Om motstånd

En dikt jag läste på litteraturfestivalen Textival igår:

Motstånd.
Mot-stånd.
Att stå emot.
Att stå emot en händelse.
Att stå emot en utveckling.
Kan man stå emot en ordning? En samhällsordning? En världsordning?
För utvecklingen handlar egentligen inte om en utveckling, om en rörelse eller en förändring som går framåt, och uppåt.
Motstånd handlar om att ställa in sig i en ordning innan ställa sig emot den.

Mots-tånd. Att stå emot.
Att stå emot en förtryckande ordning. Att inte acceptera ett förtryck. Att inte ta emot skit. Att inte nöja sig med det som man får utan kräva det man har rätt till; frihet, mänsklighet, värdighet, rätt.

Motstånd.
Som i en motståndsrörelse.
Som att ge sig på strukturer och försöka bryta ner dem.
Som att utmana evigt befästade sanningar, dekonstruera dem och visa att annat är tänkbart,
och även möjligt.

Motsånd som i en guerillarörelse.
Som i att samla sig, även som få, för att bryta sönder en cementerad ordning,
också befästad och bevakad av mycket få, men med ack så oerhört stor makt.
Den lilla minoritet som suger ut majoriteten och dessutom trakasserar och terroriserar dem,
och håller dem i ett apatiskt tillstånd,
som trots allt har ett liv, även om det är ett potentiellt sådant, liksom i ett frö som kan vara stilla i åratal, och med ett lätt vindslag förflytta sig från en punkt till en annan närliggande,
möta annat tillstånd som vänder det potentiella, det apatiska, till rörelse och förändring.
De få som visar de många att ett annat är möjligt.

Mot-stånd. Att stå emot.
Som i att stå emot en utveckling. En utveckling som egentligen är en missveckling, en bakåtvändning. Att stå emot en förändring som avhumaniserar, avlivar.
Ett mot-stånd. Inte nödvändigtvis till det bättre utan till det mindre sämre.

Motstånd som i barnets motstånd.
Som i att säga: om det här är det bästa ni har bestämt om mig så är det här inte MITT bästa.
Att bestämma mitt bästa är mitt. Det måste jag själv reda ut.
Det kanske är detsamma som ni vill påtvinga mig men det kan jag inte veta ännu.

Och motstånd som i att inte alls stå emot.
Som i att lära sig förtryckets flöde och surfa sig fram igenom det.
Att göra ordningens hårda och kantiga uppstigar till mjuka fördrivande vågor,
som ger ännu mer fart till motfärden,
och som visar vägen.

_______________
Andra bloggar om: Motstånd, Dikter, poesi, Textival

Måste se till ungdomars behov

Vi lever i en unik tidsperiod vad gäller välfärden. För första gången i modern tid kommer de kommande generationerna att få en sämre ekonomisk levnadsnivå jämfört med sina föräldrar. 23 procent av ungdomarna i dag har varken arbete eller studerar. De som jobbar går inte säkra, eller jobbar deltid. Många lever med en stor oro för framtiden.

På samma gång som vi lämnade industrisamhället har vi sakta men säkert trätt in i ett konsumtionssamhälle.
Förr handlade produktionen om att tillgodose oss med våra dagliga behov så gott som möjligt. Produktionen idag handlar om att sälja fler och modernare prylar utan att vi egentligen är i behov av dem. Ett fordon som var avsedd för att underlätta livet och förflytta oss från en punkt till annan är idag främst en statuspryl. Dyra stadsjeeper säljer som aldrig förr även om köparna bor i storstaden och många gånger klarar sig mycket bättre med kollektivtrafiken.

Vi strävar hela tiden efter senaste modellerna av mobiltelefon trots att våra egna fungerar mycket väl. Nya platta TV-apparater ersätter numera de gamla fungerande. Och så vidare.

