Skriva dagbok

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Skriv dagbok! försöker jag påminna mig då och då. Jag skrev mycket när jag kom till Sverige och kände mig isolerad och ensam.

I allra första början var det inga problem. Vi var några vänner som följde varandra på flyktingförläggningar och när vi läste SFI på en folkhögskola i Medelpad. Vi hade faktiskt en mycket rolig och lärorik tid tillsammans.

Sedan var det dags att slussas vidare ut i samhället, i vårt fall en kommunplacering i Östersund. Jag överlevde nio månader där på det kalla, mörka platsen isolerad från omvärlden, för vi hade kvar varandra då. Alla sökte sig så småningom vidare. Några till Stockholm, några till Göteborg, några utomlands, en till Borås. Jag hjälpte till, och följde med en vän som flyttade till Göteborg.

Det var i mars månad och vi hade inte sett marken i Östersund på över ett halvår på grund av snö och is. Här i Göteborg var våren på ingång och blommorna slog ut. Här ville jag bo, bestämde jag mig då. Det har varit perioder i mitt liv att jag har varit trött på Sverige och funderat på att flytta. Men Göteborg har alltid känns som mitt hem sedan dess.

I första skedet kändes det att livet trots allt gick framåt. Jag läste på komvux och kompletterade mina betyg för att kunna läsa på universitetet. Efter ett tag var det som att jag vaknade till i en mardröm. Mina vänner som hade flyttat till Göteborg hade alla flyttat vidare till andra länder. Jag hade inget socialt nätverk utanför skolan. Många gånger kände jag något fysiskt i bröstkorgen och andningen som kanske kan definieras som ångest. Uppvaknandet i denna ensamhetsångest sammanföll med att en av mina komvux-vänner blev mördad.

Det är svårt att glömma sin ensamhet i en storstad. Du ser ideligen hur staden lever. Du ser hur alla andra har det trevligt och lever ett lyckligt liv när du är ute på helgkvällarna. Visst vet du att det kan vara ett sken som beror på bruk av diverse rusmedel. Men det är ändå nog för att påminna dig om din egen olycka.

Jag skrev mycket under den perioden. Jag hade mycket att fundera på. Genom att formulera mina tankar, känslor och erfarenheter försökte jag få ordning på dem. Jag skrev på svenska. Min viktigaste erfarenhet i möte med Sverige var att svenskan var huvudnyckeln ifall jag skulle kunna hävda mig i det här landet. Och jag bestämde att inte nöja mig med att bara lära mig språket. Jag ville äga det.

Dagboksskrivande har varit till stor hjälp för mig i livet. Och att jag har kommit ifrån det kan inte vara annat än positivt med tanke på det tomrum det fyllde i mitt liv. Nu måste jag anstränga mig att skriva dagbok, för det känns inte lika angeläget. I dagboken har jag kunnat skriva ner om allt som rör sig i mina tankar. Färdiga eller inte, banala eller viktiga. Till skillnad från de färdiga tankebubblor jag skriver i statusfältet på Facebook.

Att skriva ner det jag går och tänker på har många gånger hjälpt mig att sålla bland tankarna. Är det här värt något att fundera vidare på? Spara! Är det inte värt det? Släng! Det här blev i varje fall tillfället att ventilera det som jag har gått och funderat på så länge. Nu ska det banne mig skrivas.

Är så trött på idioterna

Krönika i Syre:

Jag är trött på idioter. Jag är less på dem som anser sig veta andras bästa, på dem som utövar makt över andra. Jag är trött på dem som blundar för världen för att de anser sig behöva ett andrum. Trött på idioter som sätter gränser för andra människor.

Jag är trött på de ”invandringskritiska”. Är trött på normaliseringen av rasism och fascism, trött på idioter som kallar nazism för invandringskritik.

Jag är trött på dem som tittar bort och inte vill se utvecklingen, och undrar hur de hade reagerat på trettiotalet. Jag är trött på idioter som tror sig kunna argumentera bort nazismen och fascismen.

Jag är trött på dem som anser sig ha rätten att ändra åldern på en tonåring, som när en sextonåring blir arton på en dag. Trött på idioter som kallar ungdomar för skäggbarn, som om en tonåring inte är en tonåring.

Jag är trött på idioter som skapar regeringskris på grund av ett register, och som inte låtsas om den humanitära kris den nya lagen har skapat.

Jag är trött på idioterna. Och jag är trött på att vara trött. För samtidigt vet jag att livet händer någon annanstans. Och härmed ska jag avlägga ett löfte. Ett löfte om att glömma bort idioterna. För jag ska på bröllop i helgen.

Jag minns en grå decemberdag för flera år sedan. Vi befann oss någonstans i Majorna vid gränsen till Högsbo. Vi skulle besöka en vän som hade genomgått alla sina avslag. En papperslös vän som var inneboende hos en annan bekant. Det var juletid trots allt. Ett nytt år skulle börja. En ny framtid. Nya möjligheter? Vi undrade.

Jag köpte med mig en ask Aladdin från ICA Nära. Jag fick en fin skjorta som julklapp. Vi fikade, pratade och hoppades.

Jag ska på bröllop i helgen. Min vän messade mig för några veckor sedan på Messenger: ”jag vill att du kommer till mitt bröllop.”

Det har gått många år sedan den där decemberdagen. Vi sågs några gånger under den tiden. Sedan råkade vi ibland träffa varandra i centrala stan. Jag fick veta att all väntan, kamp och hopp hade slutat med uppehållstillstånd. Det var några år sedan vi hörde från varandra även om vi följer varandra på Facebook.

Jag har haft många vänner som har kämpat och lidit för sina rättigheter. Jag har träffat många som varit tvungna att bevisa sin rätt till asyl för en myndighet där en är misstänkliggjord från första mötet. En del av mina vänner har betalat ett högt pris för vad vi andra anser vara självklart och allmängiltigt. Jag har träffat många som lyckats få sin rätt först efter åratal av väntan och lidanden. Rörelsefrihet är en bortglömd mänsklig rättighet i vår tid. Strävan efter frihet kan sluta i flyktingfängelser.

Jag har många vänner som är med och delar bördan under denna resa. Det som är gemensamt för oss alla är att vi vill ha en värld utan gränser där människor är lika mycket värda. En värld där alla har samma möjligheter och rättigheter. Tillsammans har vi lyckats otaliga gånger. Tillsammans har vi upphävt en del gränser. Vi har skapat ett alternativ.

Härmed vill jag avlägga ett löfte om att bära med mig bara det här med medmänskligheten, det som betyder något i livet.

Åren går och livet går vidare. Idioterna består.

Jag är trött på idioterna. Jag ska på bröllop i helgen.

Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Den röda signalen

Min sista krönika för det här året i Syre:

När jag för första gången hörde ”den röda varningssignalen” gick jag på högstadiet. Kriget mellan Iran och Irak hade startat. Vi hade fått lära oss via etermedierna om tre olika ljudsignaler. Den röda betydde att ett luftanfall var på gång över staden. Den gula betydde att det fanns en risk för ett sådant, och den gröna signalen betydde att anfallet var över och att det var säkert att komma ut ur sina skyddsställen.

Vi var då hemma hos pappas kollega och vän. De hade också barn i vår ålder och jag minns inte vad vi hade för oss i väntan på middagen, och om vi hörde den via radio eller tv: ”Varning! Varning! Den signal som ni hör är den röda varningssignalen …”

Talljudet avslutade informationen och signalljudets volym höjdes. En signal som liknar den vi hör vissa måndagar på året men den går i vågor och ändrar ton.

Vi anslöt oss till grannarna i trapphuset ner till bottenvåningen och försökte knö oss i utrymmet under trapporna, som enligt informationen skulle vara den säkraste platsen om det inte fanns tillgång till något källarutrymme.

Den gången visade sig bara vara en test från myndigheternas sida men den signalen lärde vi oss att leva med i under åtta år. Den blev som vardagsmat. Vi slutade söka skydd. Det kändes meningslöst. Bomberna hade inget specifikt mål. Vem som helst kunde begravas efter en explosion inom eller utanför våra provisoriska skyddsutrymmen.

När jag började gymnasiet fick vi en gång beskedet att en av eleverna i en av parallellklasserna hade omkommit vid fronten. Vi hade en lärare som var med i Sepah pasdaran, revolutionens väktare. Han hade mycket inflytande i skolan och var mycket duktig på att prata och engagera ungdomarna i kriget. Han brukade vara borta i långa perioder och dök upp då och då och tog med sig ett gäng elever tillbaka till fronten. Jag hade en gång råkat i upprördhet över kompisens död hemma säga att jag ville till fronten. En annan dag när jag stannade med kompisarna efter skolan och spelade fotboll blev mina föräldrar mycket oroliga. Mamma svimmade.

Alireza (en som bodde på samma gata några hus från mig – vi småbråkade alltid med varandra i fotboll och annat) åkte iväg och kom aldrig tillbaka hem. Hans föräldrar levde många år i ovisshet tills det hittades benrester med hans identitetsbricka i närheten flera år efter krigets slut.

Jag ser bilder från Aleppo som delas på sociala medier. Jag råkar se dem. Jag skrollar snabbt vidare när jag kommer till ett sådan filmklipp på Facebook. Många barn. Levande begravda som grävs upp under rasmassorna. Barnen som har slutat gråta. Vuxna som berättar för omvärlden om belägringen och om sina kanske sista timmar i livet: ”Vi levde våra liv i frihet. Kom ihåg oss!”

Och jag ser hur Sverige och Europa har förändrats. Jag hade antagligen inte varit vid liv om jag var tvungen att fly i dag. Jag blir klaustrofobisk av de murar som vi rest runt omkring oss och kvävs av det andrum som regeringen ansåg att vi skulle behöva. Låt oss hoppas 2017 blir slutet på det.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.

Illegal i Istanbul

Vi bodde under fem månader i Istanbul illegalt på väg till Sverige. En av de flera gångarna när vi åkte till flygplatsen utan att lyckas flyga, tog vi taxi hem till vårt tillfälliga boende.
Precis innan vi nådde fram såg jag blåljusen från en polisbil bakom oss. Vi gick av från taxin och poliserna kom fram och frågade efter våra pass. Vi visade dem och de såg inte så bra ut. Då behövde man inte bra pass utan allt handlade om pengar som betalades till passkontrollen på flygplatsen.
Poliserna frågade taxiföraren var vi kom ifrån och när de fick reda på att vi kommer från flygplatsen och inte har något stämpel för att vi har kommit in i landet fattade de att något inte stämmer. Vi åkte med polisbilen till närmaste polisstation. De tog in oss i stationen bevakad med poliser med k-pistar utanför.
De radade upp oss vid väggen och vi fick stå där och spela snälla turister.

Några av poliserna åt grillade kastanjer och skalade dem med sina fickknivar. En av dem kom fram till mig efter en stund och la sin fickkniv mot min hals och sa något på turkiska och de andra poliserna började skrattade högt. Jag försökte göra mig lång och smal vid väggen och undrade vad som skulle hända sedan. Sedan gick han tillbaka till sina kollegor och kastanjerna.

Efter en stund kallades vi in till kommissariens rum och blev förhörda. Var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Vi försökte fortsätta ljuga så gott vi kunde men vi kunde förstås inte lura honom.
“Vet ni vad straffet är för falska pass här i Turkiet?” Frågade han. Det är upp till tio års fängelse, sa han.
Men gå hem nu sa han.
Hem? Du menar att vi ska gå hem nu? Undrade vi. Ja sa han och släppte oss.
Vi gick ut ur rummet när han ropade igen efter oss. Jag gick tillbaka till rummet. “Dikkat olson! (tror jag) han sa. “Var försiktiga!”

Vi kom ut ur stationen, förbi de k-pistbeväpnade poliserna och ut på gatan och till friheten. En oförglömlig känsla som jag fortfarande minns väl.

Fort Europa

Människor dör på väg till Europa och vi är med på det.
“Vi kan inte ta emot alla.”
“De har inte bra asylskäl.”
“Det här är en farlig person som utvisas till sitt hemland.”

Människor dör på väg till Fort Europa.
Över den gräns som breder sig,
mer och mer för varje dag.
Den spänning som ständigt ökar,
mellan krig och trygghet,
mellan fattiga och rika.

