ut. Att visa oss att vi alla är lika mycket värda och att vi bryr oss om varandra.

Nazism är ingen lek på skolgården

Min krönika i miljötidningen Syre:

Det är sommarväder i september och i Bräckeskolans gård vimlar det av barn. Fritidshemmen passar på nu och är ute i gården så länge det är möjligt på eftermiddagarna. Vi har en stor och bra skolgård och barnen gillar att vara ute och leka.

Jag går runt i skolgården för att se hur barnen har det. Jag ser en av förskoleklassbarnen komma ut under en stor buske och gråtande ropa: ”Näää! Jag säger till fröken.”

Jag stannar på kort avstånd och tittar på när han letar med blicken för att hitta sin fröken, förgäves. Jag går fram och frågar hur han mår, vad han heter, för att försöka hjälpa honom. ”De är dumma mot mig, jag får inte vara med”, svarar han och pekar på två andra killar som sitter under skuggan av busken och gräver med små platta stenar i gruset. Vi går fram tillsammans till dem och jag frågar vad de leker för något.

”Vi är utforskare”, säger en av dem. ”Jaha, ok! Varför får inte H vara med?”, frågar jag vidare. “Han får visst vara med”, svarar han.

Jag börjar undra om de erbjudit H en roll i leken för att bli av med honom?
”Vad får H vara i leken då?”, frågar jag.

Han funderar snabbt och säger: ”Utforskare?”
”Där ser du!”, vänder jag mig till H och säger med en glad röst. ”Du får vara med!”.

”Näää!”, svarar H gråtande igen. ”Jag vill vara pokémon.”

Jag blir lite konfunderad men försöker hitta en ny ingång trots avståndet som verkar mellan deras världar.
“Ni som är utforskare, är inte Pokémons något ni eventuellt kan utforska?”
Han funderar och verkligen anstränger sig och säger till slut att det inte är möjligt för Pokémons fanns inte på den tiden leken handlar om.

Vi har en grundläggande princip i vår pedagogik och det är att alla får vara med, att barnen får vara inkluderande och bjuda in andra i sina lekar. På så sätt lär de sig samarbeta och kompromissa i sina gemensamma aktiviteter. I det här fallet finns det ingen gemensam punkt för att bygga leken på. H får helt enkelt leta efter andra kompisar som vill leka Pokémon förklarar jag för honom.

Alla fick vara med, ställa ut och ha seminarier på årets Bokmässan, även nazistiska Nya Tider. Bokmässan ville vara bred och inkluderande. De glömde bara att nazisterna eftersträvar enfald, att de har i sin dagordning att rensa samhället från De Andra.

Det här är ingen tillfällighet utan är symptomatiskt för den normalisering av rasism och nazism som sker överallt i samhället. Får de inte tillträde i något sammanhang tar de på sig offerkoftan och gråter högt får att de inte får vara med. Och vi har gått på det och tillåtit dem mer och mer utrymme allt eftersom.

Det är ingen tillfällighet att Svenska motståndsrörelsen manifesterar utanför Bokmässan när Nya Tider tagits emot i yttrandefrihetens namn.

Helgen innan Bokmässan blev Jimi Joonas Karttunen misshandlad till döds av Finska motståndsrörelsen som tillhör samma nätverk som SMR. Mellan år 1983 och 2016 har 36 mord med rasistiska/nazistiska motiv begåtts i Sverige.

Bokmässan får tänka om inför nästa år. Det här handlar tyvärr inte om en lek på en skolgård.

En värld utan gränser

Min nyårskrönika i Göteborgs fria:

Julbelysningar sattes upp för flera veckor sedan lagom till den mörka och kyliga perioden innan årsskiftet. Juletiden är att tänka lite extra på nära och kära och tillbringa tiden tillsammans, och att försöka kompensera de kalla mörka dagarna med kärleken och värmen i sina nära relationer. Vi behöver sådant bränsle för att uthärda denna övergång. Och vi behöver varandra för att klara livets gång.

Jag slutade fira nyår i och med min flykt till Sverige. Slutade även fira mina födelsedagar för den delen. De första åren i Sverige var det plågsamt att bli påmind om att jag inte kunde tillbringa högtider och födelsedagar med min familj och mina nära.

Det förgångna var smärtfyllt men det nya var också problematiskt. Den okända, outforskade tillvaron och de abstrakta nya högtiderna satte mig i ett i ett slags socialt vakuum.

Jag minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll var jag hemma alldeles själv och jag minns hur jag led av detta liv. Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det här var i början av min resa i Sverige. Andra året här kanske? Jag började inse att min självbild och förväntning på omgivningen inte överensstämmer med varandra. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra, känner du klassföraktet. Flykten innebär också en klassresa.

Snart skriver vi 2016 och många år har gått sedan dess. Och med dem även denna känsla av utanförskap.

Jag har kunnat möta det som är bortom föraktet och rasismen, ett Sverige som har tagit emot mig och som är mitt.

Jag har kunnat se medmänskligheten där det inte finns några gränser. Nu vet jag att den rasistiska propagandan handlar om ett maktspel och att få flera stolar i riksdagen.

I höst såg vi en stor manifestation av denna gränslösa medmänsklighet. Denna breda folkrörelse uppstod inte ur ingenting utan var en kanal för de gräsrötter som alltid arbetat för allas lika värde och rättigheter.

Vi visade att en annan värld är möjlig, en värld utan fysiska och mentala gränser. Vi visade att vi kan göra det trots fascisterna i riksdagen. Och vi vet att vi kan vinna trots regeringens försök att urholka asylrätten genom att bland annat stänga Öresundsbron och införa id-kontroller. Vi gör 2016 till ett år för en gränslös värld.
Den som flyr har inget val. Ingen människa är illegal.