Kravallerna i London i augusti förra året var inget bröduppror. De var ett annorlunda uttryck på vår konsumtion. Affärer plundrades främst på märkeskläder och elektronik. Flera av de ungdomar som fick flerårigt fängelsestraff hade blivit tagna på bild av kamerorna i sådana affärer. En av dem som fick ett långt straff hade gått in i en sportaffär, prövat flera Nike-skor och kommit ut med ett par som passade.
Även gängkriminalitet bland ungdomar handlar om att uppnå ekonomisk status fast på olagligt sätt. Många gånger på grund av att man inte har möjlighet att komma långt på annat sätt.

För flera år sedan blev jag kallad till arbetsintervju i Bergsjön för att jobba med en grupp tonåringar som hade börjat sysslat med småkriminalitet. Enhetschefen och flera av dem som var inblandade i projektet var med på mötet. Chefen blev väldigt glad när han fick veta att jag själv bor i Bergsjön och ville gärna att jag skulle komma till en andra intervju angående tjänsten.

Trots att jag var arbetslös och hade blivit utförsäkrad från min A-kassa tackade jag nej. Jag visste inte vad jag kunde erbjuda ungdomarna i Bergsjön. Jag hade ingen kunskap om ungdomsverksamheten i området. Hade det varit i Hammarkullen hade jag känt till ungdomshuset Mixgården där man erbjuder många meningsfulla och utvecklande aktiviteter till ungdomarna som bor i området.

När jag gick hem från Teleskopgatan till Siriusgatan funderade jag på varför det inte finns sociala projekt för den stora majoriteten av ungdomar? De som trots alla dessa svårigheter och hinder klarar sig och lyckas? De måste vara fantastiskt starka och drivna individer, som vi skulle kunna lära oss en hel del av.

Vi måste se till ungdomarnas behov och stödja dem. För det ansvar som vi har gentemot dem och för vår egen framtids skull. Och vi måste vara mer noggranna och inte se de få som hamnat snett och sticker ut som representanter för alla. Så gör till exempel Sverigedemokraterna och liknande partier i andra länder i Europa.
De flesta kämpar sig fram och många av dem som hamnar snett reder ut sitt liv till slut.

Det värsta med ungdomarna idag är det att de är unga, sa en vän ironiskt en gång. Ungdomar står inför en svår utmaning i den kultur de har ärvt från oss. De behöver vårt stöd samtidigt som de utmanar våra värderingar och öppnar våra ögon för andra alternativ.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 4, 2012)

_______________
Andra bloggar om: ungdomar, konsumsion, konsumism, status, prylar

Bemanningsföretagen genomsyrar alla sfärer

Regeringen med utbildningsministern Jan Björklund i spetsen har satt igång en av de största skolreformerna någonsin då 180 000 lärare ska legitimeras. 77 000 ansökningar har hittills lämnats in och DN avslöjade i veckan att Skolverket har anlitat bemanningsföretaget Proffice för att godkänna dessa.

Skolverkets generaldirektör Anna Ekström intygar, efter kritikerna, i Aktuellt att det ändå är verket som till slut granskar besluten och godkänner dem. Enligt DN:s beräkning blir det fyra minuters bedömning per ärende om de fem anställda på skolverket som jobbar med det här ska hinna klart till sommaren.

Det visar sig dessutom att arbetet på Proffice utförs av unga nyanställda utan rätt kompetens och erfarenhet, trots komplexiteten som ligger i alla ansökningarna. Det är betyg från flera olika perioder av lärarutbildningar som har förändrats under åren, från olika universitet och högskolor, och en mängd fortbildningar och tilläggskurser.

Det här kan knappast betyda en försämring av svensk skola, men är ett talande exempel på hur myndigheter och allmännyttan utnyttjas i ett vinstspel till de stora företagens fördel.

Eftersom myndigheten inte kan teckna avtal med företaget har de tecknat enskilda avtal med de anställda på Proffice som arbetar med dessa ärenden. De anställda har en lön på 21 000 i månaden och Proffice har fått 3-4 miljoner, vilket betyder att företaget tjänat 
78 000 kronor per anställd, enligt DN:s beräkning.

Samtidigt visar det här på hur bemanningsföretagen genomsyrar alla sfärer i den offentliga sektorn och blir mer som stommen i arbetsmarknaden. En stomme som livnär sig på osäkra arbetsvillkor och som med kapital, makt och inflytande kan anställa billigt för att sälja dyrt till andra, det vill säga till oss själva.

Många av våra viktiga beslut läggs numera enkelt ut på entreprenad. Vårdföretaget Caremas spartävling på de äldres mat och hygienartiklar var inte en avvikelse i denna lukrativa marknad. Inte heller deras skatteplaneringar och deras investeringar i skatteparadis. De är som aktiebolag skyldiga att utdela största möjliga vinst genom sina aktier.

För att ta ett annat exempel köpte Trafikverket nyligen ut Balfour Beatty Rail eftersom företaget inte kunde klara av att sköta vinterunderhållet av järnvägarna. Trafikverket ansåg sig tvungen att betala 125 miljoner kronor (mer än vad företaget hade tjänat om arbetet utfördes kontraktet ut) för att kunna göra en ny upphandling. Balfour Beatty Rail är en av de företag som har lämnat in en ansökan för uppdraget.

Regeringens avreglering utgår från en marknadsfundamentalism som inte skiljer mellan allmännyttan och mobilabonnemang: Ju fler aktörer som släpps in i marknaden desto bättre och billigare blir produkten. Vi stöter dagligen på skandaler som är resultatet av denna syn och denna politik.

Att Alliansregeringen har kunnat fortsätta med politiken beror delvis på att en betydande del av samhället upplever att de har fått en tjockare plånbok, men inte ser vilka nedskärningar som har gjort skatteavdragen möjliga.

Många har också fått annan form av ekonomisk vinst genom avregleringarna.

Personligen har jag funderat en del på hur jag skulle reagera om jag skulle bli erbjuden att köpa ut min hyresrätt. Jag kommer att tjäna några hundra tusen och det är mycket lockande i min knappa ekonomiska situation. Har jag karaktären att tacka nej för att jag vet att jag inte skulle få chansen att bo där jag bor om jag var tvungen att köpa den som insatslägenhet? Tänker jag på hur mina barn och barnbarn kommer att bo när det inte längre finns några hyresrätter i innerstaden?

Liknande frågor som vi ställer oss om allmännyttan idag och hur vi agerar kommer att avgöra de kommande generationernas välfärd.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 3, 2012)

_______________
Andra bloggar om: bemanningsföretag, Proffice, marknadsfundamentalism, allmännyttan, avreglering, Carema, Balfour Beatty Rail, Trafikverket

Reflektera över din plats

I Auschwitz och det moderna samhället analyserar sociologen Zygmunt Bauman Förintelsen under andra världskriget på sitt originella vis.

Bauman, till skillnad mot många andra, menar att Förintelsen inte ska ses som en unik och avgränsad händelse i historien. Förintelsen ska ses som en följd av modernitetens mekanismer som mycket väl kan starta liknande processer igen. Moderniteten var inte tillräckligt i sig för folkmordet, men dock nödvändigt för att det skulle kunna utföras under andra världskriget.

Inspirationen får han från Hannah Arendts bok Den banala ondskan, om Adolf Eichmann som brukar kallas för Förintelsens arkitekt. Till sin förvåning inser Arendt att Eichmann inte verkar vara någon övertygad nazist, och inte heller en psykiskt sjuk mördare. Den person hon möter när hon följer rättegångarna i Jerusalem 1961, liknar mer en fantasilös byråkrat som plikttroget försökt göra sitt jobb mot sina överordnade.

Förintelsen, menar Bauman, var inte ett resultat av Tysklands dåvarande spontana aggressivitet, utan handlade om en noga beräknad social ingenjörskonst som använde sig av rationella medel för att uppnå irrationella mål.