Vi kan inte skylla ifrån oss.
Vi är åskådarna i tragedin.
Vi gör ingenting.

Vi är paralyserade i en värld som mer och mer skiljer mellan de som har,
och de som inte har,
mellan de på flykt och de trygga.
Vi bygger det tredje riket med en union.

21 april för 26 år sedan

Idag är det 26 år sedan jag landade i Arlanda. Utan pass eller annan identitetshandling satt jag mig på en stol i transitsalen och somnade.
Min situation var odefinierbar så som att jag inte kunde uppfatta den och strukturera den i mina tankar och försöka hantera och befinna mig i den.
Denna overklighetskänsla eller brist på en känsla av verkligheten tvingade mig till sömn. Till ett tillstånd som jag kunde hantera på ett bättre sätt.

Jag blev väckt av en hand som försiktigt slog på min axel. Jag såg att han hade en radio hängande på skärpen och då förstod jag att det han hade på sig var en polisuniform. Den kopplingen gjorde jag inte med färgerna på kläderna.
Han pekade med det högra pekfingret mot den vänstra handflatan och sa: passport?
“I don’t have any”, sa jag. ” I’m a refugee.”

Några timmar senare satt jag i en bil tillsammans med en resvän från flyget, i en bil från förläggningen Karlslund i Upplands Väsby.

När slutar vi vandra?

Denna veckas ledare i ETC Göteborg:

Jag har aldrig firat jul. Jo bara de gångerna jag har varit hos nära vänner som har barn. För barnens skull. Men jag har aldrig ens funderat på att fira jul hemma.
Sedan jag kom till Sverige har jag också slutat att fira det iranska nyåret. Saknaden av familjen trissades upp under alla högtider och födelsedagar. Högtiderna förträngdes och glömdes bort och jag har inte varit intresserad av att ta till mig några nya.

I och med min flykt och flytt har jag under dessa år anammat en otillhörighet och gränslöshet som jag trivs med. Trots att det i många avseenden är en otrygg tillvaro. Många gånger vill man ha något att hänvisa sig till. En rot, en bakgrund, en historia.

När jag ställs inför frågan “var kommer du ifrån?”, blir jag därför alltid fundersam i några sekunder innan jag kan svara. Det händer att jag till och med undviker eller vägrar att svara.
Det är ett märkligt uttryck som jag aldrig vänjer mig vid. Att komma ifrån någonstans. En ständig inflyttning som inte har något slut. Det är samma sak med benämningen “invandrare”. Jag gillar rörelse och icke-tillhörigheten, som sagt, men frågan blir samtidigt ett konstaterande om att jag inte kommer härifrån. När slutar vi vandra?

Jag brukar göra en åtskillnad mellan “identifikation” och “identitet”. Identifikation är för mig ett redskap man använder för att orientera sig i samhället. Jag är iranier i en del sammanhang. Jag är född och uppvuxen i Iran, pratar persiska och läser en del persisk litteratur.
Jag är fritidspedagog PÅ mitt dagliga jobb, jag är ledarskribent här, ibland känner jag mig som man och ser mig själv som göteborgare när jag befinner mig på stadens gator. Jag är svensk.

Identitet ser jag däremot som något tillskrivet av andra, ofrivilligt och oföränderligt. Problemet är inte framför allt att vi kategoriserar människor, utan den rangordning vi samtidigt gör. Det finns alltid en norm och alla andra värderas och bemöts utifrån den.

För mig tog det flera år och en del studier för att försöka få någorlunda grepp om min egen plats i Sverige. Det här är förstås ett stort problem för barnen. De flesta av de lärare och pedagoger som jag har mött har inte tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna hjälpa barnen i de här frågorna.
Det är väldigt vanligt att man får rita sitt lands flagga och hänga i klassrummen i förskolorna, eller göra skolarbete om sitt hemland i de senare åldrarna. Detta trots att barnen är födda här i Sverige. Många barn möter samma bemötande från föräldrarna, att de sägs höra hemma på en plats som de inte känner till.

Jag har också under de här åren mött många barn som har mycket bättre insikt än de vuxna i de här frågorna.

