Stå emot fundementalisterna

Diskussionerna mot moskébyggen i Sverige tycker jag är intressanta. De engagerar inte bara nazister och rasister, utan seriösa debattörer i media och vanligt folk på gatan.
Man använder sig av demokratiska och sekulära argument för att stoppa den rätt och frihet att utöva sin religion som man har i ett demokratiskt samhälle.
Det har inte heller handlat om massbyggen av moskéer över hela Sverige. Under de senaste femton åren känner jag till två sådana, en i Stockholm och en i Göteborg, som är Sveriges två största städer.

Jag bemöts själv regelbundet av reaktioner kring vissa saker jag gör i mitt liv. Jag äter inte griskött till exempel och har många gånger fått kommentaren: Nu bor du i Sverige och borde strunta i sådant här. Oftast av mina egna landsmän.
Mitt svar blir alltid: Just för att jag bor i Sverige har jag en frihet att leva mitt liv som jag tycker passar mig bäst, så länge det inte skadar andra. För så uppfattar jag ett fritt demokratiskt samhälle.

Det finns en instinktiv skepsis och misstro mot den andra och det annorlunda som har blivit mer och mer utbrett och öppet i Europa under de senaste decennierna. Misstron har fått sin näring av den ekonomiska tillbakagången, och av främlingsfientliga och rasistiska grupper som har anpassat sin politik efter denna utveckling.

Det sitter 40 högerextrema och öppet rasistiska ledamöter i Europaparlamentet. I Sverige har vi 20 Sverigedemokrater i Riksdagen. De har fler mandat än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och nästan lika många som Centerpartiet (23), Folkpartiet (24) och Miljöpartiet (25).
På sina landsdagar i november förra året introducerar Sverigedemokraterna en ny benämning på sin ideologi, socialkonservatism, och kategoriserar de som bor i Sverige i tre kategorier: ”infödda svenskar”, ”de assimilerade till den svenska nationen” och de som inte är assimilerade och därför är ”ett hot mot den nationella identiteten och sammanhållningen”.

Normen är den svenska nationen och alla värderas efter den. Man kan aldrig bli helt svensk om man inte är född här. De andra kategorierna är så luddiga och godtyckliga att sådana som jag kan pendla upp och ner på grund av vad andra tycker om mig och var de placerar mig på skalan.

Jag har en annan uppfattning och definition av Sverige och svenskheten. Jag flydde till Sverige för över tjugo år sedan när mitt eget hemland ville skicka mig till ett krig jag inte ville delta i. Jag fick skydd här när jag flydde hit. Så vill jag se Sverige.

Den sekulära demokratins uppgift idag handlar om att stå emot alla sorters fundamentalister, islamofober och rasister, och inte låta sådana krafter definiera samhället. De som livnär sig på varandras världsbild av Vi och Dom och breder ut sig i Europa.

Sverige är Astrid Lindgren och Torgny Segerstedt. Sverige är Ingrid Segerstedt Wiberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme.
För mig är Sverige solidaritet och allas lika värde. Att jag fick fristad här när mitt eget land skulle skicka mig till krig och till döden.

Sverige är alla som arbetar för en human flyktingpolitik, Ingen människa är illegal, Aktion mot deportation, läkare och sjuksköterskor i Rosengrenska och Röda korset, och alla andra som hjälper till och håller mottagning för sjuka och slitna asylsökande. För de som inte kan gå till en vanlig vårdcentral.

Svenskheten är inte att sprida hat och hets mot dem som har det sämst i samhället.

(Publicerad i ETC Göteborg nr 1, 2012)

_______________
Andra bloggar om: demokrati, Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Sverigedemos, Sverigetalibanerna

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *