ord

ord, ord och ord
begrepp som blir kroppar
får mening, blir levande

var kommer de ifrån?
alla tankar som blir formuleringar
frysas till fysiska föremål i denna värld?

Toner av dragspel

Jag sitter på nians spårvagn från Angered mot centrala stan i Göteborg och läser Torbjörn Flygts Män vid kusten sida 121. Bokens berättare Johannes Händel berättar historien vidare:

Så bar Tor hit det tunga etuiet. Han ställde det i gräset och medan han knäppte upp det och varligt lyfte ur spelet bevittnade Maja förberedelserna: Äntligen! Vad jag har längtat!
Det var inte svårt att se vad som väntade. Det här ville jag inte missa. Jag bad kunderna följa med ut på gården [Johannes är det lilla samhällets handlare i boken]. De kom tvekande efter.
Tor slängde instrumentet runt axlarna och drog prövande fingrarna över knappraderna så att några korta slingor släpptes iväg och säcken suckade tacksamt som en orörd ungmö när den pumpade igång en skvättande melodi. Maja beskrev känslan tonerna gav som sockerdricka i benen. Hon tvingade mig att klappa händerna och vi fick förbluffade åse hur hon svängde runt i en yster dans framför oss…

Sträckan mellan Hjällbo och Gamlestadstorget är extra lång, egentligen lika lång som två hållplatser. Det finns en stormarknad där någonstans i mitten mellan hållplatserna med stora affärer som Willy’s och ÖB (och förut även Göfab innan de gick i konkurs) som alltid önskat sig en hållplats där, men dåvarande Göteborgs spårvägar och nuvarande Västtrafik har vägrat. Det finns inga bostadsområden i denna sträcka, inte stora sådana i varje fall.

Spårvagnen är varm, sommaren är tillfälligt tillbaka idag och jag sitter läsandes på gränsen till att somna. Då börjar jag höra toner av ett dragspel. Jag vänder mig om och ser att det är på riktigt och inte någonting ur mina egna drömmar.
En tjej går mot den främre delen av vagnen där jag sitter, och spelar en skönt harmonisk melodi.

Hon har en pappersmugg som sitter fast på spelet där man kan lägga i pengar. Jag har en femma och en femtiolapp i kontanter. Jag frågar om hon har växel och hon nickar. Hon avslutar melodin, tar min femtiolapp (jag säger att jag vill ha tjugo kronor tillbaka) och tar lite växel från fickan och börjar räkna på turkiska: besh…
Jag får trettio tillbaka i femmor och enkronor.

_______________
Andra bloggar om: Torbjörn Flygt, Män vid kusten, litteratur, böcker

Svenska öar

Sverige består av många öar,
öar som är sammanhängande men ändå skilda,
märkbart nog för mig när jag passerar en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Detta kan hända med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen,
då man betraktas, beaktas, värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin, där en oklar och odefinierad norm råder, en odefinition som innebär att man inte avviker alldeles för mycket, att man visat sin goda vilja mot de andra, slätat över alla taggar och andra egenheter,

speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv att ha gått vilse till en främmande ö: var kommer du ifrån? du är ok! du är nästan svensk ju! Med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Hemma på vissa, främmande på andra. Göteborg är hemma. Så också Stockholm. Fast öarna finns även där.
Jag känner mig hemma i Göteborg, bott här länge och i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Har bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg mm.

Johanneberg bodde jag i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla mysiga husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn (längre och jobbigare hem dock med tanke på backen).

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Jag var samtidigt på väg att bli bostadslös så jag tog tillfället i akt och flyttade dit.

Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de enbart var här för att hjälpa mig med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med grannarna. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd medelåldersdam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga, och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det fanns barn i huset som sov så här dags (klockan var fyra på eftermiddagen) och att vi måste förstå bättre. Och så fortsatte det: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål om att tre iranier bodde i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkade med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där, och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var studerande och inte ville gå miste om utlandsstudier.