Det är viktigt att barn och ungdomar som bor i Sverige har rätt till sin egen identitet. Vi får erbjuda dem olika hjälp i identitetsbildningen men aldrig påtvinga dem någon benämning.

När jag hör ordet mångkultur ser jag bilden av många olika kulturer som som existerar intill varandra. Om vi vuxna vill leva i den här bilden så är barnens och ungdomarnas verklighet helt annat. De ser inga gränser och lever i en blandkultur. Det har alltid varit så. Och det gäller alla barn och ungdomar oavsett bakgrund. Skolan och föräldrarna har stort ansvar att inte avgränsa dem i deras frihet.

_______________
Andra bloggar om: diskriminering, barns rättigheter, skolan, demokrati, migration

Bortglömd mänsklig rättighet

Min ledare i ETC Göteborg:

NÄTVERKET INGEN MÄNNISKA är Illegal startades i Göteborg för exakt tio år sedan. En diskussion som genomsyrade arbetet så länge jag var med handlade om en ständig reflektion över inställningen till arbetet med papperslösa. Det vi var överens om var att vi inte ville vara en välgörenhetsorganisation. Vi var en grupp som inte gillade nationsgränserna och var trötta på den fästning som Europa hade blivit och som stärktes mer och mer i samband med EU-projektet.

Den fria rörligheten är en helt bortglömd mänsklig rättighet, i varje fall för de som befinner sig på den andra sidan av muren. Flyktingarna är de som egentligen utmanar gränserna. De riskerar sina liv när de passerar gränsen till ett annat land. Flykten till Europa är en omänsklig och livsfarlig resa på grund av alla säkerhetsåtgärder och den hårda gränsbevakningen.

DE SOM TROTS allt lyckas ta sig in i Europa utsätts för långa processer av asylbehandling och misstänkliggöranden eftersom de har kommit in i landet illegalt. De som tar sig in i landet med visum och pass och söker asyl blir också misstänkliggjorda för att de fått lämna sina länder utan problem med myndigheterna. De flesta får avslag och utvisas, en del lyckas “gömma sig”.

Ingen Människa är Illegal har fungerat som sista anhalten för en del av de papperslösa. Vi har från början varit väl medvetna om att vi inte kan delta i denna kamp mer än att försöka underlätta vardagen för de som lever i den. Vi har kunskap om asylrätten och asylprocessen och känner bra advokater som vi kan förmedla när behovet finns. Vi har kunskap om samhällssystemet och kan hjälpa till med att barnen får en skolplats eller kommer in på olika sjukhus när de är i behov av vård. De vuxna som enbart har rätt till akut vård har vi kunnat hänvisa till Rosengrenska stiftelsen som består av ett nätverk av läkare, sjuksköterskor och kuratorer som jobbar ideellt och har mottagning en gång i veckan.

ETT MINNE SOM jag alltid har med mig är en kommentar från en vän som efter tio års kamp fick stanna. Han är en konstnär som tecknat många kritiska teckningar mot regeringen i landet han kom ifrån och kunde därför inte åka tillbaka. Efter tio år fick han till slut uppehållstillstånd i Sverige.

När vi träffades efter beslutet sa han: ”Jag hade nog fått uppehållstillstånd även utan er. Men jag tror jag hade tappat förståndet och blivit galen. När jag insåg att det finns människor i Sverige som står på min sida gjorde det mycket enklare för mig att kämpa för mina rättigheter och uthärda den långa väntan.”

KAMPEN FÖR MÄNSKLIGA rättigheter tillhör inte enbart de som berövats dessa rättigheter utan alla människor. Som den persiske poeten Saadi skriver i en vers som står ovanför FN-byggnadens ingång:

”Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten. Om någon del utsätts för lidande kan inte de andra känna sig oberörda.”

_______________
Andra bloggar om: Ingen Människa är Illegal, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Det finns barn och det finns flyktingbarn

Min ledare i ETC Göteborg:

Tisdagen den 27 september sattes två barn i Göteborg på ett specialchartat plan och utvisades till Azerbajdzjan. De hade tidigare blivit fosterhemsplacerade på grund av att de hade blivit misshandlade av sina föräldrar inför ögonen på socialtjänsten. Nu var det så att föräldrarna inte fick uppehållstillstånd på sin asylansökan och då sammanförde man dem och barnen och visade ut dem från Sverige på det viset.