Explosion av engagemang

Krönika i Göteborgs Fria:

Den senaste tiden har jag haft extra anledning att tänka på maktrelationer, på människor med makt. På dem som ser och utnyttjar alla tillfällen att trycka ner en och utnyttja en. De som anser sig rätten att passera andras gränser bara för att de kan göra det.

Jag har funderat på människor i maktpositioner, män som ser det som sin naturliga rätt att de ska ha och andra inte. Jag har sett priviligierade män som känner sig hotade av dem utan något, av dem som har lämnat allt och inte har något kvar; det är tiggarnas eget fel att de är fattiga; flyktingarna har inget här att göra; bäst att de stannar hemma och i sina närområden.

De senaste veckorna har vi också haft anledning att oroa oss för asylboenden som sätts i brand, sörja dem som mördades av en nazist i Trollhättan, oroa oss för våra barn som kan bli attackerade igen.

Det finns över fyrtio miljoner människor på flykt i världen. De flesta är flyktingar inom sitt eget lands gränser eller i de närliggande länderna. Några få procent tar sig till den rika delen av världen. Detta trots alla gränser och murar runt Fort Europa och Nordamerika.

Rörelsefriheten är en bortglömd mänsklig rättighet i dag. För att inte tala om alla människors rätt till skydd undan förföljelse, enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Jag har också haft anledning att tänka på en bred rörelse som har vuxit fram de senaste månaderna. Människor med olika bakgrund och engagemang har, enbart på grund av sin tro på de mänskliga rättigheterna, gått samman och samarbetat. Arbetat för att på ett juste sätt hjälpa till och ta emot dem som lyckats ta sig hela vägen hit. De har ordnat sovplatser, mat och andra livsförnödenheter, resebiljetter, allt som behövs för att underlätta mötet med Sverige för de nyanlända. Olika organisationer och föreningar har samarbetat med varandra och andra som inte varit organiserade har hakat på och blivit en del av denna breda rörelse.

Därför har jag trots allt haft en stor anledning att vara positiv och optimistisk. Denna explosion av engagemang har för mig lyst upp det politiska mörker vi befinner oss i efter rasisternas framgång i Europa de senaste åren. Denna rörelse är för mig hoppet i en rätt hopplös utveckling. Syret i en värld där de utsatta blir beskyllda för att vara problemet och utsätts för ännu mer förtryck och våld från dem som har, från dem priviligierade.

Många har gått och varit tyngda av utvecklingen, framförallt av det ökade stöd rasisterna får ju mer de visar sitt rätta ansikte. Vi känner inte igen oss. Detta skulle ju inte hända igen. Nu öppnades en glimt i mörkret. Refugees Welcome!

Hur vi kommer aförvalta det här vidare kommer att avgöra den värld vi lämnar till våra barn.

Som sociologen Zigmunt Bauman skriver i Auschwitz och det moderna samhället: Den mest fruktansvärda lärdomen av Förintelsen för oss var inte att detta kunde hända, utan det faktum att vi kunde vara med och utföra det.

Om motstånd

En dikt jag läste på litteraturfestivalen Textival igår:

Motstånd.
Mot-stånd.
Att stå emot.
Att stå emot en händelse.
Att stå emot en utveckling.
Kan man stå emot en ordning? En samhällsordning? En världsordning?
För utvecklingen handlar egentligen inte om en utveckling, om en rörelse eller en förändring som går framåt, och uppåt.
Motstånd handlar om att ställa in sig i en ordning innan ställa sig emot den.

Mots-tånd. Att stå emot.
Att stå emot en förtryckande ordning. Att inte acceptera ett förtryck. Att inte ta emot skit. Att inte nöja sig med det som man får utan kräva det man har rätt till; frihet, mänsklighet, värdighet, rätt.

Motstånd.
Som i en motståndsrörelse.
Som att ge sig på strukturer och försöka bryta ner dem.
Som att utmana evigt befästade sanningar, dekonstruera dem och visa att annat är tänkbart,
och även möjligt.

Motsånd som i en guerillarörelse.
Som i att samla sig, även som få, för att bryta sönder en cementerad ordning,
också befästad och bevakad av mycket få, men med ack så oerhört stor makt.
Den lilla minoritet som suger ut majoriteten och dessutom trakasserar och terroriserar dem,
och håller dem i ett apatiskt tillstånd,
som trots allt har ett liv, även om det är ett potentiellt sådant, liksom i ett frö som kan vara stilla i åratal, och med ett lätt vindslag förflytta sig från en punkt till en annan närliggande,
möta annat tillstånd som vänder det potentiella, det apatiska, till rörelse och förändring.
De få som visar de många att ett annat är möjligt.

Mot-stånd. Att stå emot.
Som i att stå emot en utveckling. En utveckling som egentligen är en missveckling, en bakåtvändning. Att stå emot en förändring som avhumaniserar, avlivar.
Ett mot-stånd. Inte nödvändigtvis till det bättre utan till det mindre sämre.

Motstånd som i barnets motstånd.
Som i att säga: om det här är det bästa ni har bestämt om mig så är det här inte MITT bästa.
Att bestämma mitt bästa är mitt. Det måste jag själv reda ut.
Det kanske är detsamma som ni vill påtvinga mig men det kan jag inte veta ännu.

Och motstånd som i att inte alls stå emot.
Som i att lära sig förtryckets flöde och surfa sig fram igenom det.
Att göra ordningens hårda och kantiga uppstigar till mjuka fördrivande vågor,
som ger ännu mer fart till motfärden,
och som visar vägen.

_______________
Andra bloggar om: Motstånd, Dikter, poesi, Textival