Skriva dagbok

Krönika i Nyhetsmagasinet Syre:

Skriv dagbok! försöker jag påminna mig då och då. Jag skrev mycket när jag kom till Sverige och kände mig isolerad och ensam.

I allra första början var det inga problem. Vi var några vänner som följde varandra på flyktingförläggningar och när vi läste SFI på en folkhögskola i Medelpad. Vi hade faktiskt en mycket rolig och lärorik tid tillsammans.

Sedan var det dags att slussas vidare ut i samhället, i vårt fall en kommunplacering i Östersund. Jag överlevde nio månader där på det kalla, mörka platsen isolerad från omvärlden, för vi hade kvar varandra då. Alla sökte sig så småningom vidare. Några till Stockholm, några till Göteborg, några utomlands, en till Borås. Jag hjälpte till, och följde med en vän som flyttade till Göteborg.

Det var i mars månad och vi hade inte sett marken i Östersund på över ett halvår på grund av snö och is. Här i Göteborg var våren på ingång och blommorna slog ut. Här ville jag bo, bestämde jag mig då. Det har varit perioder i mitt liv att jag har varit trött på Sverige och funderat på att flytta. Men Göteborg har alltid känns som mitt hem sedan dess.

I första skedet kändes det att livet trots allt gick framåt. Jag läste på komvux och kompletterade mina betyg för att kunna läsa på universitetet. Efter ett tag var det som att jag vaknade till i en mardröm. Mina vänner som hade flyttat till Göteborg hade alla flyttat vidare till andra länder. Jag hade inget socialt nätverk utanför skolan. Många gånger kände jag något fysiskt i bröstkorgen och andningen som kanske kan definieras som ångest. Uppvaknandet i denna ensamhetsångest sammanföll med att en av mina komvux-vänner blev mördad.

Det är svårt att glömma sin ensamhet i en storstad. Du ser ideligen hur staden lever. Du ser hur alla andra har det trevligt och lever ett lyckligt liv när du är ute på helgkvällarna. Visst vet du att det kan vara ett sken som beror på bruk av diverse rusmedel. Men det är ändå nog för att påminna dig om din egen olycka.

Jag skrev mycket under den perioden. Jag hade mycket att fundera på. Genom att formulera mina tankar, känslor och erfarenheter försökte jag få ordning på dem. Jag skrev på svenska. Min viktigaste erfarenhet i möte med Sverige var att svenskan var huvudnyckeln ifall jag skulle kunna hävda mig i det här landet. Och jag bestämde att inte nöja mig med att bara lära mig språket. Jag ville äga det.

Dagboksskrivande har varit till stor hjälp för mig i livet. Och att jag har kommit ifrån det kan inte vara annat än positivt med tanke på det tomrum det fyllde i mitt liv. Nu måste jag anstränga mig att skriva dagbok, för det känns inte lika angeläget. I dagboken har jag kunnat skriva ner om allt som rör sig i mina tankar. Färdiga eller inte, banala eller viktiga. Till skillnad från de färdiga tankebubblor jag skriver i statusfältet på Facebook.

Att skriva ner det jag går och tänker på har många gånger hjälpt mig att sålla bland tankarna. Är det här värt något att fundera vidare på? Spara! Är det inte värt det? Släng! Det här blev i varje fall tillfället att ventilera det som jag har gått och funderat på så länge. Nu ska det banne mig skrivas.

Meningen

Blir undrande ibland om en viss del av livet,
över ett relativt långt stycke i mitt förflutna liv
egentligen hade någon mening i sig,

men blivit anledningen till att tillrättalägga en pytteliten pusselbit i meningen
i en annan del av mitt liv.

Internet i Tehran

Vi har wi-fi hemma hos föräldrarna och det känns som räddningen på eftermiddagen när alla vilar och jag vill ta lite paus från min norska deckare. Nätet är segt jämfört med hemma men den tuggar sig framåt. Den funkar.
Jag hör tioåriga systerdottern skrattar högt och berättar att hon har vunnit en tävling i en grupp i instagram. Förklarar för mig hur hon har koll i gruppen och hur hon hittar och blockerar spam-konton.

Facebook är en av de sidor som inte alls funkar. Facebook filtreras på något sätt bort för att inte kunna användas av allmänheten. Jag försökte igår kväll och imorse men kom ingen vart efter allt tuggande. Min syster tipsade om appen Open door och jag lyckades till sist att få igång min Facebook. Hade det inte funkat känner hon någon mobilaffär som kan fixa mobilen för att kunna passera den statliga filtreringen av internet.

Barndomshemmet

image

Resan tar längre tid än den borde. Två extra timmar pga ett stop i Prag för att fylla på bensintanken. Iranska flyg får fortfarande inte göra det i Sverige trots att embargot mot landet har tagits bort. De får göra det i alla andra europeiska länder men inte i där.

Min granne i sätet bredvid spekulerar med flygvärden: är det för att våra flygplan är så gamla och vi har inte fått köpa några nya på många år?
Nej svarar värden. I så fall ha vi inte fått landa överhuvudtaget. Kan vara för att det företag som försörjer Sverige med bränsle är ägt av USA? Jag vet faktiskt inte varför, avslutar han.

Nu är det en timma kvar tills vi landar. Då har jag varit i 7,5 någon sorts av ett tankevakum. Som en förflyttning till ett ej föreställbart rum. Flygplatsen där jag landar är bara några år gammal och jag har aldrig landat där och vet inte hur den ser ut.
Mina föräldrar har sålt mitt barndomshem och flyttat till en lägenhet. Nu är det deras lägenhet jag besöker och inte mitt gamla barndomshem. Känns märkligt. Men spännande. Jag kommer att vänja mig.

Incheckningen

Det var en relativt kort kö inför incheckningen. Jag med bara en stor bag och alla andra har flera väskor. 35 kilo får en ta med sig på resan. 40 kilo på vägen tillbaka. Iran Air.
Inga mer bagage? undrade personalen i incheckningen när jag lägger min bag på vågen.

Jag var bakom en familj i kön och den äldre damen tyckte det var kul att jag hade lite bagage. Det blir för mycket presenter vi måste ta med varje gång vi åker sa hon. Har du då inga presenter med dig då undrade hon?
Bara till min systerdotter sa jag. Och lite småsaker till mina föräldrar.

De äldre i släkten förväntas ha med sig något till alla de i nära släkten varje gång de åker bort, eller när de hälsar på. Det förväntas av mig också förstås men jag hoppar över det.
Soghati kallas det på persiska.

Semester i Iran

Nu är biljetten köpt.
Det blir flyg från Göteborg till Tehran 27 juni, direkt om de hävda sanktionerna träder i kraft tills dess och planet kan tanka i Landvetter flygplats, annars med ett stop i Prag för tankning.

Semestern blir att umgås med mina föräldrar och åka tillsammans till Shiraz, Neyriz (pappas födelsestad), Bandar Abbas som ligger vid den sydliga havet Persiska viken, och förhoppningsvis till norra Iran för att bada i Kaspiska havet.
Återresa 8 augusti. Då blir det direkt flyg till Landvetter då planet är fulltankat.

Att definiera sig som människa

Min krönika i Göteborgs fria 31/8 2015. Mycket har ändrats på tre veckor.

Randle P. McMurphy är en kriminell som vill tillbringa slutet av sitt fängelsestraff under enklare omständigheter och låtsas därmed att vara psykiskt sjuk för att byta fängelsecellen mot en tillvaro på ett mentalsjukhus.

Det handlar om den kultförklarade filmen Gökboet och en scen i den gör mig alltid fundersam. Den utspelar sig i sjukhusets källare som används som någon form av tvättsal med badkar och vattenslangar. Platsen har även blivit till de intagnas samlingsplats där de spelar kort eller annat sällskapsspel, röker och har ett socialt umgänge. McMurphy är förtjust i att slå vad om pengar och cigaretter och vinner oftast på ett eller annat sätt.

I den nämnda scenen går han till en av de tvättanläggningar av betong som är fastställda på golvet. Han vill slå vad om att lyfta den från golvet, kasta den mot fönstret och sedan promenera iväg därifrån. Och så går han fram och försöker, framför de andras förvånade blickar, stönar och svettas under en stund. Men anläggningen förblir förstås orörlig.

Det är denna genuina dröm av frihet, i det här fallet att vara beredd att satsa allt man har trots vetskapen om utfallet, som gör mig fascinerad och fundersam. Betyder verkligen McMurphys handling ingenting? Och då vill jag bortse från filmens sensmoral då ”Chief” i slutet av filmen lyckas göra det och komma iväg från sjukhuset. Skulle inte handlingen spela någon roll om det inte resulterade till en konkret faktisk skillnad?

För mig har den scenen blivit som en metafor över att ha ett socialt och politiskt engagemang i dag. Arbetar man med frågor om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde finner man mycket friktion i en värld som vår. Om man är för alla människors lika värde gör det väldigt ont att se den utvecklingen där ett rasistiskt och fascistiskt parti får mer och mer stöd i varje ny opinionsundersökning. Men jag vill tro att försöken betyder allt även om det till synes inget förändras. Det måste ändå betyda något att vi strävar efter en förändring och att vi vill göra något. Är du för en human flyktingpolitik? Gå med i en antirasistisk organisation och besök människor på din flyktingförläggning och visa att du bryr dig, att du ser deras kamp.