Barnen var födda i Sverige och aldrig varit i Azerbajdzjan. Nu skickas de till ett främmande land tillsammans med föräldrar som svenska myndigheter tidigare ansett som olämpliga.

Tidigare i sommaren, en tidig morgon i juni månad, går tretton poliser in i en lägenhet i Filipstad och hämtar en familj för att utvisa till Libanon. Familjen var aktiva i samhället och aldrig försökt att gömma sig. Tre av barnen som hade gått i svensk skola i 4,5 år hämtas tillsammans med föräldrarna utan någon chans att ta farväl från vänner och klasskompisar och andra bekanta. De sattes på ett flyg till Libanon för att bli flyktingar på nytt i sina föräldrars hemland. För att börja i skolor som har franska och arabiska som språk vilka barnen inte längre behärskade.

Detta händer barn i Sverige hela tiden. Papperslösa barn omfattas av en utlänningslag som inte respekterar barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté har år efter år kritiserat Sverige av den anledningen utan något resultat. Ansvariga politiker och Migrationsverket hänvisar till ett annat påhittat hänsynstagande. De menar att de vill förhindra att barnen blir utnyttjade av sina föräldrar för att kunna få uppehållstillstånd.

I början av 2000-talet blev det klart för allmänheten hur flyktingbarnen behandlades av Migrationsverket och gränspolisen. Bilden av apatiska barn som lastades på bår på ett flygplan blev en talande bild av den svenska flyktingpolitiken. Den cyniska reaktionen från dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg och verkets ”nationella samordnare” Marie Hessle var att barnen spelade sin apati i hopp om uppehållstillstånd. Senare spred de rykten om att föräldrar tvingade sina barn att väta sina sängar, svälte dem och gav dem droger.

Gellert Tamas har avhandlat myndigheternas spel i boken “De apatiska. Om makt, myter och manipulation”. Det Tamas också gör i det omfattande dokumentet över denna skamfläck i den svenska flyktingpolitikens historia, är att undersöka vilka dessa barn var och vad de hade för bakgrund. Det visade sig att de tillhörde de mest utsatta gruppen av flyktingar och somliga hade bevittnat mord och våldtäkt på sina nära och kära.

Ett barn kan inte spela apati. De här barnen hade ännu en gång bevittnat ett svek från de vuxnas värld. Denna gång från ett land som de trodde skulle vara barnens paradis, som inte befann sig i krig och som tog hänsyn till barnens bästa. Denna insikt om den apatiska världen var droppen som fick deras bägare att rinna över.

Barnkonventionen gäller ALLA barn som befinner sig inom Sveriges gränser. Inga andra hänsyn ska tas i samband med hur myndigheterna avgör barnens framtid. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet, och detta avgörs i varje enskild fall och med hänsyn till barnets åsikt och erfarenhet. Detta borde även vara en självklar del i utlänningslagen. För barn tillhör inga nationer.

_______________
Andra bloggar om: Barnkonventionen, Asylrätt, ETC, Flyktingpolitiken, Utlänningslagen, Mänskliga rättigheter

Flykten gjorde mig till främling

Mitt bidrag till antologin Lost in Migration.

Jag kommer väl ihåg den dagen jag bestämde mig för att fly från mitt land Iran. Jag var tjugo år gammal och studerande. Högskolan var tillfälligt stängd p g a irakiska missilattacker mot Tehran. All verksamhet som inte var nödvändig för överlevnaden hade lagts ner, eller fungerade så effektivt som möjligt under korta perioder under dagen. När missilerna skulle komma visste ingen, inte heller hur många och hur många gånger under en och samma dag.
Vi blev lite undrande om en dag passerade och vi inte hörde den ‘röda varningssignalen’. Signalen uppmärksammade ett pågående luftanfall som sändes från radio och tv och ute på gatan. Kort efter varningssignalen brukade man känna skakningar i marken. Scudmissilerna lämnade ett tjockt moln efter sig i himlen precis innan de träffade marken. och därefter kunde man uppskatta ungefär vilka områden i stan som hade träffats. Det kändes inte särskilt meningsfullt att söka skydd när varningssignalen ljöd. Den gick under perioder så ofta och så oregelbundet så att man inte skulle hinna med någonting annat än att gömma sig. Dessutom var det så att missilerna jämnade flera hus med marken när de landade. Jag brukade hålla mig intill någon vägg för att minska riskerna att bli träffad av diverse splitter som for omkring i luften minutrarna efter explosionerna.

Flykttankar hör inte till vardagslivet. Inte ens för de som lever i en huvudstad som ständigt utsätts för luftangrepp. Jag slapp göra militärtjänsten så länge jag studerade. Att jag kom in på högskolan betydde att jag hade frisedel under min utbildning. Det skulle ta några år innan militärtjänsten skulle bli aktuell och vi hoppades på att kriget skulle ta slut. Min morbror som bodde i Sverige hade upprepade gånger sagt att de som hade hjälpt honom och hans familj ut ur landet kunde också hjälpa mig och min bror. För mig var det här en främmande tanke. Mitt liv var så bra som det skulle kunna vara och jag såg aldrig någon anledning att ändra på det.
Men jag fick tänka om. Och det var långt efter min flykt som jag insåg att jag hade varit med om något unikt och värdefullt. Med flykten kom även främlingskapet som kom att bli min gåva i livet. Jag hade fått chansen att göra mig av med min kollektiva identitet. Den avsaknad som kan te sig så förödande hade blivit befriande för mig.

När kriget nådde sin slutgiltiga höjdpunkt började militären även kalla in studenter till armén. Vi skulle göra sex månader av vår totala militärtjänst, som var på 30 månader, under utbildningen. Med hjälp av datorer lottade man ut de som skulle till kriget och målet var att allas namn skulle dras efter fem, sex dragningar. Jag minns fortfarande tydligt dagen jag kom till skolan för att se om mitt namn var med i den senaste utdragningen. Det var den tredje kullen som skulle kallas in. I skolan såg jag spåren efter en explosion som hade inträffat i närheten några dagar innan. Det fanns mycket glassplitter på marken trots att alla fönstren och dörrar var utrustade med pansarglas. Det som fick mig att skakas när jag såg den ödelagda skolan var alla affischer med förstorade passfoton på väggarna. De informerade om minnesstunder för de som hade omkommit i kriget. Jag kände igen många av dem.
Eftersom vi läste tekniska program trodde vi att vi skulle hållas bakom frontlinjen och syssla med det vi var bra på. Men de som hade hunnit bli inkallade berättade att de hade fått en kortare vapenutbildning och skickats till en omtvistad ö som hette Madjnoun (som betyder dåre på arabiska och persiska och som kommer från kärleksberättelsen om Leili och Madjnoun), där irakisk militär enligt ryktena använde mycket kemiska bomber. Jag tror att jag ändå gick till expeditionen för att titta på inkallelselistan. Jag vet inte om jag såg mitt namn i listan. Någonting som jag minns och har kvar sedan dess är känslan av att vilja leva. Jag ville bara inte bli en minnesaffisch på en vägg. Allting annat men inte det.

‘Dö innan er naturliga död är framme’, sa islams profet. Jag började förstå innebörden först i och med min flykt. Jag brukar säga att jag blev muslim när jag kom till Sverige, även om jag föddes som muslim. Jag lärde mig att dö och jag försökte lära mig att födas på nytt. Dessutom bestämde jag mig för att till varje pris behålla denna erfarenhet vid liv under hela mitt liv. Man måste alltid leva livet så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. För mig har främlingskapet varit till stor hjälp för att påminnas om den känslan. Min livsuppgift sedan flykten har handlat om att förbli främlingen.
Främlingen, utlänningen, invandraren, Den Andra får lära sig att leva med det socialas friktion: hon måste lära sig bli vän med förödmjukelsen. Det är påfrestande att ständigt mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att belastas för handlingar man inte begått. Hon måste finna sig i att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra. Den kollektiva järnburen innebär också en trygghet som man lämnar i och med flykten.