Det finns en sekvens i filmen Gökboet som har fått mig tänka mycket på det sociala fenomen Bauman beskriver. Filmen handlar om Randall Patrick McMurphy (spelad av Jack Nicholson), en småbov i 60-talets USA som spelar galen för att slippa det hårda arbetet i fängelset. Han flyttas till ett mentalsjukhus för bedömning och för att eventuellt tillbringa den korta tid han har kvar av sitt straff där, istället för i fängelset.

Hans antiauktoritära och lekfulla sätt börjar liva upp stämningen och skapa en viss oordning i den annars kliniskt ordnade och beräknade institutionen. Det uppstår en kamp mellan honom och föreståndaren på sjukhuset syster Ratched.

I den scenen slår McMurphy vad med de andra patienterna om att lyfta en duschanläggning i badavdelningen, slänga den mot fönstret och gå ut och göra sig fri från institutionen. Han skulle gå direkt till en pub i stan för att se en finalmatch i baseboll han inte fick se på sjukhuset för syster Ratched. Hon tyckte det skulle bli störande att ändra på de beprövade rutinerna. Hon föreslog ändå att de skulle rösta om det som en antydan om en välvilja men de flesta av patienterna var antingen ointresserade av matchen eller inte vågade att rösta för en förändring av schemat.
McMurphy tar ett rejält tag i anläggningen, som var gjord av sten och betong och som sitter fast i golvet med vattenrören, försöker och försöker och självklart orkar inte röra på den.
Alla andra står förundrande med öppna munnar och tittar på honom och undrar hur han har tänkt lyckas med det här?

Oavsett vad sekvensen har för betydelsen för filmens handling, har den inpräntats som en symbolisk bild i mitt minne. Ingen förändring hände i samband med den handlingen, ingenting hände egentligen. Men betydde detta verkligen ingenting? Hade det varit lika bra att låta bli att försöka trots att man vet hur utgången blir?

Vi lever i en värld där ekonomisk vinst är av högsta värde och konsumtion är målet i tillvaron. Att prioritera mänskliga värden och mänskliga rättigheter kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Klyftorna växer och likaså gränserna mellan de fattiga och de rika.
Desto mer avgörande blir det i dessa tider att stanna då och då i denna rusning och reflektera över sin plats i sammanhanget.

”Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att vi kunde göra det”, är Baumans viktigaste slutsats i sin bok.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 2, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Zygmunt Bauman, Hannah Arendt, Förintelsen

Stå emot fundementalisterna

Diskussionerna mot moskébyggen i Sverige tycker jag är intressanta. De engagerar inte bara nazister och rasister, utan seriösa debattörer i media och vanligt folk på gatan.
Man använder sig av demokratiska och sekulära argument för att stoppa den rätt och frihet att utöva sin religion som man har i ett demokratiskt samhälle.
Det har inte heller handlat om massbyggen av moskéer över hela Sverige. Under de senaste femton åren känner jag till två sådana, en i Stockholm och en i Göteborg, som är Sveriges två största städer.

Jag bemöts själv regelbundet av reaktioner kring vissa saker jag gör i mitt liv. Jag äter inte griskött till exempel och har många gånger fått kommentaren: Nu bor du i Sverige och borde strunta i sådant här. Oftast av mina egna landsmän.
Mitt svar blir alltid: Just för att jag bor i Sverige har jag en frihet att leva mitt liv som jag tycker passar mig bäst, så länge det inte skadar andra. För så uppfattar jag ett fritt demokratiskt samhälle.

Det finns en instinktiv skepsis och misstro mot den andra och det annorlunda som har blivit mer och mer utbrett och öppet i Europa under de senaste decennierna. Misstron har fått sin näring av den ekonomiska tillbakagången, och av främlingsfientliga och rasistiska grupper som har anpassat sin politik efter denna utveckling.

Det sitter 40 högerextrema och öppet rasistiska ledamöter i Europaparlamentet. I Sverige har vi 20 Sverigedemokrater i Riksdagen. De har fler mandat än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och nästan lika många som Centerpartiet (23), Folkpartiet (24) och Miljöpartiet (25).
På sina landsdagar i november förra året introducerar Sverigedemokraterna en ny benämning på sin ideologi, socialkonservatism, och kategoriserar de som bor i Sverige i tre kategorier: ”infödda svenskar”, ”de assimilerade till den svenska nationen” och de som inte är assimilerade och därför är ”ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen”.