Som en vän sa till mig en gång, efter att ha fått uppehållstillstånd efter många år utan papper och gömd: ”Jag hade förmodligen fått mitt uppehållstillstånd till slut i alla fall, men jag hade blivit galen på kuppen om jag inte hade mött Ingen människa är illegal. Det faktum att andra brydde sig om min kamp gav mig kraft och energi att hålla ihop.” Den iranske poeten från 1200-talet Saadi skriver i några verser: ”Människor är som delar av samma kropp, för de är skapade av samma ädelsten. Om någon del råkar illa ut, kan inte de andra delarna vara oberörda. Du som inte blir berörd av andras lidande, kan knappast definiera dig som människa”.

att sjunka lågt

Att inte kunna varsebli varandet är en märklig känsla. Kan det likna känslan av att befinna sig ensam på en öde ö? Men då är det lättare att vänja sig och anpassa sig tänker jag.
För kunskapen att det finns en värld utanför som man själv inte är del av är slitsamt och tärande.

Minns en helgkväll då jag var hemma i min andrahandsetta på Johanneberg. Det var ett liv utanför. Hörde folk prata högt från en balkong eller ett öppet fönster i huset. Musiken hördes och också skratt. En fin sommarkväll hemma själv och jag minns hur jag led av detta liv.
Jag led av mina grannars lycka och den insikten gjorde mig ännu olyckligare. Det var smärtsamt. Jag förstod att jag hade sjunkit mycket lågt. Jag grät högt och länge den kvällen.

Det var i början av min resa i Sverige. Andra året här? Då man börjar inse att ens bild och förväntning av omgivningen inte överensstämmer med den. Sjunkandet hör till flykten. Insikten om att du inte hör till. När du börjar förstå hur du bemöts av andra. Flykten innebär också en klassresa. Först då du har sjunkit lägst som du kan se dig omkring, förstå din plats och försöka simma upp till ytan.

Illegal i Istanbul

Vi bodde under fem månader i Istanbul illegalt på väg till Sverige. En av de flera gångarna när vi åkte till flygplatsen utan att lyckas flyga, tog vi taxi hem till vårt tillfälliga boende.
Precis innan vi nådde fram såg jag blåljusen från en polisbil bakom oss. Vi gick av från taxin och poliserna kom fram och frågade efter våra pass. Vi visade dem och de såg inte så bra ut. Då behövde man inte bra pass utan allt handlade om pengar som betalades till passkontrollen på flygplatsen.
Poliserna frågade taxiföraren var vi kom ifrån och när de fick reda på att vi kommer från flygplatsen och inte har något stämpel för att vi har kommit in i landet fattade de att något inte stämmer. Vi åkte med polisbilen till närmaste polisstation. De tog in oss i stationen bevakad med poliser med k-pistar utanför.
De radade upp oss vid väggen och vi fick stå där och spela snälla turister.

Några av poliserna åt grillade kastanjer och skalade dem med sina fickknivar. En av dem kom fram till mig efter en stund och la sin fickkniv mot min hals och sa något på turkiska och de andra poliserna började skrattade högt. Jag försökte göra mig lång och smal vid väggen och undrade vad som skulle hända sedan. Sedan gick han tillbaka till sina kollegor och kastanjerna.

Efter en stund kallades vi in till kommissariens rum och blev förhörda. Var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Vi försökte fortsätta ljuga så gott vi kunde men vi kunde förstås inte lura honom.
“Vet ni vad straffet är för falska pass här i Turkiet?” Frågade han. Det är upp till tio års fängelse, sa han.
Men gå hem nu sa han.
Hem? Du menar att vi ska gå hem nu? Undrade vi. Ja sa han och släppte oss.
Vi gick ut ur rummet när han ropade igen efter oss. Jag gick tillbaka till rummet. “Dikkat olson! (tror jag) han sa. “Var försiktiga!”

Vi kom ut ur stationen, förbi de k-pistbeväpnade poliserna och ut på gatan och till friheten. En oförglömlig känsla som jag fortfarande minns väl.

21 april för 26 år sedan

Idag är det 26 år sedan jag landade i Arlanda. Utan pass eller annan identitetshandling satt jag mig på en stol i transitsalen och somnade.
Min situation var odefinierbar så som att jag inte kunde uppfatta den och strukturera den i mina tankar och försöka hantera och befinna mig i den.
Denna overklighetskänsla eller brist på en känsla av verkligheten tvingade mig till sömn. Till ett tillstånd som jag kunde hantera på ett bättre sätt.

Jag blev väckt av en hand som försiktigt slog på min axel. Jag såg att han hade en radio hängande på skärpen och då förstod jag att det han hade på sig var en polisuniform. Den kopplingen gjorde jag inte med färgerna på kläderna.
Han pekade med det högra pekfingret mot den vänstra handflatan och sa: passport?
“I don’t have any”, sa jag. ” I’m a refugee.”

Några timmar senare satt jag i en bil tillsammans med en resvän från flyget, i en bil från förläggningen Karlslund i Upplands Väsby.