Om poesin

Krönika i Tidningen Syre:

Poesin ger mig luft när världen stinker. Den får mig att kunna andas när jag vet att barn mördas i blodiga krig skapade av andra med makt och privilegier.

Poesin ger mig kraft att gå upp på morgnarna med vetskapen om att många människor inte har tillgång till rent vatten, många går hungriga, har inget tak över huvudet. Trots denna värld av överflöd.

Poesin ger mig mod när nazister får mer och mer utrymme i det offentliga, när rasismen blir rumsren och accepterad som vilken annan åsikt som helst.

Poesin ger mig tröst när galna ledare tar över världen, när murar byggs för att skydda ens eget välstånd, för att utesluta andra som är utsatta. När människor på flykt dör på väg till våra skyddade bubblor. Poesin målar min sorg när det görs skillnad mellan barn och barn, mellan människor och människor.

Jag var på Mixgården förra veckan, en ungdomsgård som har funnits i Hammarkullen i decennier. Jag var där med två vänner för att prata med ungdomarna som går där. Det var som att komma hem till en stor familj. Vi togs emot med värme och kärlek. Ungdomar satt och pratade med varandra. Spelade kort och andra spel. Ibland med någon i personalen. Alla var överens om att Mixgården var det bästa stället att vara på. ”Synd att det är stängt på helgerna!”

När vi skulle gå mötte vi en trettonåring som berättade att Västnytt hade besökt hans skola i dagarna. Detta på grund av en undersökning som hade kommit fram till att en av tio ungdomar som bor i förorterna stöder IS. Och för att någon hade klottrat IS på någon vägg i skolan. Han undrade över medias frånvaro de andra dagarna och hade precis blivit klar med en debattartikel om det. Varför fokuserar media alltid på det negativa och belyser inte allt det fantastiska som annars händer i området?

Hans integritet och krav på rättvisa är min inspiration. Mitt hopp i ett samhälle där media tar sig rätten att fråga barn vad de tycker om att deras egna kompisar eventuellt sympatiserar med IS.

Ordet poesi kommer från grekiskan ποιέω (poieo): ”Jag skapar”. Poesin skapar liv. Den ger mening till livet, belyser färgerna i den svartvita världen. Den ger dig tillfällen att stiga av detta rusande tåg av sysslor och vardagsrutiner, och känna efter med alla dina sinnen. Känna dig levande.

Poesin förflyttar dig till tillvarons slow motion där du hinner reflektera över den. Den ger dig fyr- och femdimensionella glasögon. Den får dig att se bortom siffror och statistik och se människan.

Förmågan att vara medmänniska är för mig som poesi. Att framhäva det som har ett viktigt värde och agera utifrån det. Att kräva det och kämpa för det oavsett dåliga odds är inspirerande. Att vara kompromisslös för alla människors lika värde.

Den persiske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser:

”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del får ont, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande kan knappast definiera dig som människa.”

När demonstranter blev terrorister

Min första ledare för ETC Göteborg:

”Skjut dem alla!” var en vanlig kommentar då statschefer och ministrar i EU hade samlades i Göteborg i juni 2001. Sverige skulle avsluta sitt ordförandeskap och lämna pinnen vidare till Belgien.

Jag hörde många gånger själv folk i bussar och spårvagnar kommentera händelserna och döma ut alla de som var i Göteborg för att demonstrera för solidaritet, rättvisa och öppna gränser. Vi hade ändå ingen aning om läget som skulle uppstå några månader senare med tanke på det som hände i New York.

Fredagen den 15 juni hölls ett protestmöte vid Götaplatsen. I slutet tågade 2 000 av de samlade, i en ”Antikapitalistmarsch” utan tillstånd, mot avspärrningarna runt mässan på Södra vägen. Polisen mötte dem med kravallutrustning, hundar och hästar och drev dem tillbaka mot Götaplatsen och sedan vidare nedför Avenyn.

Banker, butiker och restauranger vandaliserades, och blå bajamajor av plast placerades framför Stora Teatern i form av barrikader och sattes i brand. Under denna halvtimma, mellan 11.10 och 11.40 gjorde polisen inga ingripanden.

De här bilderna rullades oavbrutet i olika medier efter händelserna. Göteborg beskrevs som en våldtagen stad och vi hade förlorat vår demokratiska ”oskuld”, sas det.

Alla ville förstås inte att demonstranter skulle skjutas, men det fanns en allmän förståelse för dem som tyckte så. De som befann sig i Göteborg och nära händelserna blev som en minoritet i landet.

Kort efter händelserna fick jag och två vänner i uppdrag av Ordfront att arrangera ett seminarium på den följande Bok- och Biblioteksmässan i september.

Vi kom snart fram till att vi ville lägga upp seminariet som en vittnestribunal. Den bild som hade chockat hela Sverige satte sig djupt i minnena. Ungdomar hade blivit ifrågasatta av sina nära och kära för att de hade blivit häktade, eller trakasserade och misshandlade, av polisen. Polisen gör inte sådant här utan anledning, sa man. Ungdomarna hade uppenbarligen varit och kastat stenar på polisen.

Vi insåg att behovet att få berätta om vad som hänt var stort hos många. Vi bestämde oss för att låta dessa historier berättas i den stora kongresshallen i Svenska Mässan där EU:s statsöverhuvud hade haft sitt möte tre månader innan.

En grupp som jag aldrig hade hört berättas om var de som befann sig i lokalerna när fönsterrutorna slogs sönder på Avenyn, som till exempel affärsbiträden och banktjänstemän. Jag hade kontakt med ordföranden i företagarföreningen i Avenyn och han var mycket positiv till initiativet. En del var sjukskrivna efter händelserna men det fanns en god chans att få även den historien berättad under seminariet.