Normen är den svenska nationen och alla värderas efter den. Man kan aldrig bli helt svensk om man inte är född här. De andra kategorierna är så luddiga och godtyckliga att sådana som jag kan pendla upp och ner på grund av vad andra tycker om mig och var de placerar mig på skalan.

Jag har en annan uppfattning och definition av Sverige och svenskheten. Jag flydde till Sverige för över tjugo år sedan när mitt eget hemland ville skicka mig till ett krig jag inte ville delta i. Jag fick skydd här när jag flydde hit. Så vill jag se Sverige.

Den sekulära demokratins uppgift idag handlar om att stå emot alla sorters fundamentalister, islamofober och rasister, och inte låta sådana krafter definiera samhället. De som livnär sig på varandras världsbild av Vi och Dom och breder ut sig i Europa.

Sverige är Astrid Lindgren och Torgny Segerstedt. Sverige är Ingrid Segerstedt Wiberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
För mig är Sverige solidaritet och allas lika värde. Att jag fick fristad här när mitt eget land skulle skicka mig till krig och till döden.

Sverige är alla som arbetar för en human flyktingpolitik, Ingen människa är illegal, Aktion mot deportation, läkare och sjuksköterskor i Rosengrenska och Röda korset, och alla andra som hjälper till och håller mottagning för sjuka och slitna asylsökande. För de som inte kan gå till en vanlig vårdcentral.

Svenskheten är inte att sprida hat och hets mot dem som har det sämst i samhället.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 1, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Sverigedemos, Sverigetalibanerna

Med hopp om en friare värld

ÅR 2011 KOMMER vi att minnas som folkrörelsernas år. Tidskriften Time utser “The protester”, demonstranten, till årets personlighet. Bilden på omslaget visar en kvinna med en mössa nerdragna över öronen och en sjal som täcker ansiktet där endast ögonen och ögonbrynen syns. Bilden kan föreställa en demonstrant i Kairo, eller en i Aten.

Den 17 december 2011 hällde tunisiern Mohammed Bouazizi bensin över sig och tände eld. Han hade blivit av med sin fruktvagn och fått nog av polisens trakasserier. Han hade blivit av med familjens enda levebröd.
Det blev starten för en revolution och Tunisiens president tvingades fly landet knappt en månad senare, den 14 januari 2011.

HÄNDELSEN BLEV OCKSÅ början på den som kallas arabiska våren. Stora demonstrationer hölls så småningom i Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain, Jemen med flera, med annorlunda utgångar. Egyptens demonstranter stöddes av militären, som senare ställde sig mot de nya protesterna. I Libyen gick NATO in och stödde oppositionen. I Syrien slog presidenten och militären ner demonstranterna blodigt. De andra tystades också tillfälligt ner med våld.
Protesterna har krävt mycket lidande och tusentals liv, men samtidigt tänt hoppet om en friare och rättvisare värld.

DEN ARABISKA VÅREN följdes av en “europeisk höst”. Flera stora ekonomier i Europa har drabbats av en eurokris med följande krispaket som drabbar de redan utsatta grupperna ännu hårdare. Många kom ut och demonstrerade i bland annat Spanien och Grekland. Sedan startades Occupy-rörelsen på Wall Street och spred sig över västvärlden då folk bokstavligen flyttade ut till gator och torg. Vad ville dem 99 procenten som de kallade sig själva för?

“There is no alternative” deklarerade Margatet Thatcher i början av 80-talet. Det var i början på den nyliberala eran. I de dryga trettio åren blev nyliberalismen den rådande ideologin i världen. Inga hinder är tillåtna mot den fria marknaden och kapitalismens globalisering, är thatcherismens och nyliberalismens devis. En marknadsfundamentalism som ansågs vara enda vägen för att garantera allas välstånd i världen.
Tio år senare förklarade Francis Fukuyama historiens slut. Nationalstaten hade förlorat sin makt och betydelse och det fanns inte längre några konkurrerande ideologier i världen.

VI HAR LEVT under en hopplöshetens politik senaste trettio åren. En gnista av hopp tändes i Seattle 1999 då den globala rättviserörelsen väcktes till liv i protest mot WTO:s toppmöte. Ett hopp om att en annan värld var möjlig och vi är delaktiga i att forma den. Också inspirerad av proteströrelser i Syd som exempelvis de jordlösa böndernas uppror Via Campesina som startades i Brasilien.

Den globala folkrörelse som inte nöjde sig med enbart finansmarknadens globalisering utan krävde en global rättvisa och rörelsefrihet för alla, spred sig över hela Europa. Den nådde Göteborg sommaren 2001 och fick ett rejält bakslag i och med 11 september 2001.

Nu har ett nytt hopp tänds om demokrati och rättvisa för alla människor i världen. Nu vill människor oavsett var de bor, i Mellanöstern eller i Europa, vara delaktiga i att forma sin framtid. Den enda vägens politik har lett till växande klyftor inom och mellan länderna och kontinenterna, och murarna har blivit fler och svårare att passera.

Låt oss välkomna 2012 som ett steg mot mer frihet och rättvisa i alla delar av världen!

(Publicerad i ETC Göteborg nr 52, 2011)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, demokratisering, 2012, Arabiska våren, europeiska hösten

När slutar vi vandra?

Denna veckas ledare i ETC Göteborg:

Jag har aldrig firat jul. Jo bara de gångerna jag har varit hos nära vänner som har barn. För barnens skull. Men jag har aldrig ens funderat på att fira jul hemma.
Sedan jag kom till Sverige har jag också slutat att fira det iranska nyåret. Saknaden av familjen trissades upp under alla högtider och födelsedagar. Högtiderna förträngdes och glömdes bort och jag har inte varit intresserad av att ta till mig några nya.

I och med min flykt och flytt har jag under dessa år anammat en otillhörighet och gränslöshet som jag trivs med. Trots att det i många avseenden är en otrygg tillvaro. Många gånger vill man ha något att hänvisa sig till. En rot, en bakgrund, en historia.

När jag ställs inför frågan “var kommer du ifrån?”, blir jag därför alltid fundersam i några sekunder innan jag kan svara. Det händer att jag till och med undviker eller vägrar att svara.
Det är ett märkligt uttryck som jag aldrig vänjer mig vid. Att komma ifrån någonstans. En ständig inflyttning som inte har något slut. Det är samma sak med benämningen “invandrare”. Jag gillar rörelse och icke-tillhörigheten, som sagt, men frågan blir samtidigt ett konstaterande om att jag inte kommer härifrån. När slutar vi vandra?

Jag brukar göra en åtskillnad mellan “identifikation” och “identitet”. Identifikation är för mig ett redskap man använder för att orientera sig i samhället. Jag är iranier i en del sammanhang. Jag är född och uppvuxen i Iran, pratar persiska och läser en del persisk litteratur.
Jag är fritidspedagog PÅ mitt dagliga jobb, jag är ledarskribent här, ibland känner jag mig som man och ser mig själv som göteborgare när jag befinner mig på stadens gator. Jag är svensk.

Identitet ser jag däremot som något tillskrivet av andra, ofrivilligt och oföränderligt. Problemet är inte framför allt att vi kategoriserar människor, utan den rangordning vi samtidigt gör. Det finns alltid en norm och alla andra värderas och bemöts utifrån den.

För mig tog det flera år och en del studier för att försöka få någorlunda grepp om min egen plats i Sverige. Det här är förstås ett stort problem för barnen. De flesta av de lärare och pedagoger som jag har mött har inte tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna hjälpa barnen i de här frågorna.
Det är väldigt vanligt att man får rita sitt lands flagga och hänga i klassrummen i förskolorna, eller göra skolarbete om sitt hemland i de senare åldrarna. Detta trots att barnen är födda här i Sverige. Många barn möter samma bemötande från föräldrarna, att de sägs höra hemma på en plats som de inte känner till.

