Mitt liv som göteborgare

Krönika i Tidningen Syre:

År 1992 fick jag en lägenhet i andra hand på Johanneberg i Götetborg. Jag minns första dagen när vi flyttade möblerna och flyttkartongerna från flyttbilen till den trånga hissen. Två vänner hjälpte mig med flytten.

Ett ungt par som kom ut från ingången tittade lite häpet på oss och frågade om vi skulle flytta in där. Min vän svarade smått sarkastiskt att det inte var vi som skulle flytta in. Det är han som flyttar hit och vi hjälper bara honom, sa han.

Jag minns dagen efter när det ringde på dörren. Min vän dammsög lägenheten och jag packade upp flyttkartongerna. Musikvolymen var hög på grund av dammsugaren. Jag sänkte volymen och öppnade dörren.

Det var en medelålders kvinna som klagade över ljudet. Jag bad om ursäkt och sa att vi inte ska höja ljudet igen. Hon fortsatte berätta för mig att klockan var fyra på eftermiddagen och att det fanns barn i huset som sov. Och vidare om hur en för övrigt skulle bete sig här i Sverige. Jag stängde till slut dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare fick min vän som hade lägenheten ett brev från hyresvärden. Det hade kommit klagomål om tre iranier som bodde i lägenheten och som jämt bråkade med varandra. Hyresvärden ville bestämt att jag skulle flytta från lägenheten. Jag tog bort mitt namn från dörren. Det hände då och då att jag mötte personen på vägen utanför huset. Jag försökte samla all min kraft för att se trevlig ut, hälsade och låtsades som om ingenting hade hänt. Det var mitt sätt att ge igen, att säga att jag bodde kvar, att jag vann trots allt.

Jag har flyttat massor av gånger under de 23 år som jag har bott i Göteborg. Jag har mest bott i olika förorter och längst i Kortedala. År 2000 när jag flyttade tillbaka efter fyra år i Stockholm (Husby och Alby) fick jag en lägenhet i Bergsjön. Jag kände inte direkt att jag ville bo i Bergsjön med allt jag hade hört om området. Jag tog lägenheten ändå. Bergsjön låg intill Kortedala och jag tänkte att jag så småningom skulle byta och flytta dit. Jag bodde i Bergsjön i nästan tio år och hade aldrig något problem där. Sedan flyttade jag till Hisingen för att komma närmare arbetsplatsen.

Jag minns att jag hade en diskussion med en vän angående förorterna. Det var bilbränder och stenkastning mot polisen i en av Göteborgs förorter, där min vän var uppvuxen. Min vän var upprörd över allt som hände där och över alla dem som inte vill anpassa sig till svenska värderingar, som medvetet pratar fel svenska, som väljer att bo kvar där.

Jag minns att jag blev erbjuden en tjänst som fältare i Bergsjön. De var glada att jag som själv bor i området hade sökt tjänsten. Jag tackade nej trots att jag var utförsäkrad från a-kassan och desperat efter jobb. Jag visste inte vad jag kunde erbjuda för alternativ i Bergsjön för ungarna som blivit småkriminella. Jag började vikariera i olika skolor istället.

Jag minns att mina favorittröjor och jeans var borta efter en tvätt på tvättstugan på Johanneberg. Jag har inte blivit bestulen på något någon annanstans där jag har bott. Och jag minns att två år efter att jag flyttade från Bergsjön blev två tjugoåringar avrättade i min gamla lägenhet. Det sas att det handlade om en gänguppgörelse.

Hela det regnbågsmotstånd som ställer sig upp för alla människors lika värde i Göteborg 30 september. No pasaran.

Skriva dagbok

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Skriv dagbok! försöker jag påminna mig då och då. Jag skrev mycket när jag kom till Sverige och kände mig isolerad och ensam.

I allra första början var det inga problem. Vi var några vänner som följde varandra på flyktingförläggningar och när vi läste SFI på en folkhögskola i Medelpad. Vi hade faktiskt en mycket rolig och lärorik tid tillsammans.

