Om Uppdrag granskning och Fittja

Krönika i tidningen Syre:

Jag flyttade till Stockholm när min dåvarande partner fick jobb där. Vi fick en lägenhet i Husby och flyttade ihop. Förhållandet tog slut, hon flyttade ut. Jag flyttade till Alby efter ett tag. Jag bodde i Stockholm från 1997 till år 2000. Nästan i fyra år. Två år i varje stadsdel, en i norr och en i söder i norra Botkyrka.

Uppdrag gransknings senaste två avsnitt handlar om ”pojkarna från Fittja”. Jag blev mycket berörd av programmen. De handlar om fyra pojkar som Janne Josefsson först filmade 1999. Det var när de sände programmet Fittja Paradiso från en takvåning i området. Det var samma år som jag jobbade i Fittja innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Det var barn som jag säkert träffade där 1999–2000 utan att minnas dem.

I Fittja jobbade jag och en kollega med en utvärdering av Fittjaprojektet, som var en del av det så kallade Nationella projektet som pågick i storstäderna. De andra delarna var i Hjällbo i Göteborg och Rosengård i Malmö, och tanken var att höja stadsdelarnas status.

Minns första dagarna när vi försökte träffa alla aktörer för att sammanställa en bild av läget. Vi ringde förstås också Fittja Paradiso och ville träffa dem för intervju. Josefsson blev mycket angelägen och vi fick ses samma eftermiddag som vi ringde. De blev besvikna när vi frågade vad de hade för intressant att berätta. De trodde att vi hade något som vi ville berätta, om projektet eller annat. Det mötet blev inte långt.

Efter flytten tillbaka till Göteborg när jag sökte efter ett förstahandskontrakt hittade jag en lägenhet i Bergsjön. Bergsjön var inte det trevligaste området i stan, tänkte jag, men det var ändå en egen lägenhet.

Jag bodde där i nästan tio år innan jag flyttade till Hisingen för att det var nära jobbet. Jag kände mig aldrig hotad eller rädd. Hörde alltid barn prata och skratta ute på gården. Stod många gånger länge och pratade med några äldre grannar på vägen hem eller i trappuppgången. Umgicks med min granne mittemot.

Två år efter flytten blev två unga män dödade i den lägenheten. Jag såg det i en artikel i GT. En dubbelsidig färgbild på en av dem med bar överkropp och suddigt ansikte i en styrketränings-pose. Tapeter som jag själv valt i bakgrunden. Liten bild på grannen på undervåningen, som hade uttryckt att de var rätt lugna där på övervåningen.

Josefsson åker i programmen tillbaka till Fittja efter 18 år och letar efter pojkarna. Två av dem har haft problem med lagen och suttit inne men kämpar för att få ordning på sina liv. En annan sitter inne på en hårdbevakad anstalt, dömd till över sex års fängelse. Han har inget större hopp om ett långt liv. Den fjärde hade lyckats ordna ett ”Svensson-liv”. Jag tänker på när jag bodde i Alby och jobbade i Fittja. Jag blir berörd av pojkarnas historia och öde. Det de har fått uppleva. Om de vuxnas svek mot dem, och även andras engagemang och kärlek.

På samma gång inser jag att programmen än en gång befäster denna bild av pojkarna i Fittja och i andra förorter. Som en av dem nämner i programmet tillhör de kanske de fem procent av Fittjaborna som haft problem med lagen. Jag tänker på alla de år jag har bott i olika förorter och alla människor jag minns eller glömt bort. Var berättas de berättelserna?

Johannes Anyurus senaste bok har släppts. “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Den blir vårens läsupplevelse.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *