När slutar vi vandra?

Denna veckas ledare i ETC Göteborg:

Jag har aldrig firat jul. Jo bara de gångerna jag har varit hos nära vänner som har barn. För barnens skull. Men jag har aldrig ens funderat på att fira jul hemma.
Sedan jag kom till Sverige har jag också slutat att fira det iranska nyåret. Saknaden av familjen trissades upp under alla högtider och födelsedagar. Högtiderna förträngdes och glömdes bort och jag har inte varit intresserad av att ta till mig några nya.

I och med min flykt och flytt har jag under dessa år anammat en otillhörighet och gränslöshet som jag trivs med. Trots att det i många avseenden är en otrygg tillvaro. Många gånger vill man ha något att hänvisa sig till. En rot, en bakgrund, en historia.

När jag ställs inför frågan “var kommer du ifrån?”, blir jag därför alltid fundersam i några sekunder innan jag kan svara. Det händer att jag till och med undviker eller vägrar att svara.
Det är ett märkligt uttryck som jag aldrig vänjer mig vid. Att komma ifrån någonstans. En ständig inflyttning som inte har något slut. Det är samma sak med benämningen “invandrare”. Jag gillar rörelse och icke-tillhörigheten, som sagt, men frågan blir samtidigt ett konstaterande om att jag inte kommer härifrån. När slutar vi vandra?

Jag brukar göra en åtskillnad mellan “identifikation” och “identitet”. Identifikation är för mig ett redskap man använder för att orientera sig i samhället. Jag är iranier i en del sammanhang. Jag är född och uppvuxen i Iran, pratar persiska och läser en del persisk litteratur.
Jag är fritidspedagog PÅ mitt dagliga jobb, jag är ledarskribent här, ibland känner jag mig som man och ser mig själv som göteborgare när jag befinner mig på stadens gator. Jag är svensk.

Identitet ser jag däremot som något tillskrivet av andra, ofrivilligt och oföränderligt. Problemet är inte framför allt att vi kategoriserar människor, utan den rangordning vi samtidigt gör. Det finns alltid en norm och alla andra värderas och bemöts utifrån den.

För mig tog det flera år och en del studier för att försöka få någorlunda grepp om min egen plats i Sverige. Det här är förstås ett stort problem för barnen. De flesta av de lärare och pedagoger som jag har mött har inte tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna hjälpa barnen i de här frågorna.
Det är väldigt vanligt att man får rita sitt lands flagga och hänga i klassrummen i förskolorna, eller göra skolarbete om sitt hemland i de senare åldrarna. Detta trots att barnen är födda här i Sverige. Många barn möter samma bemötande från föräldrarna, att de sägs höra hemma på en plats som de inte känner till.

Jag har också under de här åren mött många barn som har mycket bättre insikt än de vuxna i de här frågorna.

Det är viktigt att barn och ungdomar som bor i Sverige har rätt till sin egen identitet. Vi får erbjuda dem olika hjälp i identitetsbildningen men aldrig påtvinga dem någon benämning.

När jag hör ordet mångkultur ser jag bilden av många olika kulturer som som existerar intill varandra. Om vi vuxna vill leva i den här bilden så är barnens och ungdomarnas verklighet helt annat. De ser inga gränser och lever i en blandkultur. Det har alltid varit så. Och det gäller alla barn och ungdomar oavsett bakgrund. Skolan och föräldrarna har stort ansvar att inte avgränsa dem i deras frihet.

_______________
Andra bloggar om: diskriminering, barns rättigheter, skolan, demokrati, migration

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *