Den goa göteborgsandan

Krönika i Syre:

Det finns en speciell stämning i civilsamhället och bland aktivisterna i Göteborg som jag tycker är unik. Ibland talar politiker (sossar) om en Göteborgsanda och då menar de ett samarbete mellan politiken och näringslivet. Det finns en Göteborgsanda vad gäller samarbete i frågor om solidaritet och rättvisa, mellan olika grupper och organisationer, enligt min erfarenhet.

Den 30 september 2017 var ett bevis på det, då över 30 000 samlades för att visa att nazister inte var välkomna i Göteborg. Denna styrkemanifestation tänker jag var den främsta anledningen till att polisen kunde stoppa nazisternas marsch så fort de gjorde ett felsteg.

Jag ser den samhörigheten och förmågan att samarbeta över ideologiska gränser i dag som ett arv efter Göteborgshändelserna 2001. Göteborg har alltid tagit tydlig ställning mot nazism och fascism. 2001 var en del av den kampen och har även satt sina spår i göteborgarnas engagemang i frågor som rör mänskliga rättigheter.

I samband med EU-toppmötet 14–16 juni 2001 ordnades parallella möten. Ett sådant, som samlade många under ett och samma arrangemang, var ”Fritt forum – det fria ordets festival”. Tanken att hålla ett toppmöte i de centrala delarna i en storstad och samtidigt spärra av det och bevaka det med poliser och vakter för att hindra folk att komma nära, ter sig absurd när en tänker på det. Fritt forum var det som skulle bli motvikten under de dagarna; en festival för mänskliga rättigheter, öppen för alla.

Allt var frid och fröjd till toppmötets första dag, 14 juni, då för första gången en amerikansk president skulle besöka Sverige. I samma stund som George W Bushs plan landade på Landvetters flygplats spärrade polisen av Hvitfeldtska gymnasiet, som var ett av härbärgena för de ditresta demonstranterna. Polisen meddelade att alla boende där var misstänkta för förberedelser till våldsamt upplopp.

Den avspärrningen var en tydlig kränkning av de grundlagsskyddade rättigheterna och satte kursen för allt som hände under de dagarna. Resten är i dag historia. Jag kände av stämningen de dagarna, genom min erfarenhet av polisen i Iran. Jag visste att jag skulle hålla mig på avstånd från poliserna. Den erfarenheten saknade andra, i tron att de skulle vara trygga och kunna nyttja sina rättigheter så länge de inte bröt mot någon lag. Under de laglösa dagarna visade det sig vara brottsligt att manifestera solidaritet och medmänsklighet.

Även polisen anstränger sig mer i dag och är ofta samarbetsvillig mot aktivisterna och civilsamhället. När det var kulmen för det så kallade Reva (”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”) 2013 jagade uniformerade gränspoliser papperslösa genom id-kontroller i tunnelbanan i Stockholm. Polisen i Malmö körde med polisbilar och blåljus in i olika bostadsområden för att hämta folk till chartrade utvisningar. I Göteborg fick gränspolisen inte ens bära uniform. Det skulle riskera relationen till civilsamhället, menade ordningspolisen.

Den 30 september lämnade polisen avspärrningarna så fort de hade omringat och stoppat nazisterna. Vi fick ta över våra gator igen. En seger för antifascismen.

Om rasister och rasism

Krönika i Syre:

Häromkvällen tittade jag på finalen i Champions League på en av kvarterskrogarna i området. Vid bardisken satt vi och pratade och kommenterade matchen när jag helt plötsligt såg en som gjorde flera Hitler-hälsningar. I sammanhanget bör tilläggas att han bar en tröja tillhörande Real Madrid som var ett av lagen i finalen, att Real Madrid lär ha varit Francos favoritlag i Spanien och att en skara av fansen har fascistiska sympatier.

Det var inte första gången jag mött rasism i supportersammanhang men jag blev ändå överraskad och konfunderad över hur jag skulle bemöta det. När han senare vände sig mot mig med en kommentar om matchen så kände jag inte att jag kan låta det passera. Jag svarade att jag höll med honom om kommentaren, men skulle bli tvungen att slå ner honom eller ringa polisen om han gjorde något fascistiskt tecken igen.

Han protesterade först och sa att jag inte hade någon rätt att ifrågasätta hans yttrandefrihet. Men det tog inte lång tid innan han reste sig och kom till mig och sa att han förstod att jag tog illa upp och bad om ursäkt. Jag sa att jag inte tyckte att han skulle be mig om ursäkt, utan att det viktiga för mig var att han förstod allvaret med dessa uttryck. Vi skakade hand och kramades och såg fortsättningen av matchen tillsammans.

Soran Ismail undersöker rasismen och belyser fenomenet och mekanismerna bakom i några reportage i ”Absolut svensk”. I ett inslag som är filmat med dold kamera kan vi se hur de förbipasserande i en park reagerar olika när de ser en person som försöker såga av ett cykellås, beroende på personens utseende. När en blond vit man försöker såga av låset går folk förbi utan större reaktioner. När en rasifierad gör det går däremot flera fram och frågar vad han håller på med och polisen rings till platsen.

Som Soran Ismail förklarar gjorde ingen av de förbipasserande fel, varken de som gick förbi, de som reagerade eller de som ringde polisen. Men det faktum att vi kan agera olika mot Simon jämfört med Ahmed gör det hela obehagligt.

I ett annat inslag intervjuar Ismail en av dem som med stenar attackerade tre somaliska bröder i deras hem för några år sedan i Tomelilla. Han blev dömd för det.

Han var mycket ångerfull och förklarade att han hade druckit med sina vänner och om hur diskussionerna gått till och hur de slutade i attacken mot bröderna. Utifrån den ånger han berättar om vill inte jag definiera honom som rasist. Han har däremot begått en rasistisk handling och nu förstår han det och ångrar det.

Det här tycker jag är centralt när vi diskuterar vad som är rasism och vilka vi definierar som rasister. På det omedvetna planet bär vi alla på våra fördomar som också är färgade av en hierarkisk och rasistisk struktur där den vita mannen står överst. Ismail blir också medveten om sina egna fördomar utifrån den ordningen i en psykologisk test i dokumentären. Men rasism för mig innebär attityder och handlingar. Jag är inte rasist men …

Jag är inte rasist om jag är medveten om mina fördomar och bearbetar dem. Däremot om jag ser mina fördomar som fakta utifrån den nämnda strukturen …

Allsvenskan har kommit igång igen efter sommaruppehållet.

Nazism är ingen lek på skolgården

Min krönika i miljötidningen Syre:

Det är sommarväder i september och i Bräckeskolans gård vimlar det av barn. Fritidshemmen passar på nu och är ute i gården så länge det är möjligt på eftermiddagarna. Vi har en stor och bra skolgård och barnen gillar att vara ute och leka.

Jag går runt i skolgården för att se hur barnen har det. Jag ser en av förskoleklassbarnen komma ut under en stor buske och gråtande ropa: ”Näää! Jag säger till fröken.”

Jag stannar på kort avstånd och tittar på när han letar med blicken för att hitta sin fröken, förgäves. Jag går fram och frågar hur han mår, vad han heter, för att försöka hjälpa honom. ”De är dumma mot mig, jag får inte vara med”, svarar han och pekar på två andra killar som sitter under skuggan av busken och gräver med små platta stenar i gruset. Vi går fram tillsammans till dem och jag frågar vad de leker för något.

”Vi är utforskare”, säger en av dem. ”Jaha, ok! Varför får inte H vara med?”, frågar jag vidare. “Han får visst vara med”, svarar han.

Jag börjar undra om de erbjudit H en roll i leken för att bli av med honom?
”Vad får H vara i leken då?”, frågar jag.

Han funderar snabbt och säger: ”Utforskare?”
”Där ser du!”, vänder jag mig till H och säger med en glad röst. ”Du får vara med!”.

”Näää!”, svarar H gråtande igen. ”Jag vill vara pokémon.”

Jag blir lite konfunderad men försöker hitta en ny ingång trots avståndet som verkar mellan deras världar.
“Ni som är utforskare, är inte Pokémons något ni eventuellt kan utforska?”
Han funderar och verkligen anstränger sig och säger till slut att det inte är möjligt för Pokémons fanns inte på den tiden leken handlar om.

Vi har en grundläggande princip i vår pedagogik och det är att alla får vara med, att barnen får vara inkluderande och bjuda in andra i sina lekar. På så sätt lär de sig samarbeta och kompromissa i sina gemensamma aktiviteter. I det här fallet finns det ingen gemensam punkt för att bygga leken på. H får helt enkelt leta efter andra kompisar som vill leka Pokémon förklarar jag för honom.

Alla fick vara med, ställa ut och ha seminarier på årets Bokmässan, även nazistiska Nya Tider. Bokmässan ville vara bred och inkluderande. De glömde bara att nazisterna eftersträvar enfald, att de har i sin dagordning att rensa samhället från De Andra.

Det här är ingen tillfällighet utan är symptomatiskt för den normalisering av rasism och nazism som sker överallt i samhället. Får de inte tillträde i något sammanhang tar de på sig offerkoftan och gråter högt får att de inte får vara med. Och vi har gått på det och tillåtit dem mer och mer utrymme allt eftersom.

Det är ingen tillfällighet att Svenska motståndsrörelsen manifesterar utanför Bokmässan när Nya Tider tagits emot i yttrandefrihetens namn.

Helgen innan Bokmässan blev Jimi Joonas Karttunen misshandlad till döds av Finska motståndsrörelsen som tillhör samma nätverk som SMR. Mellan år 1983 och 2016 har 36 mord med rasistiska/nazistiska motiv begåtts i Sverige.

Bokmässan får tänka om inför nästa år. Det här handlar tyvärr inte om en lek på en skolgård.

den förtryckande dumheten

Medmänsklighet och solidaritet i dagarnas yttrandefrihetsdebatt innebär att stå emot fundamentalister, och islamofober och rasister, vilka livnär sig på varandras världsbild och vill utpressa och kidnappa alla andra i sin dumma “antingen är du med oss eller mot oss”-värld.

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, yttrandefrihet, kränkning