Vi kunde inte övertyga värden men vi kunde ta bort mitt namn från dörren och låtsas att jag inte bodde där längre. Det där var en jobbig period för mig. Det var inte kul att gå ut från lägenheten och jag fortfarande minns känslan.
Ibland hände det att jag råkade träffa min sura granne, när vi oundvikligen gick mot varandra, eftersom det bara fanns en utgång ur gatan, samlade ihop all min kraft för att hålla mig lugn, och hälsade lugnt och trevligt. Hon svarade mig aldrig.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
Johanneberg
är för mig bilden för en av de isolerade öarna,
en av de öar som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken, det dolda men ändå synliga leendet,
för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,

att du är ok så länge vi inte behöver dela samma trappuppgång.

En text jag läste upp igår på vis- och poesiklubben Kra Kra på Underjorden i Göteborg

När ska vi sluta vandra?

Under en längre tid har jag vikarierat inom skolväsendet och barnomsorgen. Det har jag gjort med stor glädje trots osäkra och dåliga arbetsvillkor. Jobbet har för mig varit en fristad från livet i den andra, hårda världen. Senaste tiden har jag jobbat en del med en grupp sexåringar som förbereds inför skoltiden. Härom dagen kom Iran på tal när vi pratade på morgonen och min kollega frågade barnen vilka som kom därifrån. Två räckte upp handen. Hon upprepade frågan flera gånger och blev förvånad när inga fler räckte upp sin hand. Sedan frågade hon mig om det inte är fler som kommer från Iran.

Jag hade en gång hört barnen diskutera var de kommer ifrån, och ett av dem förklarade att hon är från Sverige eftersom hon är född här. Hennes föräldrar kom från Iran.
Jag blev mycket imponerad över att en sexåring var så mån och medveten om sin identitet, i en sådan fråga som många vuxna inte har tänkt på och kanske inte sett någon anledning till att göra det.
Sedan jag kom till Sverige har jag hela tiden ställts inför den här frågan, som förlorade sin självklarhet med tiden jag bodde här. Samtidigt som jag fick frågan påmindes jag om att jag inte är härifrån.

Uttrycket “att komma ifrån någonstans” tycker jag är högst intressant att diskutera. Det handlar om en pågående inflyttning som aldrig tar slut. Precis som benämningen “invandrare”. När ska vi sluta vandra? Numera brukar jag skämta om det när jag får frågan och frågar tillbaka: menar du nu? I dag? Eller svarar att jag kommer från Bergsjön.
Jag är ändå född och uppvuxen i Iran (jag har ingenting emot mitt förflutna, är glad för den jag är och stolt över den persiska litteraturen med mera, ifall någon undrar). Frågan blir mer problematisk för barn som är födda här och många gånger inte ens varit i de länder de får höra att de kommer ifrån.

Problemet har aldrig varit att vi gör dessa åtskillnader – man-kvinna, invandrare-svensk och så vidare – utan den rangordning vi samtidigt gör, där det ena blir normen och placeras över det andra. Vi må behöva göra åtskillnader för att orientera oss i livet och världen men vi får vara medvetna om att verkligheten alltid är mer komplicerad och mer spännande än vad vi väljer att göra den till. Vi får helt enkelt vara mer kreativa.

År 2006 har utnämnts till mångkulturåret. Smaka på ordet “mångkultur”! Vad menar vi när vi använder det ordet? Betyder det flera kulturer som lever sida vid sida? Eller menar vi en mångfaldig och mångfacetterad kultur?
När jag hör ordet ser jag framför mig grupper av människor som lever intill varandra utan att nödvändigtvis leva med varandra. Det här stämmer inte överens med min egen bild av sakernas tillstånd. Människor lever tillsammans med varandra och påverkar och förändrar sig själva och andra. “Vatten som står stilla blir smutsigt och börjar lukta illa”, är ett gammalt persiskt ordspråk.

