Om terrordådet i Stockholm

Krönika i Tidningen Syre:

Det var i början av 80-talet som kriget mellan Iran och Irak startade. Kriget höll på nästan under hela 80-talet. Detta ger ytterligare en dimension till vad som brukar kallas för 80-talskänsla för oss som är uppvuxna i de länderna då. Fast vi också lyssnade på Madonna, Depeche Mode och Duran Duran.

Vi som bodde i Teheran var inte lika hårt drabbade som de som bodde nära gränsen mellan länderna. Många som bodde där förlorade sina hem och flydde till de säkrare städerna.

Teheran var inte heller helt förskonat. Den var ju huvudstaden och blev ständigt bombad med högteknologiska sovjetiska och franska stridsflygplan. Iran räknades som skurken i dramat och var under sanktion. Saddam fick stöd och vapen från både öst och väst.

Det kändes som om de bomberna sällan hade några egentliga mål. De släpptes från mycket hög höjd för att initialt undvika en upptäckt och för att de som fällde dem skulle undvika att själva bli skjutna. Bomberna kunde landa var som helst i staden.

Den känslan förstärktes när långfärdsmissiler sköts från gränsen ända till Teheran. De sovjetiska missilerna hade gjorts om, en del ammunition ersattes med bränsle för att klara den oerhört långa färden.

Bränslet beräknades ta slut över Teheran, och då hände något märkligt med missilen. Efter en dov explosion bildades ett vitt moln på himlen och spetsen färdades med hög hastighet mot marken. Vi gick ofta upp på taket för att gissa var i stan de hade landat, med hjälp av de vita molnen som höll sig kvar långt efteråt. Vi ville ha reda på vilka vi skulle ringa och kolla om de mådde bra och var i säkerhet.

Det här var mot säkerhetsinstruktionerna. Egentligen borde vi ta skydd under attackerna men vi visste att det var lönlöst om vi skulle bli träffade. Missilerna jämnade flera hus med marken.

Var det slumpen som avgjorde var missilerna landade i staden? Eller kanske ingenjörens beräkning av fördelning mellan bränsle och ammunition? I kombination med den riktning som bestämdes i och med avfyrningen. Den skulle i varje fall träffa Teheran, det visste de.

Det kändes som Postkodlotteriet. Vad var oddsen egentligen? Men det skulle kunna hända.

Jag blev förvånad själv när jag påmindes om den känslan efter attacken i Stockholm. Känslan av att hur vissa omständigheter kan te sig så meningslösa och slumpmässiga och kan drabba vem som helst. Jag har många vänner i Stockholm. Min bror bor där och också mina kusiner och andra släktingar. Jag följde på Facebook när vänner och bekanta bekräftade att de var i säkerhet. Ja, vad var oddsen egentligen?

Attacken är fruktansvärd eftersom vi inte förstår syftet med den. Sådana brutala handlingar utan några specifika mål. De kan drabba vem som helst, vilken dag som helst, överallt i världen. Och det gör de ju. Dagligen. Över hela världen.

Kommer lärdomen att bli en större förståelse för dem som ständigt är drabbade av krig, terror och trakasserier? Eller blir det ännu hårdare för flyktingar att hitta skydd hos oss, och gränspolisens jakt på papperslösa ännu mer intensivt? Där står vi och väger i vågskålen. Valet är vårt.

#openstockholm

Flykten gjorde mig till främling

Mitt bidrag till antologin Lost in Migration.

Jag kommer väl ihåg den dagen jag bestämde mig för att fly från mitt land Iran. Jag var tjugo år gammal och studerande. Högskolan var tillfälligt stängd p g a irakiska missilattacker mot Tehran. All verksamhet som inte var nödvändig för överlevnaden hade lagts ner, eller fungerade så effektivt som möjligt under korta perioder under dagen. När missilerna skulle komma visste ingen, inte heller hur många och hur många gånger under en och samma dag.
Vi blev lite undrande om en dag passerade och vi inte hörde den ‘röda varningssignalen’. Signalen uppmärksammade ett pågående luftanfall som sändes från radio och tv och ute på gatan. Kort efter varningssignalen brukade man känna skakningar i marken. Scudmissilerna lämnade ett tjockt moln efter sig i himlen precis innan de träffade marken. och därefter kunde man uppskatta ungefär vilka områden i stan som hade träffats. Det kändes inte särskilt meningsfullt att söka skydd när varningssignalen ljöd. Den gick under perioder så ofta och så oregelbundet så att man inte skulle hinna med någonting annat än att gömma sig. Dessutom var det så att missilerna jämnade flera hus med marken när de landade. Jag brukade hålla mig intill någon vägg för att minska riskerna att bli träffad av diverse splitter som for omkring i luften minutrarna efter explosionerna.