Jag har också under de här åren mött många barn som har mycket bättre insikt än de vuxna i de här frågorna.

Det är viktigt att barn och ungdomar som bor i Sverige har rätt till sin egen identitet. Vi får erbjuda dem olika hjälp i identitetsbildningen men aldrig påtvinga dem någon benämning.

När jag hör ordet mångkultur ser jag bilden av många olika kulturer som som existerar intill varandra. Om vi vuxna vill leva i den här bilden så är barnens och ungdomarnas verklighet helt annat. De ser inga gränser och lever i en blandkultur. Det har alltid varit så. Och det gäller alla barn och ungdomar oavsett bakgrund. Skolan och föräldrarna har stort ansvar att inte avgränsa dem i deras frihet.

_______________
Andra bloggar om: diskriminering, barns rättigheter, skolan, demokrati, migration

Tacka den som tar emot

Min ledare i ETC Göteborg:

I juletid trotsar folk kylan och mörkret för att göra julen så mysig och trevlig som möjligt. God mat och dryck ska inhandlas och klappar till nära och kära ska väljas med omsorg.

Aktiviteterna har även ökat bland dem som rör sig i centrala stan i folkvimlet för att be dem om pengar. På Avenyn, i Brunnsparken, i Nordstan och de andra köpcentra i stan stöter man ständigt ihop med gatumusikanter, folk som går med bössor och samlar pengar till diverse välgörenhet, Faktumförsäljare med flera.

Lite här och var möter man tiggare, det vill säga de som inte erbjuder någonting för våra pengar utan bara sitter på sina knän med en framsträckt pappersmugg i handen. Ibland lägger de även huvudet ner på marken. Är det deras försök att väcka vår barmhärtighet? Jag vet bara att de onekligen väcker känslor och uppmärksamhet.

Tiggeri sammankopplas vanligen med lathet och ansvarslöshet. Tiggarna tas som misslyckade samhällsmedborgare vilka vill ta del av det som vi andra har slitit för och förtjänat. Den slant vi ibland ger bort blir en symbolhandling för vår godhet och generositet. Vi gör det många gånger samtidigt som vi försöker undvika blickar från andra som tycker vi uppmuntrar denna lättja.

Det som är klart för mig är det faktum att det är lättare att ge bort än att ta emot någonting från andra. Det kan handla om materiella ting som presenter och pengar, men också om andra saker som att be om hjälp för exempelvis flyttning eller annat jag inte klarar av ensam. Även i relationer med andra som handlar om tillgivenhet och vänlighet. Många gånger blir jag misstänksam när en som jag inte känner är för vänlig mot mig: Vad vill han/hon av mig? Är hon berusad? Är han inte lite konstig?

Jag brukar alltid ge bort mina småpengar som jag har i fickan till första gatumusikant eller annan som jag möter på gatan och som ber om dem. Ibland kan det bli en tjuga i brist på annat men jag ångrar mig alltid efteråt att jag inte gett mer. Jag känner aldrig att jag hjälper personen i fråga utan att jag faktiskt sätter ett värde på min egen medmänsklighet. Jag tackar också alltid personen som tacksamt tar emot mina småpengar för att jag ska känna mig god och solidarisk.

Julen står för samhörighet. Den är dessutom ingången till ett nytt år och till förnyelse. Julen handlar om att tända ljus i detta outhärdliga mörker. Samtidigt står denna period för en överkonsumtion av prylar som vi inte alltid behöver. Förra året omsatte julhandeln 65 miljarder kronor och prognosen för i år är ungefär på samma nivå.

Det tyder på att vi har råd. Vi har möjlighet att köpa en Faktum eller skänka en slant till en vi inte känner.

Tiggeri handlar inte om ansvarslöshet och lättja. Det är vår tids stora missförstånd.

Det är mycket bekvämare att ha en tjänst och fast månadslön om man har möjlighet till det, än att gå på gatan och hoppas på de förbipasserandes generositet. Tiggeri är inte arbete, men är betydligt jobbigare än vanliga arbeten.

Att skänka bort en slant påverkar inte heller mitt liv på något sätt förutom att jag känner mig som en del av en gemenskap och det är mycket för den futtiga summan. Jag tackar dem för det.

_______________
Andra bloggar om: Tiggeri, Tiggare, ETC, Faktum, Jul, Konsumtion

Bortglömd mänsklig rättighet

Min ledare i ETC Göteborg:

NÄTVERKET INGEN MÄNNISKA är Illegal startades i Göteborg för exakt tio år sedan. En diskussion som genomsyrade arbetet så länge jag var med handlade om en ständig reflektion över inställningen till arbetet med papperslösa. Det vi var överens om var att vi inte ville vara en välgörenhetsorganisation. Vi var en grupp som inte gillade nationsgränserna och var trötta på den fästning som Europa hade blivit och som stärktes mer och mer i samband med EU-projektet.

Den fria rörligheten är en helt bortglömd mänsklig rättighet, i varje fall för de som befinner sig på den andra sidan av muren. Flyktingarna är de som egentligen utmanar gränserna. De riskerar sina liv när de passerar gränsen till ett annat land. Flykten till Europa är en omänsklig och livsfarlig resa på grund av alla säkerhetsåtgärder och den hårda gränsbevakningen.

DE SOM TROTS allt lyckas ta sig in i Europa utsätts för långa processer av asylbehandling och misstänkliggöranden eftersom de har kommit in i landet illegalt. De som tar sig in i landet med visum och pass och söker asyl blir också misstänkliggjorda för att de fått lämna sina länder utan problem med myndigheterna. De flesta får avslag och utvisas, en del lyckas “gömma sig”.

Ingen Människa är Illegal har fungerat som sista anhalten för en del av de papperslösa. Vi har från början varit väl medvetna om att vi inte kan delta i denna kamp mer än att försöka underlätta vardagen för de som lever i den. Vi har kunskap om asylrätten och asylprocessen och känner bra advokater som vi kan förmedla när behovet finns. Vi har kunskap om samhällssystemet och kan hjälpa till med att barnen får en skolplats eller kommer in på olika sjukhus när de är i behov av vård. De vuxna som enbart har rätt till akut vård har vi kunnat hänvisa till Rosengrenska stiftelsen som består av ett nätverk av läkare, sjuksköterskor och kuratorer som jobbar ideellt och har mottagning en gång i veckan.

ETT MINNE SOM jag alltid har med mig är en kommentar från en vän som efter tio års kamp fick stanna. Han är en konstnär som tecknat många kritiska teckningar mot regeringen i landet han kom ifrån och kunde därför inte åka tillbaka. Efter tio år fick han till slut uppehållstillstånd i Sverige.

När vi träffades efter beslutet sa han: ”Jag hade nog fått uppehållstillstånd även utan er. Men jag tror jag hade tappat förståndet och blivit galen. När jag insåg att det finns människor i Sverige som står på min sida gjorde det mycket enklare för mig att kämpa för mina rättigheter och uthärda den långa väntan.”

KAMPEN FÖR MÄNSKLIGA rättigheter tillhör inte enbart de som berövats dessa rättigheter utan alla människor. Som den persiske poeten Saadi skriver i en vers som står ovanför FN-byggnadens ingång:

”Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten. Om någon del utsätts för lidande kan inte de andra känna sig oberörda.”

_______________
Andra bloggar om: Ingen Människa är Illegal, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Det finns barn och det finns flyktingbarn

Min ledare i ETC Göteborg:

Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.

Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.

Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.

Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.

I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.

Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.

Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.

Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.

_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

När demonstranter blev terrorister

Min första ledare för ETC Göteborg:

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.

_______________
Andra bloggar om: Göteborg 2001, 11 september, ETC