Sverige består av över 220 000 öar varav hälften ligger vid den 11 500 km långa havskusten och de intilliggande skärgårdarna. Resten ligger i inlandet och är mer sammanhängande, mer eller mindre omärkbara när man rör sig i städerna.
Sverige består för mig av ytterligare flera öar. Mentala och sociala öar som uppenbarar sig när jag märker att jag har passerat en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation

Platt som marken

tittade jag upp i oändligheten
och tänkte med ett leende

jag kan inte falla längre

—

افتاده بر خاک به‌ بی‌ نهایت نگریستم

و با لبخندی بخاطر آوردم

که دیگر سقوط نخوهم کرد

Boken Fihe mafih är en samling av föredrag och artiklar av mowlana Rumi. Den består av många berättelser som ibland liknar predikningar.

Jag tycker de här berättelserna är bland det mest intressanta i persisk litteratur. De skiljer sig från predikningar på det sättet att de inte talar om för dig hur du ska leva, vad som är rätt och vad som är fel.
Berättelserna handlar inte om att få läsaren anamma sig ett schablon för att anpassa livet efter det. De ger å andra sidan ledtrådar, betonar och understryker det som är av mer betydelse för livets gång i en kaotisk verklighet.

Förlora aldrig hoppet. Hoppet är resans början. Om du inte befinner dig på vägen kan du alltid hålla dig vid dess början.
Tänk inte så mycket på de misstag du har begått och börja istället med att göra det rätta. När du håller dig till det rätta har du samtidigt hållit dig från vad som är fel.

Din ärlighet är som Moses käpp och dina felgärningar är som trollkarlarnas troll och påhitt. När det rättfärdiga (haq) träder fram slukar den allting annat.
Om du har gjort något fel har du gjort det mot dig själv. Dina felsteg kan aldrig befläcka vägen till den rättfärdiga (haq)

(s 9 i min persiska översättning)

Och följande är min översättning av ett senare stycke i boken:

Någon sa en gång: “jag har glömt någonting här…”.
Gud svarade att det finns enbart en sak i livet som är viktig att inte glömma. Om du glömmer allting annat men inte detta, finns det ingenting att oroa sig över.
Och om du genomgår och minns allting annat och glömmer det här, har du egentligen inte gjort någonting. Det är som att du har fått ett uppdrag att genomföra och gör hundra andra saker istället.

Vi har kommit till denna värld för en uppgift, och det är meningen. Utför vi inte uppgiften har vi inte gjort någonting överhuvudtaget.

(s 14)

_______________
Andra bloggar om: Rumi, persisk poesi, erfan, livet, poesi, dikter

ord, ord och ord
begrepp som blir kroppar
får mening, blir levande

var kommer de ifrån?
alla tankar som blir formuleringar
frysas till fysiska föremål i denna värld?

rofyllt
stiger jag med livet
berusad av dig

hur ska jag kunna se din härlighet
om inte genom mitt fall

_______________
Andra bloggar om: dikter, poesi

Masnavi Ma’navi är Mowlana Rumis första diktsamling med över 25 000 verser. Den andra är Divan-e Shams som också är skriven efter mötet med Shams Tabrizi (Solen från Tabriz). Masnavi (betyder två och två, dubbla, duetter eller liknande) består av verser som två och två rimmar med varandra, och innehållsmässigt av olika berättelser. Dikterna i Divan-e Shams är däremot ghazaler (vars utvalda dikter i engelsk översättning har sålt mycket i USA och var bästsäljare när den kom ut 97).

Mowlana var en högaktad lärd man i sin stad och invånarna vände sig ofta till honom med sina frågor angående sin religiösa praktik.

När han träffar Shams blir han ordentligt omvälvad och ber honom bli hans läromästare. Det som är anmärkningsvärt är att Shams såg ut som en nomad, en luffare med ovårdade utseende och klädsel, och absolut inte som en läromästare. Och han fortsätter agera som en sådan vid detta första möte.

Shams ber Mowlana att skaffa honom en stor behållare med vin först. Och säger till honom också att inte gömma den så att alla på gatan skulle kunna se att han har handlat vin. Och Mowlana gör precis som Shams säger utan att ifrågasätta eller tvivla på honom.

Masnavi kallas ibland för “Koranen på persiska”. Samlingen består av många berättelser som handlar om Koranens budskap. Som när han skriver i en vers: Vi har tagit till oss kärnan i Koranen och lämnat skalet till åsnorna.

Mowlana själv lär ha sagt att hela Masnavi finns sammanfattad redan i den inledande dikten om vassflöjten, om hur den skiljs från vassriket, om kärlek, lidelse och längtan, hur den blir genomborrad, tömd, och hur man med glödande spikar gör hål i den, så att den till slut kan möta sin älskades läppar och spela kärlekens ljuvliga musik (tipsa gärna om ni känner till en bra översättning av dikten, på svenska eller engelska).

Läs gärna Café Exposés fina artikel om mowlana Rumi och vassflöjten.

Det här är min översättning av den persiske poeten Saadis dikt som står på FN-byggnadens ingång. Tänkte skulle vara en passande utgångspunkt för det nya året.
Gott nytt år!

Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten
Om någon del råkar illa ut kan inte de andra vara oberörda
Du som inte berörs av andras lidande kan inte definiera dig som människa

på persiska:
Bani adam aazaye yek digarand, ke dar afarinesh ze yek goharand

cho ozvi be dard avarad rozegar, degar ozvha ra namanad gharar

to kaz mehnate digaran bi ghami, nashayad ke namat nahand adami

_______________
Andra bloggar om: FN, dikter, poesi, mänskliga rättigheter, nyår
__________________________________________________________________

i ett hörn
i denna värld har vi hamnat
som två löv i en stor och grym djungel
bara du och jag, bara vi
bara du och jag, bara vi två
öppna dina ögon
se på mig

mitt hjärta är lika vilset som du
inte här
och inte där det har vuxit upp
säg mig vart jag ska
berätta om mitt hem
kanske gömmer sig bakom stjärnorna
inte här
och inte där det har vuxit upp

öppna dina ögon
se på mig
var är mitt hem?
det är här när jag är med dig

Laleh, min översättning

_______________
Andra bloggar om: dikter, poesi, Laleh, musik
___________________________________________________________

Jag är trött på orättvisor, på förtryck, på de som missbrukar sin makt, på de som aldrig vill förstå, de som gör livet surt för andra.

Jag är trött på idioter, på de som tror att de kommer att leva en evighet, som inte tänker på annat än sig själva, som inte vet var deras gräns går, och var man ska sätta stopp, de som inte har respekt för andra, de fega, de som sätter sig i en roll, och köper sig fri allt ansvar, de omodiga, de svaga, de förtryckta, förryckta från sina människovärden.

Jag är trött på de som gör sitt jobb, som endast tänker på att göra rätt för sig, och se till att andra gör det, de med visioner, illusioner, de som är redskap för alla tillrättavisanden, de som är säkra på vad som är rätt, och fel, och ingenting däremellan, de som är i tjänst, “tänk om ingen gjorde det!, eller om alla gjorde så?”, de bekväma, de svaga, de som aldrig behövt förändra sitt liv, som inte förstår varför andra vill göra det, och vill förhindra dem till varje pris, som inte har andra prioriteringar i livet, “frihetssträvan är brottsligt, vi hjälper dig tillbaka till din plats”, trött på idioter som förvränger begreppen, och mänskligheten.

Jag är trött på idioter, de som inte känner något ansvar, de som bara gör sitt jobb, och ingenting annat, de som gör rätt för sig, de som inte förstår varför andra gör som de gör, och inte som de själva, de ofria, de dumma, de som aldrig tänker frihet, aldrig tänker människan, de som misstagit sig på livet.

Sover du min flicka? Varför vaknar du aldrig?
Vill du inte gå upp någon gång? Jag är trött på att sitta och vänta.
Har du gett upp hoppet om att vakna i en värld
där alla inte vill åt dig
och skada dig?

Min guldflicka,
vad har du gjort för att förtjäna det här?
Vad är din skuld?
Förutom att du har blivit utsatt för alla möjliga grymheter,
bevittnat våldet, och döden
våldtagits av maktens lakejer
tvingats på flykt,
till fjärran norr, till en gudsförgäten del an jordklotet
ett kallt land
med människor med varma hjärtan, hoppades du
som skulle förstå dig
ett land där inga barn behöver lida
som skulle ta hand om dig
eller låta dig vara i fred.

De skulle aldrig förstå dig,
ditt lidande, din väg, ditt liv
men det skulle du kunna leva med.
Du skulle växa upp i ett land
med minnen från en grym värld
med erfarenheter bortom alla onda fantasier
men det skulle kunna gå.

Du har sovit länge min guldflicka!
Är du rädd för att vakna igen
i en värld där alla vill åt dig?
Du vill inte leva,
du kan inte dö.

Världen var inte bättre på annanstans,
som du hade hoppats på.
Livet var lika grymt.
Hoppet var din belastning min kära,
din skuld.
Sov så gott nu min flicka!

Det tog mig ett helt liv
för att komma till insikten
att jag hade slösat bort min tid

Varför korsades våra vägar?
Varför dröjde det så länge?

Slumpvist vandrar vi
som kokande vattenmolekyler
sökandes efter något utöver det vardagliga

utan att egentligen vilja se
eller ta emot
något bortom det förväntade

Tårarna faller och blöter den tomma arken

Pennan simmar vidare
och ritar min sorg på ytan av det växande havet

En blick
en förtrollande blick
en överföring av energi
mystik
spänning

Ett ögonblick som förändrar ett liv
som om ett kosmiskt kraftfällt drar en
från ett spår
till ett annat

En blick som stryper meningslösheten
och absolverar gamla ruttna livet

Ett ögonblick som gör det nästföljande begärligt
som om livet har fått en mening

Hösten är här

återigen

Det regnar som aldrig förr
som om himlen lider av en stor förlust

Är jag också inne i mitt livs höst?
då jag har skakat av mig hoppets gröna

Trött av att bära den tunga bördan

Bräckligt
som ett ögonblick, en blinkning

Livet verkar som en evighet av återkommande snitt
repriser av strävan,
framgång och misslyckanden

Varvningar av händelser som skänker oss belåtenhet
och samtidigt en känsla av meningslöshet
en ångest över denna acceleration mot döden