Hade vi haft obegränsade resurser hade inte heller politiker behövts. Samhällets resurser är ändliga och det är väl till stor del ur detta faktum som olika politiska ideologier kan härledas?

Nästan fyra år med närhet till den politiska hetluften i en av världens mest imperfekta demokratier har fått mig att fundera mycket på politiska prioriteringar och möjligheter för att öka det politiska utrymmet. Men hur imperfekt politiken än är, är den ändå oändligt mycket bättre än den utopi, eller brist på pragmatik (läs: politik), som Röda khmererna erbjöd.

Jag har blivit väldigt mycket politisk pragmatiker här i Kambodja. Den demokratiska politikern är en hantverkare; det handlar om att snickra ett samhälle som de flesta kan acceptera, samtidigt som man behåller makten så man kan fortsätta snickra vidare.
Att gå utanför detta “politiskt möjliga” innebär att man tvingar på andra sin utopi – i en fungerande demokrati baserad på allmänna val innebär detta att man förlorar nästa val. Men att vilja ha eller behålla makten är också ett mått på att demokratin faktiskt fungerar.

När jag tittar på Sverige från min horisont har jag ofta svårt att förstå det politikerförakt som brett ut sig. Många svenska politiker av alla färger (utom sd) är för mig idag föredömen: ansvarsfulla och hyggligt ärliga och med god vilja. De fattar beslut som man inte alltid håller med om, men i ett samhälle med motstridiga intressen, begränsade resurser och mänsklig imperfektion kanske vi skall vara glada för att de ändå valt sin bana.