Sedan var det dags att slussas vidare ut i samhället, i vårt fall en kommunplacering i Östersund. Jag överlevde nio månader där på det kalla, mörka platsen isolerad från omvärlden, för vi hade kvar varandra då. Alla sökte sig så småningom vidare. Några till Stockholm, några till Göteborg, några utomlands, en till Borås. Jag hjälpte till, och följde med en vän som flyttade till Göteborg.

Det var i mars månad och vi hade inte sett marken i Östersund på över ett halvår på grund av snö och is. Här i Göteborg var våren på ingång och blommorna slog ut. Här ville jag bo, bestämde jag mig då. Det har varit perioder i mitt liv att jag har varit trött på Sverige och funderat på att flytta. Men Göteborg har alltid känns som mitt hem sedan dess.

I första skedet kändes det att livet trots allt gick framåt. Jag läste på komvux och kompletterade mina betyg för att kunna läsa på universitetet. Efter ett tag var det som att jag vaknade till i en mardröm. Mina vänner som hade flyttat till Göteborg hade alla flyttat vidare till andra länder. Jag hade inget socialt nätverk utanför skolan. Många gånger kände jag något fysiskt i bröstkorgen och andningen som kanske kan definieras som ångest. Uppvaknandet i denna ensamhetsångest sammanföll med att en av mina komvux-vänner blev mördad.

Det är svårt att glömma sin ensamhet i en storstad. Du ser ideligen hur staden lever. Du ser hur alla andra har det trevligt och lever ett lyckligt liv när du är ute på helgkvällarna. Visst vet du att det kan vara ett sken som beror på bruk av diverse rusmedel. Men det är ändå nog för att påminna dig om din egen olycka.

Jag skrev mycket under den perioden. Jag hade mycket att fundera på. Genom att formulera mina tankar, känslor och erfarenheter försökte jag få ordning på dem. Jag skrev på svenska. Min viktigaste erfarenhet i möte med Sverige var att svenskan var huvudnyckeln ifall jag skulle kunna hävda mig i det här landet. Och jag bestämde att inte nöja mig med att bara lära mig språket. Jag ville äga det.

Dagboksskrivande har varit till stor hjälp för mig i livet. Och att jag har kommit ifrån det kan inte vara annat än positivt med tanke på det tomrum det fyllde i mitt liv. Nu måste jag anstränga mig att skriva dagbok, för det känns inte lika angeläget. I dagboken har jag kunnat skriva ner om allt som rör sig i mina tankar. Färdiga eller inte, banala eller viktiga. Till skillnad från de färdiga tankebubblor jag skriver i statusfältet på Facebook.

Att skriva ner det jag går och tänker på har många gånger hjälpt mig att sålla bland tankarna. Är det här värt något att fundera vidare på? Spara! Är det inte värt det? Släng! Det här blev i varje fall tillfället att ventilera det som jag har gått och funderat på så länge. Nu ska det banne mig skrivas.

Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Om rasister och rasism

Krönika i Syre:

Häromkvällen tittade jag på finalen i Champions League på en av kvarterskrogarna i området. Vid bardisken satt vi och pratade och kommenterade matchen när jag helt plötsligt såg en som gjorde flera Hitler-hälsningar. I sammanhanget bör tilläggas att han bar en tröja tillhörande Real Madrid som var ett av lagen i finalen, att Real Madrid lär ha varit Francos favoritlag i Spanien och att en skara av fansen har fascistiska sympatier.

Det var inte första gången jag mött rasism i supportersammanhang men jag blev ändå överraskad och konfunderad över hur jag skulle bemöta det. När han senare vände sig mot mig med en kommentar om matchen så kände jag inte att jag kan låta det passera. Jag svarade att jag höll med honom om kommentaren, men skulle bli tvungen att slå ner honom eller ringa polisen om han gjorde något fascistiskt tecken igen.