Flykttankar hör inte till vardagslivet. Inte ens för de som lever i en huvudstad som ständigt utsätts för luftangrepp. Jag slapp göra militärtjänsten så länge jag studerade. Att jag kom in på högskolan betydde att jag hade frisedel under min utbildning. Det skulle ta några år innan militärtjänsten skulle bli aktuell och vi hoppades på att kriget skulle ta slut. Min morbror som bodde i Sverige hade upprepade gånger sagt att de som hade hjälpt honom och hans familj ut ur landet kunde också hjälpa mig och min bror. För mig var det här en främmande tanke. Mitt liv var så bra som det skulle kunna vara och jag såg aldrig någon anledning att ändra på det.
Men jag fick tänka om. Och det var långt efter min flykt som jag insåg att jag hade varit med om något unikt och värdefullt. Med flykten kom även främlingskapet som kom att bli min gåva i livet. Jag hade fått chansen att göra mig av med min kollektiva identitet. Den avsaknad som kan te sig så förödande hade blivit befriande för mig.

När kriget nådde sin slutgiltiga höjdpunkt började militären även kalla in studenter till armén. Vi skulle göra sex månader av vår totala militärtjänst, som var på 30 månader, under utbildningen. Med hjälp av datorer lottade man ut de som skulle till kriget och målet var att allas namn skulle dras efter fem, sex dragningar. Jag minns fortfarande tydligt dagen jag kom till skolan för att se om mitt namn var med i den senaste utdragningen. Det var den tredje kullen som skulle kallas in. I skolan såg jag spåren efter en explosion som hade inträffat i närheten några dagar innan. Det fanns mycket glassplitter på marken trots att alla fönstren och dörrar var utrustade med pansarglas. Det som fick mig att skakas när jag såg den ödelagda skolan var alla affischer med förstorade passfoton på väggarna. De informerade om minnesstunder för de som hade omkommit i kriget. Jag kände igen många av dem.
Eftersom vi läste tekniska program trodde vi att vi skulle hållas bakom frontlinjen och syssla med det vi var bra på. Men de som hade hunnit bli inkallade berättade att de hade fått en kortare vapenutbildning och skickats till en omtvistad ö som hette Madjnoun (som betyder dåre på arabiska och persiska och som kommer från kärleksberättelsen om Leili och Madjnoun), där irakisk militär enligt ryktena använde mycket kemiska bomber. Jag tror att jag ändå gick till expeditionen för att titta på inkallelselistan. Jag vet inte om jag såg mitt namn i listan. Någonting som jag minns och har kvar sedan dess är känslan av att vilja leva. Jag ville bara inte bli en minnesaffisch på en vägg. Allting annat men inte det.

‘Dö innan er naturliga död är framme’, sa islams profet. Jag började förstå innebörden först i och med min flykt. Jag brukar säga att jag blev muslim när jag kom till Sverige, även om jag föddes som muslim. Jag lärde mig att dö och jag försökte lära mig att födas på nytt. Dessutom bestämde jag mig för att till varje pris behålla denna erfarenhet vid liv under hela mitt liv. Man måste alltid leva livet så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. För mig har främlingskapet varit till stor hjälp för att påminnas om den känslan. Min livsuppgift sedan flykten har handlat om att förbli främlingen.
Främlingen, utlänningen, invandraren, Den Andra får lära sig att leva med det socialas friktion: hon måste lära sig bli vän med förödmjukelsen. Det är påfrestande att ständigt mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att belastas för handlingar man inte begått. Hon måste finna sig i att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra. Den kollektiva järnburen innebär också en trygghet som man lämnar i och med flykten.

Jag visste inte var Hamid befann sig när jag väcktes i vänthallen i Arlanda. Jag visste att han i alla fall var med på planet. Vi var överens om att vi inte skulle medge något bekantskap för att eventuellt förstöra någonting för varandra. Jag vet inte hur länge jag hade sovit och jag undrade efteråt hur jag överhuvudtaget kunde somna då? Jag hade för många tankar i huvudet som jag inte kunde strukturera och hantera. Jag hittade en stol långt ifrån den ingång jag hade kommit in från planet och satt mig, slöt ögonen och sov. En kort stund efter, antar jag, skakade någon mig vid min axel. När jag såg hans polisradio hängande på hans skärp insåg jag att det var en uniform han hade på sig.

Han sa någonting.
Jag visade en frågande min.
Han pekade med högra pekfingret in i den vänstra handflatan: ‘passport!’
– I don’t have any – I’m a refugee!
– Do you speak English?
– No!
– Come with me please!
Han hade gjort det förut. Jag var påläst.

‘Döden ingick inte i min utbildning’, skriver Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel. ‘Under tolv år i skolan och femton år vid olika universitet fick jag aldrig någon utbildning i konsten att dö. Jag tror inte ens att döden nämndes.’ Vi lär oss igenom vår uppväxt våra vägar i samhället och blir delar av den stora helheten. Vi heter någonting, vi tillhör någonstans. Skola, jobb, familj, barn, pension och barnbarn blir livets milstolpar i stora sammandrag. Vi följer livets olika spår så länge det inte finns anledning att fundera över annat. Samhället innebär att göra spåren så friktionsfritt som möjligt, att göra sig självt odödligt. Vi tillägnar våra liv åt allt förutom det enda säkra och oundvikliga, nämligen döden. Religion är massornas opium, lär Marx ha sagt. Det han inte kunde se eller ville inse var att det egentligen var den föreställda gemenskapen som höll massorna i en sorts kollektiv berusning, det som förvandlade människor till massor. Den första formella sociologen Emile Durkheim, för att nämna en annan i samma genre, menade att det egentligen var samhället man dyrkade när man dyrkade Gud, eftersom det är det mest bestående som vi kan tänka oss. Samhället har funnits långt innan vi kom till världen och det kommer att bestå länge efter våra död.

Hela polisintervjun tog en halvtimma. Polisen frågade någonting. En röst från en radio på bordet översatte det han hade frågat till mig. Jag svarade och rösten i radion översatte (antagligen) vad jag hade sagt, till polisen. Hamids intervju varade mycket längre. Jag fick vänta i flera timmar på bänken mellan mitt och hans rum. Det var en sur polis som intervjuade honom, som blev ännu surare kan jag tänka mig då hon inte lyckades göra livet surt även för honom. Jag var mycket röksugen och fick inte röka där på bänken under tiden. Inte någon annanstans heller för den delen. Till slut gav polisen upp och Hamid satte sig bredvid mig på bänken. Vi hälsade på varandra som om det var första gången vi träffades. Efter en kort stund följde vi med en kille mot förläggningen fast det hade jag ingen aning om vid tillfället.
Jag visste ingenting om vår situation och vart vi var på väg. Jag kommer ihåg att jag såg passagerarna på flygplatsen men inte kunde avgöra om de kom någonstans ifrån eller om de var på väg någon annanstans. Det var som om jag såg samma folk gång på gång. Jag gick som i en trans utan några upplevelser, utan någon uppfattning om omgivningen. Utan något grepp om verkligheten. Det kändes som om det visades samma filmklipp gång på gång framför mina ögon. En irriterande upprepande deja vu. Efteråt försökte jag flera gånger hitta stället där jag upplevde denna hackiga verklighetsförnimmelse, men det var ett fördömt projekt.
Jag var helt tomt i huvudet och väldigt röksugen. Kan jag få röka en cigarett? frågade jag vår nya bekant. Självklart! svarade han. Nu kan du göra vad du vill! Nu är du en fri människa! Jag kommer inte ihåg vad mannen hette. Jag tror jag glömde det i samma ögonblick han presenterade sig. Men hans uppmaning finns inpräntat i mitt minne så länge jag lever.

Den mest tilltalande definition som jag vet om människan är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet. Främlingskapets gåva innebär att ideligen påminna det sociala djuret om döden. Gåvan gör djuret mänskligt.

Ali Reza

Den här skylten står på väggen utanför mitt barndomshem i Tehran. På den står martyren Ali Reza Ahmadis gata, eller östra 138 (ner till vänster om skylten).

Nästan alla gator i Tehran är namngivna efter personer som omkom i kriget mellan Iran och Irak. Oftast kommer personerna från de gatorna som är namngivna efter dem.

Ali Reza bodde i vår gata, östra 138. Han var ett år äldre än mig men vi var aldrig bästa vänner. Han umgicks mest med ungdomar från andra kvarter som oftast var några år äldre. Vi spelade mycket fotboll och vi var alltid i rivaliserande lag och spelade mot varandra. Det blev inte sällan fulspel eftersom mycket prestige stod på spel.

Vi gick på gymnasiet i början av kriget när han stack till fronten. Sedan var han spårlöst försvunnen. Det var många som försvann under kriget, de flesta döda och en del tagna av Irakisk armé som krigsfångar. Många år efter krigets slut hade man hittat Ali Rezas identitetsbricka tillsammans med resterna av hans kropp.

Nu står en skylt med hans namn på vårt hus på gatan. Jag ville ta ett kort som minne sist jag var där. Det blev till sista kvällen och det var mörkt. Jag missade lite på ena sidan.

_______________

Andra bloggar om: Tehran, Iran, bilder

Tehran

När jag kom hem från Tehran för några veckor sedan var vädret ungefär lika som det var här. Det var höst, mulet och blåsigt och det regnade då och då.

Den här bilden är tagen från ett sharonfruktträd som står i gården hemma i Tehranpars. Jag är uppvuxen i området, som ligger i östra Tehran med över en miljon invånare.
frukterna hade fått färg och höll på att mogna. Jag hann äta några som hade klarat sig undan småfåglar som hade bo nära gården (många i hålen i väggen som syns bakom trädet).

Nu är det kallt i Tehran. Som varmast har det varit runt sju, åtta grader senaste veckan.
Förra veckan snöade det, rätt mycket runt omkring Tehran och idag skulle det vara 0-gradigt. Det känns märkligt!

Solen skiner

Vad internetkopplingarna är sega här i Tehran! Det är iaf det jag har betalat för vilket är väldigt lite pengar.

Annars skiner solen här och inga bomber i siktet. Jag märker inte av några intressanta diskussioner. Det finns bara propagandistiska tidningsrubriker och tjatigt långa monologer från flertal utländska kanaler på persiska som sänds via sattelit… vi har flera hundra kanaler hemma, några av dem är faktiskt intressanta.