Jag minns när jag ringde honom för sista gången under Bokmässans första dag. Det var torsdagen den 13 september. Det rådde en speciell laddning på mässan två dagar efter attacken på tvillingtornen i New York.

Jag hörde hur hans röst förändrades när han hörde mig säga att jag ville få en bekräftelse angående söndagens seminarium. Med gråten i halsen svarade han att han inte på något sätt ville vara med på det här. Han orkade inte möta de där terroristerna som också skulle befinna sig i samma lokaler.

Om demonstranter lätt blev associerade till stenkastare efter EU-toppmötet, blev det en ytterligare förskjutning av uppfattningen i samband med 11 september – till terrorister.

Samtidigt är min lärdom av händelserna att det byggdes en annan form av sammanhållning efteråt. Alla som var i Göteborg eller kände någon som var där fick dela en erfarenhet, om nu en brysk sådan, som gjorde att de kunde ta itu med lokala och globala frågor med en helt annan mognad.

_______________
Andra bloggar om: Göteborg 2001, 11 september, ETC

livet som en lyxfälla

Rekordmånga ansökningar, 1,2 miljoner, kom till Kronofogden förra året och Sakine Madon kommer genom sin analys av Lyxfällan och liknande program fram till att vi har blivit mer slösaktiga och sämre på att spara. Utan att undersöka vilkas ärende som hamnar hos Kronofogden.
För mig liknar det Marie Antoinettes förvåning över att folket inte hade bröd att äta och undrade varför de inte åt tårta:

Det är förstås bra att jobba om man vill ha pengar, men man kan också välja en livsstil med låga levnadskostnader – och därmed jobba mindre. Huvudsaken är att man har lite sparkapital, och en balans mellan utgifter och inkomster.

Så här ser högerns ledarskribenter på problemet i massarbetslöshetens tid. Som om det handlar om ett val för de flesta om de vill jobba mer eller mindre.
Och arbetsmarknadsministern vill få ner arbetslösheten genom att få folk sluta spela dataspel.

Gud bevare oss för Alliansen efter valet!

_______________
Andra bloggar om: Expressen, Littorin, politik, Sakine Madon, Alliansen

Asätargenerationen

När någon man känner går bort väcks många tankar vid liv. Livet blir mer närvarande och man reflekterar mer över det. Döden spelar en viktig roll för livet, för den ger det mening. Vi alla kommer att dö och denna insikt (i bästa fall, enligt min mening) styr våra levnadssätt mot någon mening när vi blir påminda om den.

Att göra sig påmind om sin dödlighet tycker jag är avgörande för ett meningsfullt liv. Må vara så att det är bara jag själv som inser denna mening. Det gör den bara mer övertygande och riktig. Vi lever livet i gemenskap men dör som individer. Så kom ihåg att du ska dö! ;)

Men jag känner osmak när döden blir en offentlig angelägenhet. Stora färgbilder i tidningar (mer sällan i tv-nyheter intressant nog) och direktsända tv-begravningar som vill väcka vissa asätaregenskaper i sin publik.

För samma förmedlare och förvaltare av vårt samhällsideal och mening med livet vill på samma gång proklamera att det nog var bäst att vi misslyckats att nå dit. För det där var trots allt inte så fantastiskt som det verkade vara. Vi är fast i ett perverst ekorrhjul: vi kämpar hårt för att uppnå sagolivet och blir i en sådan här dag lättade över vårt misslyckande.

Det var massor med blogginlägg om nyheten idag såg jag på knuff.se. Det mesta jag någonsin sett länkas till en nyhet. Det visar hur viktig döden är för oss, men jag orkade inte gå igenom dem för att se hur inläggen förhåller sig till det egna livet. Det hade varit en intressant studie (en annan vore att kolla hur de skiljer sig till inläggen om en annan död känd person för en ca vecka sedan).

Vi är alla delaktiga i det här frosseriet på olika sätt, iaf om vi ska tro på medierna. Det är så de legitimerar sina tvivelaktiga publiceringar. De hänvisar till sina skyldigheter mot en intresserad publik.

Det speciella med bloggosfären är att man får mer uppmärksamhet i de här sammanhangen, att skriva om det och att länka till nyhetssidorna. Och medierna har hittat en intressant “samverkanssfär”. Räknaren tickar och vi är med i en illalutande spiral.

_______________

Andra bloggar om: livet, döden, media, medier, mediekritik, bloggosfären

Om livet efter Utlämningsnämnden, förvirrade journalister och upphovsrätten

Jodå, det finns ett liv även efter Utlämningsnämndens nedläggning. Det skriver några riksdagsledamöter från Vänster- och Miljöpartiet om i dagens DN-debatt. Kritikerna mot nämnden tog fart redan 1996 och Riksdagen fattade nedläggningsbeslutet år 2001. Men regeringen vägrade att genomföra beslutet. Nu börjar regeringen och migrationsministern prata om reformer för en mer rättssäker asylpolitik (läs och lyssna på bl a intervjun med Barbro Holmberg i tisdagens ekot). Men vad händer med de tusentals asylsökande som har drabbats av den rådande praxisen?
Tillägg 19 mars: “Migrationsministern får kritik för ny utlänningslag” i Göteborgs fria.

För övrigt verkar journalisterna ha i sin förvirring valt sida i fildelningsdebatten.
På DN:s framsida idag står en stor bild med personer som menar att lagarna om upphovsrätten har blivit inaktuella. I nästa mening står det att Datainspektionen ska granska Antipiratbyrån “och se om det är lagligt eller inte att försöka samla uppgifter om personer som stjäl upphovsrättsskyddat material.” Själva artikeln finns att läsa på Dn:s nätupplaga.
Läs gärna Hans Olssons och Fredrik Gunnarssons inlägg om Aftonbladet i mediekritik.nu.