Våra kulturella skillnader är betydligt mindre jämfört med de likheter och den samhörighet vi har med varandra. Ändå finns det krafter som vill ge skillnaderna mer betydelse än det vi har ihop. Vi har kommit långt i utvecklingen, men när det gäller vår gemenskap verkar vi inte ha kommit särskilt långt. Klyftorna växer på samma gång som vi blir mer medvetna om vår samhörighet. Hur mycket jag än vill när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på de numera ökända teckningarna. Vi har att göra med starka politiska och ekonomiska krafter som vinner på att skärpa motsättningarna mellan “vi” och “dem”.

I skuggan av dessa krafter pågår en annan rörelse underifrån där människan och de mänskliga rättigheterna är i centrum. Där kommer frågan om vilken utveckling och vilken framtid vi vill ha att avgöras.

Jag ska åka till ett annat land där jag en gång har varit på semester, berättade ett av barnen härom dagen.

Det vill jag också göra, min vän, sa jag till henne. Dit skulle jag också vilja åka.

Publicerad i Göteborgs Fria Tidning lördag 4 mars

Om sociala band

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
– Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
– Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Vi är alla grafomaner

I Skrattets och glömskans bok skriver Milan Kundera bl a om Tamina från Tjeckoslovakien som har emigrerat till England. Hon har sina brev och dagboksanteckningar kvar hos svärmodern i Tjeckoslovakien. Hennes man är död sedan tre år tillbaka och hon känner nu ett behov av att läsa dagboksanteckningarna för att kunna bevara sin mans minne och sitt eget förflutna. Hon är samtidigt rädd för att svärmodern eller andra ska komma åt breven (eller kanske redan har gjort det) och det stör henne väldigt mycket. Kundera passar på och problematiserar skrivandet:

… En kvinna som skriver fyra brev om dagen till sin älskade är inte grafoman utan en förälskad kvinna. Men min vän som låter göra fotokopior av sin kärlekskorrespondens för att en gång kunna ge ut den, han är grafoman. Grafomani är inte en längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare). I den meningen är taxichaufförens [som förekommer tidigare i berättelsen, och som efter en sjukdom hade svårt för att sova om nätterna och började skriva istället, min anm.] och Goethes lidelse densamma. Det som skiljer Goethe från taxichauffören är inte en annan lidelse, utan ett annat resultat av lidelsen.
Grafomani (besattheten att skriva böcker) blir oundgängligen en massepidemi, om samhällsutvecklingen uppnår tre grundvillkor:

1. en hög grad av allmän välfärd som möjliggör för människorna att ägna sig åt onyttiga sysselsättningar,
2. ett högt mått av atomisering av samhällslivet och därav följande individens allmänna isolering,
3. en radikal brist på stora samhälleliga förändringar i nationens inre liv.

Femton sidor framåt i berättelsen fortsätter han:

Massgrafomaniens oemotståndliga tillväxt bland politiker, taxichaufförer, barnaföderskor, älskarinnor, mördare, tjuvar, prostituerade, prefekter, läkare och patienter bevisar för mig att varje människa utan undantag bär inom sig en författare som sin möjlighet, så att mänskligheten med rätta skulle dra ut på gatorna och skrika: vi är alla författare!
Var och en lider nämligen av att gå under ohörd och obemärkt i det likgiltiga kosmos och vill därför i tid förvandla sig själv till ordens kosmos.
När en gång (och det blir snart) författaren vaknar i alla människor, då blir det den allmänna dövhetens och oförståelsens dagar.

Boken är utgiven 1978.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, blogga, skriva, skrivande, grafomani, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Några stenmarkare

I Jan Stenmarks fotspår.
Jag ska bara skaffa mig en tuschpenna och fixa fram några bilder 🙂

————————————–
Jag vill ha koll på allt.
Därför sitter jag här varje dag.
————————————–
Jag har varit jättekär i henne.
Nu är hon tantig och ledig.
————————————–
Det är hon som gör honom perfekt.
————————————–
Håll gärna min hand.
Men låt mig vara ifred.
————————————–
Jag vill säga något originellt!
————————————–
Hon vill så gärna vara med honom.
Han tycker det är helt ok.
————————————–
Ska vi slå ihop våra matkassar?
Och dela på dem?
————————————–
Den sega väntan knäckte till slut mitt tålamod.
————————————–