Om politisk pragmatik

När jag läste praktisk filosofi på Stockholms universitet fick vi i institutionen besök av en professor från England. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad han hette men han gjorde ett mycket starkt intryck på mig.
Han var väldigt speciell och intressant. han berättade om att han gav bort den mesta delen av sin lön och behöll så mycket som han kunde leva på.

Som sagt var det här länge sedan och jag kommer inte ihåg vad föreläsningen exakt handlade om. Men en sak han berättade och som jag kommer ihåg var när han försökte beskriva den politiska pragmatikens problematik.
Han berättade om London och om politikerna där. De vet att om de höjer pensionen med tio pund så kommer över 120 pensionärer att överleva vintern och året från hungern och kylan. Det fanns en statistisk beräkning på det men jag kommer inte ihåg vad han sa det var.
Han sa tänk er att vi sitter här och ska diskutera en budget utifrån en sådan här kunskap! Ska vi höja pensionen med tio pund och var i så fall ska vi ta pengarna ifrån? Bör vi inte höja den ännu mer så att fler kan överleva denna vinter? osv.

Jag tror det var då jag bestämde mig för att aldrig bli politiker för man fattar beslut som direkt drabbar många människor och som man inte kan ha en övergripande koll på. För mig är det här en omöjlig sits.

_______________
Andra bloggar om: etik, moral, politik, filosofi, pragmatik

läsning

Jag har just nu fastnat för boken Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist, en mycket välskriven bok med en spännande mångbottnad historia.
Historien utspelar sig i Blackeberg i Stockholm och handlar om ett mobbat barn på väg in i tonåren, en vampyr, en massmördare, flera a-lagares öden mm mfl.

Jag är annars inte mycket för sci-fi och vampyrhistorier men om man bortser från vampyren är historien väldigt socialrealistiskt skildrat. Det här gör boken rätt otäck på sina ställen när de här hemskheterna händer, och på samma gång så spännande att jag inte kan lämna den ifrån mig.
Har hunnit läsa hälften av boken nu.
För övrigt har jag börjat på min d-uppsats i sociologi (om igen) och tänker skriva om migration som en social rörelse. Sett mer som ett motstånd mot gränser och orättvisor i världen. Rörelsefriheten är ju en numera bortglömd mänsklig rättighet.

Vill därför sätta mig in i Giorgio Agambens tänkande och resonemang framför allt kring undantagstillstånd (Stefan Jonssons inledning om Agamben i DN och Agambens tal Rörelse som är översatt i Guldfiske tyckte jag var bra introduktioner… flera tips?!) , och läser samtidigt Håkan Thörns Globaliseringens dimensioner.

Får passa på att tipsa om en artikel av Carsten Jensens som jag lyckades hitta och läsa igen. Jens Hansen påminner om Svensson och Sverige är ett Danmark light vad gäller främlingsrädsla och -fientlighet (eller ska vi säga mixofobi?!), bl a med tanke på sd:s frammars i diverse kommunfullmäktigen.
Intressant idé han diskuterar i artikeln.
_______________
__________________________________________________________________

Om sociala band

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
– Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
– Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Krig, våld och konflikter

Några tänkvärda ord av fredsforskaren Jörgen Johansen:

För att kunna leva behöver man mat, vatten, kärlek och konflikter. Konflikt är inte detsamma som våld.

Fredsforskningen handlar egentligen om en krigsforskning. Krig är inte en konflikt utan de inblandades medel för att påverka konflikten.
Fred är förmågan att hantera konflikter utan användning av våld.

Kitsch

I Varats olidliga lätthet diskuterar Milan Kundera teodicé-problemet i några avsnitt, utifrån avföringen och skitens existens.

Att ordet skit för inte länge sedan ersattes med punkter i böckerna var inte av moraliska skäl skriver Kundera, utan av metafysiska skäl (jag tänker spontant på MTV som idag censurerar ett visst f-ord i sina sändningar och även om det förekommer i låtarna). Det kategoriska bejakandet av varat definierar han som det estetiska idealet av en värld där skiten förnekas, och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallar han för kitsch.
Han tar ett exempel, när en farfar kisar mot några barn som springer och leker på gräsmattan (jag citerar rakt av):

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.

“Kitsch” är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet och som sedan upptagits i de flesta andra europeiska språk. Men för att ordet använts ofta har dess ursprungliga metafysiska innebörd suddats ut: kitsch är skitens förnekande; både i bokstavlig och i figurlig bemärkelse: kitsch utesluter allt i den mänskliga tillvaron som till sitt väsen är oacceptabelt.

Från denna synpunkt kan det man kallar för gulag kanske ses som en latrinbrunn, där den totalitära kitschen slänger sitt avfall.

Och så mot slutet av boken:

Kitsch är en skärm som satts upp för att skymma döden.

Innan vi glöms bort kommer vi att förvandlas till kitsch. Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, teodicé, kitsch, varat, döden, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Om ondskans filosofi

SVT:s Kobra hade för några månader sedan en intervju med den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen. Den handlade om Svendsen nya bok Ondskans filosofi. Svendsen pratade om fyra typer av ondska som han beskriver i boken:

Den demoniska ondskan finns enligt Svendsen i fiktionens värld, i filmer och böcker, som har att göra med Dracula och vampyrer och liknande.
Den instrumentella ondskan är relaterad till den personliga vinningen i handlingen som t ex när man rånar en bank, då man vet att man gör fel.
Den idealistiska ondskan rättfärdigas utifrån godheten, som i fallet Bin Laden och Bush. Att man angriper ondskan betyder inte automatiskt att man står på det godas sida.
Och till sist den dumma ondskan (eller det Hannah Arendt kallade för den banala ondskan) då aktören handlar utan att tänka om gärningen är ond eller god. Arendt uppfattade Eichmann inte som en diabolisk figur, inte heller som en ideologisk fanatiker, utan bara som en fantasilös byråkrat.

Det farliga var, enligt Svendsen, om man trodde att man skulle kunna angripa ondskan på någon plats och utrota den.

Moral, etik och politik

Jag har utgått ifrån sociologen och socialfilosofen Zygmunt Bauman och hans redogörelse av begreppen etik och moral i Postmodern etik.

Etik kommer från grekiskans “ethos” som betyder sedvänja. Moral kommer från “mores” som är den latinska översättningen för samma ord. Båda orden används både om normer (handlingsfrågor, vad som är rätt resp. fel), och värderingar (frågan om gott och ont).

Vad gäller frågan om handling och handlande brukar man dela olika läror i två huvudkategorier: den pliktetiska och den konsekvensetiska.
Pliktetiken utgår ifrån absoluta normer och principer. Att ljuga för att ta ett exempel, är alltid fel enligt vissa läror oavsett konsekvenserna. Konsekvensetiken utgår ifrån konsekvenserna av en handling. Enligt denna kan det vara befogat att ljuga beroende av de tänkta konsekvenserna. Dödshjälp är en sådan kontroversiell fråga som brukar debatteras utifrån de här två synsätten.

Filosofer brukar använda etikbegreppet som läran om den personliga moralen, för att skilja mellan dessa två. Den tyska sociologen och filosofen Habermas lägger till ännu ett begrepp i sammanhanget. Han skiljer mellan moral (det som individen anser som det rätta för sig själv), etik (det rätta i förhållande till omgivningen och de andra) och pragmatik (det funktionella). Politiken är utanför den moraliska och den etiska sfären, menar Habermas, och hör till pragmatiken.

_______________
Andra bloggar om: Zygmunt Bauman, Habermas, etik, moral, politik, politisk filosofi, moralfilosofi, filosofi, sociologi ___________________________________________________________