Han protesterade först och sa att jag inte hade någon rätt att ifrågasätta hans yttrandefrihet. Men det tog inte lång tid innan han reste sig och kom till mig och sa att han förstod att jag tog illa upp och bad om ursäkt. Jag sa att jag inte tyckte att han skulle be mig om ursäkt, utan att det viktiga för mig var att han förstod allvaret med dessa uttryck. Vi skakade hand och kramades och såg fortsättningen av matchen tillsammans.

Soran Ismail undersöker rasismen och belyser fenomenet och mekanismerna bakom i några reportage i ”Absolut svensk”. I ett inslag som är filmat med dold kamera kan vi se hur de förbipasserande i en park reagerar olika när de ser en person som försöker såga av ett cykellås, beroende på personens utseende. När en blond vit man försöker såga av låset går folk förbi utan större reaktioner. När en rasifierad gör det går däremot flera fram och frågar vad han håller på med och polisen rings till platsen.

Som Soran Ismail förklarar gjorde ingen av de förbipasserande fel, varken de som gick förbi, de som reagerade eller de som ringde polisen. Men det faktum att vi kan agera olika mot Simon jämfört med Ahmed gör det hela obehagligt.

I ett annat inslag intervjuar Ismail en av dem som med stenar attackerade tre somaliska bröder i deras hem för några år sedan i Tomelilla. Han blev dömd för det.

Han var mycket ångerfull och förklarade att han hade druckit med sina vänner och om hur diskussionerna gått till och hur de slutade i attacken mot bröderna. Utifrån den ånger han berättar om vill inte jag definiera honom som rasist. Han har däremot begått en rasistisk handling och nu förstår han det och ångrar det.

Det här tycker jag är centralt när vi diskuterar vad som är rasism och vilka vi definierar som rasister. På det omedvetna planet bär vi alla på våra fördomar som också är färgade av en hierarkisk och rasistisk struktur där den vita mannen står överst. Ismail blir också medveten om sina egna fördomar utifrån den ordningen i en psykologisk test i dokumentären. Men rasism för mig innebär attityder och handlingar. Jag är inte rasist men …

Jag är inte rasist om jag är medveten om mina fördomar och bearbetar dem. Däremot om jag ser mina fördomar som fakta utifrån den nämnda strukturen …

Allsvenskan har kommit igång igen efter sommaruppehållet.

Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Predikan

Det mesta har förblivit osagt.
Meningar som förlorar sin livskraft
så fort de uttrycks
Och tas emot av andra.
Liksom vatten som rinner ut i sand.
Försvinner
ut i tomma intet.

På samma gång blir de ekon
av sanningar
som berikar livet med nya meningar
när de tar form.
Formuleras.

Nu har jag brutit mitt tysthetslöfte.
Det är min tur att predika.

Om Uppdrag granskning och Fittja

Krönika i tidningen Syre:

Jag flyttade till Stockholm när min dåvarande partner fick jobb där. Vi fick en lägenhet i Husby och flyttade ihop. Förhållandet tog slut, hon flyttade ut. Jag flyttade till Alby efter ett tag. Jag bodde i Stockholm från 1997 till år 2000. Nästan i fyra år. Två år i varje stadsdel, en i norr och en i söder i norra Botkyrka.

Uppdrag gransknings senaste två avsnitt handlar om ”pojkarna från Fittja”. Jag blev mycket berörd av programmen. De handlar om fyra pojkar som Janne Josefsson först filmade 1999. Det var när de sände programmet Fittja Paradiso från en takvåning i området. Det var samma år som jag jobbade i Fittja innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Det var barn som jag säkert träffade där 1999–2000 utan att minnas dem.

I Fittja jobbade jag och en kollega med en utvärdering av Fittjaprojektet, som var en del av det så kallade Nationella projektet som pågick i storstäderna. De andra delarna var i Hjällbo i Göteborg och Rosengård i Malmö, och tanken var att höja stadsdelarnas status.

Minns första dagarna när vi försökte träffa alla aktörer för att sammanställa en bild av läget. Vi ringde förstås också Fittja Paradiso och ville träffa dem för intervju. Josefsson blev mycket angelägen och vi fick ses samma eftermiddag som vi ringde. De blev besvikna när vi frågade vad de hade för intressant att berätta. De trodde att vi hade något som vi ville berätta, om projektet eller annat. Det mötet blev inte långt.

Efter flytten tillbaka till Göteborg när jag sökte efter ett förstahandskontrakt hittade jag en lägenhet i Bergsjön. Bergsjön var inte det trevligaste området i stan, tänkte jag, men det var ändå en egen lägenhet.

Jag bodde där i nästan tio år innan jag flyttade till Hisingen för att det var nära jobbet. Jag kände mig aldrig hotad eller rädd. Hörde alltid barn prata och skratta ute på gården. Stod många gånger länge och pratade med några äldre grannar på vägen hem eller i trappuppgången. Umgicks med min granne mittemot.

Två år efter flytten blev två unga män dödade i den lägenheten. Jag såg det i en artikel i GT. En dubbelsidig färgbild på en av dem med bar överkropp och suddigt ansikte i en styrketränings-pose. Tapeter som jag själv valt i bakgrunden. Liten bild på grannen på undervåningen, som hade uttryckt att de var rätt lugna där på övervåningen.

Josefsson åker i programmen tillbaka till Fittja efter 18 år och letar efter pojkarna. Två av dem har haft problem med lagen och suttit inne men kämpar för att få ordning på sina liv. En annan sitter inne på en hårdbevakad anstalt, dömd till över sex års fängelse. Han har inget större hopp om ett långt liv. Den fjärde hade lyckats ordna ett ”Svensson-liv”. Jag tänker på när jag bodde i Alby och jobbade i Fittja. Jag blir berörd av pojkarnas historia och öde. Det de har fått uppleva. Om de vuxnas svek mot dem, och även andras engagemang och kärlek.

På samma gång inser jag att programmen än en gång befäster denna bild av pojkarna i Fittja och i andra förorter. Som en av dem nämner i programmet tillhör de kanske de fem procent av Fittjaborna som haft problem med lagen. Jag tänker på alla de år jag har bott i olika förorter och alla människor jag minns eller glömt bort. Var berättas de berättelserna?

Johannes Anyurus senaste bok har släppts. “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den blir vårens läsupplevelse.

Meningen

Blir undrande ibland om en viss del av livet,
över ett relativt långt stycke i mitt förflutna liv
egentligen hade någon mening i sig,

men blivit anledningen till att tillrättalägga en pytteliten pusselbit i meningen
i en annan del av mitt liv.

Om väder och vind

Det var ett skämt jag hörde de första åren i Sverige, och som jag tror Peter Wahlbeck berättade, som av någon anledning fastnade i mitt minne. Jag förstod inte det roliga i det och jag visste att det beror på att jag är ny i landet och inte känner till de regionala egenskaperna och hur olika regioner identifieras och uppfattar de andra.
Skämtet handlar om “gnällbältet”:

– Vilket jävla skitväder!!
– Vad menar du? Solen skiner ju och det är varmt!
– Ja, ida’ ja! (Och det här ska en läsa som det pratas i Örebro)

Som sagt hade jag det här i minnet och det tog flera år när jag började skratta åt det när jag en gång upprepade det för mig själv.
Märklig grej att behålla ett skämt så här i minnet men det berodde nog på min nyfikenhet och vilja att lära mig allt om Sverige.

Ja, solen skiner i Göteborg i varje fall och vi närmar oss vårdagjämningen och ingen anledning att gnälla över det.

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

Vid fontänen i Järntorget

Sitter vid fontänen mitt i Järntorget. Funderade först på att ringa dig. Jag vill helst träffa dig. Undrar vad du har för dig nu?

Det är en av de första vårdagarna i år. Det är ganska varmt under solen. Jag ville höra din röst. Men jag vill också vara för mig själv. Vill njuta av värmen, av dagen, av denna stund.
Jag andas djupt. Det luktar fisk i luften.