Jag visste inte var Hamid befann sig när jag väcktes i vänthallen i Arlanda. Jag visste att han i alla fall var med på planet. Vi var överens om att vi inte skulle medge något bekantskap för att eventuellt förstöra någonting för varandra. Jag vet inte hur länge jag hade sovit och jag undrade efteråt hur jag överhuvudtaget kunde somna då? Jag hade för många tankar i huvudet som jag inte kunde strukturera och hantera. Jag hittade en stol långt ifrån den ingång jag hade kommit in från planet och satt mig, slöt ögonen och sov. En kort stund efter, antar jag, skakade någon mig vid min axel. När jag såg hans polisradio hängande på hans skärp insåg jag att det var en uniform han hade på sig.

Han sa någonting.
Jag visade en frågande min.
Han pekade med högra pekfingret in i den vänstra handflatan: ‘passport!’
– I don’t have any – I’m a refugee!
– Do you speak English?
– No!
– Come with me please!
Han hade gjort det förut. Jag var påläst.

‘Döden ingick inte i min utbildning’, skriver Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel. ‘Under tolv år i skolan och femton år vid olika universitet fick jag aldrig någon utbildning i konsten att dö. Jag tror inte ens att döden nämndes.’ Vi lär oss igenom vår uppväxt våra vägar i samhället och blir delar av den stora helheten. Vi heter någonting, vi tillhör någonstans. Skola, jobb, familj, barn, pension och barnbarn blir livets milstolpar i stora sammandrag. Vi följer livets olika spår så länge det inte finns anledning att fundera över annat. Samhället innebär att göra spåren så friktionsfritt som möjligt, att göra sig självt odödligt. Vi tillägnar våra liv åt allt förutom det enda säkra och oundvikliga, nämligen döden. Religion är massornas opium, lär Marx ha sagt. Det han inte kunde se eller ville inse var att det egentligen var den föreställda gemenskapen som höll massorna i en sorts kollektiv berusning, det som förvandlade människor till massor. Den första formella sociologen Emile Durkheim, för att nämna en annan i samma genre, menade att det egentligen var samhället man dyrkade när man dyrkade Gud, eftersom det är det mest bestående som vi kan tänka oss. Samhället har funnits långt innan vi kom till världen och det kommer att bestå länge efter våra död.

Hela polisintervjun tog en halvtimma. Polisen frågade någonting. En röst från en radio på bordet översatte det han hade frågat till mig. Jag svarade och rösten i radion översatte (antagligen) vad jag hade sagt, till polisen. Hamids intervju varade mycket längre. Jag fick vänta i flera timmar på bänken mellan mitt och hans rum. Det var en sur polis som intervjuade honom, som blev ännu surare kan jag tänka mig då hon inte lyckades göra livet surt även för honom. Jag var mycket röksugen och fick inte röka där på bänken under tiden. Inte någon annanstans heller för den delen. Till slut gav polisen upp och Hamid satte sig bredvid mig på bänken. Vi hälsade på varandra som om det var första gången vi träffades. Efter en kort stund följde vi med en kille mot förläggningen fast det hade jag ingen aning om vid tillfället.
Jag visste ingenting om vår situation och vart vi var på väg. Jag kommer ihåg att jag såg passagerarna på flygplatsen men inte kunde avgöra om de kom någonstans ifrån eller om de var på väg någon annanstans. Det var som om jag såg samma folk gång på gång. Jag gick som i en trans utan några upplevelser, utan någon uppfattning om omgivningen. Utan något grepp om verkligheten. Det kändes som om det visades samma filmklipp gång på gång framför mina ögon. En irriterande upprepande deja vu. Efteråt försökte jag flera gånger hitta stället där jag upplevde denna hackiga verklighetsförnimmelse, men det var ett fördömt projekt.
Jag var helt tomt i huvudet och väldigt röksugen. Kan jag få röka en cigarett? frågade jag vår nya bekant. Självklart! svarade han. Nu kan du göra vad du vill! Nu är du en fri människa! Jag kommer inte ihåg vad mannen hette. Jag tror jag glömde det i samma ögonblick han presenterade sig. Men hans uppmaning finns inpräntat i mitt minne så länge jag lever.

Den mest tilltalande definition som jag vet om människan är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet. Främlingskapets gåva innebär att ideligen påminna det sociala djuret om döden. Gåvan gör djuret mänskligt.