Jag saknar dig. Men inte så mycket som att jag inte kan vara utan dig. Som att hela tiden tänka på vad du gör. Tänka på var du är och önska att vara med dig nu.
Tanken är lockande. Känslorna ganska neutrala.

Det är en varm dag. Stenen under baken är kall men luften är varm. Den kalla marken och den varma luften vill inte mötas. Jag känner mig frusen trots den skinande vårvärmen.
Jag sms-ade dig iallafall. Du får svara om du vill.
Cykeln glider förbi. Duvorna flaxar iväg.

Jag sitter här mitt i Järntorget och bara är. Ser din bild framför mig då och då. I jämna mellanrum. Som en omväxling, avkoppling.
Ska kanske ringa dig trots allt? Idag?

(Järntorget 18 apr 2013)

När medmänskligheten blommar

Min krönika i veckans Syre:

Jag hade en underlig dröm häromdagen. Den där sista halvtimmen, timmen innan en vaknar helt när drömmen får färg och liv, känns som verklig.
Jag drömde bl a att gick på stan och råkade hamna nära en nazistdemonstration. Jag förbannade för mig själv alla de vita som slåss för nazisternas yttrandefrihet och själva slipper gå oroliga på gatorna. Tittade mig hela tiden omkring för att inte komma nära rasister och nazister i flock. Försökte avlägsna mig från samlingen så fort det bara gick.

Jag skriver om drömmen på Facebook. “Vilken mardröm!”, kommenterar flera vänner på inlägget. För mig kändes den däremot som en vanlig dröm. En sådan som man sömndrucken ligger kvar i sängen, försöker minnas hela händelseförloppet för att tyda någon förklaring.

Jag minns tiden då jag kom till Sverige. Första anhalten var Carlslund, flyktingförläggningen i Upplands Väsby. Jag slapp bo kvar där och bodde hos min morbror i stan. Brukade cykla när jag vaknade på morgnarna till Vasastan där han hade sitt bageri och kafé. Det fanns några broar att cykla över och jag brukade variera mellan dem i min upptäcksfärd i Stockholm och Sverige.

Jag minns en gång när jag cyklade via en väg vid en kanal varav en bit var en gångväg. Gångvägen slutade i en trappa där jag brukade bära upp min cykel på trapporna. Precis innan trappan mötte jag ett gäng som hängde där och rökte och drack. Jag kände inte till nazister då, men jag kände vibbarna och att de inte verkade trevliga. Samlade all min lugn utan att titta på dem, bar min cykel på axeln och sprang upp på trapporna och cyklade därifrån.
Jag minns när morbror berättade en gång att han har hört talas om nazister som har samlingsplatser i Gamla stan och som har slängt en del personer de har mött in i vattnet. Jag tänkte på att jag inte kunde simma och jag hade nog vunnit i ett av mitt livs viktigaste lotterier den gången jag mötte dem.
Senare när jag flyttade till Göteborg fick jag stötta på dem då och då när de demonstrerade på Avenyn. Vi hade dessutom ett rasistiskt parti i Riksdagen, Lasermannen härjade och sköt på folk som inte var blonda. Och en del annat som hände och som ville säga till mig att jag inte var önskad här. Jag minns att jag många gånger undrade var fan jag hade hamnat i världen av alla ställen.

Det är drygt ett år sedan då Refugees Welcome-rörelsen kom igång. Min egen uppvaknande var när jag själv kom i kontakt med asylrätts-aktivister och antifascister. Det var för mig en aha-upplevelse när jag förstod att det fanns människor här som stod på min sida. Jag hade glömt av medmänskligheten och solidariteten.
Förra året fick vi se en stor manifestation medmänsklighet. Något som vi alla trodde var kvävd men som då fick växa och blomma och göra oss överväldigade. Tyvärr så slutade det hela med stängda gränser och ett bakslag för hela asylrättsrörelsen.
Men medmänsklighet är som en glöd som brinner kvar och kommer ständigt att hitta vägar att blomma ut. Att visa oss att vi alla är lika mycket värda och att vi bryr oss om varandra.