Medmänsklighet och solidaritet i dagarnas yttrandefrihetsdebatt innebär att stå emot fundamentalister, och islamofober och rasister, vilka livnär sig på varandras världsbild och vill utpressa och kidnappa alla andra i sin dumma “antingen är du med oss eller mot oss”-värld.

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, yttrandefrihet, kränkning

Hur kan hämmandet för att inte kränka andra som står under ens makt vara allvarligare än att använda rasistiska benämningar som apjävel, blattejävel och Neger Niggersson under polisarbetet?

Den som är stark måste vara snäll, sa Pippi långstrump. Det är något du får lära dig Snutjävel!
(jag behöver väl inte förklara att benämningen riktar sig enbart till poliser med denna speciella jargong?!).

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, polisen, kränkning

Sverige består av över 220 000 öar varav hälften ligger vid den 11 500 km långa havskusten och de intilliggande skärgårdarna. Resten ligger i inlandet och är mer sammanhängande, mer eller mindre omärkbara när man rör sig i städerna.
Sverige består för mig av ytterligare flera öar. Mentala och sociala öar som uppenbarar sig när jag märker att jag har passerat en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Det händer med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen
då jag ser mig betraktas,
beaktas,
värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin där en oklar och odefinierad norm,
en odefinition som innebär att man inte ska avvika alldeles för mycket,
att man visat sin goda vilja, slätat över alla taggarna och andra egenheter,
speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv. Då inser jag att jag har gått vilse igen in på en främmande ö: var kommer du ifrån?, bra svenska du pratar!, du är ju nästan svensk!
Dessa med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Jag känner mig hemma på vissa, och främmande på andra.
Göteborg är hemma. Stockholm är hemma. Fast öarna finns även där.
Jag är hemma i Göteborg, bott här länge i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg.
Jag bodde på Johanneberg i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn. Längre och jobbigare hem dock med tanke på mördarbacken.

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de var med enbart för att hjälpa till med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med en annan granne. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd dam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte ljudet med en gång och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det var barn som sov så här dags, klockan var fyra på eftermiddagen, och att vi måste förstå bättre. Och det fortsatte så: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål att det bor tre iranier i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkar med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var student och inte ville gå miste om kortare studier på andra orter.
Vi kunde inte övertyga värden men tog bort mitt namn från dörren och låtsdeas att jag inte bodde där längre.
Det där var en jobbig period för mig. Jag känner fortfarande obehagskänslan emellanåt. Minnena kan ibland sätta sig över verkligheten även om jag inte längre är lika berörd av det.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
För mig representerar Johanneberg en av de isolerade öarna,
som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
detta i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken,
det dolda men ändå synliga leendet för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,
att du är ok,
så länge vi inte behöver dela samma trappgång.

_______________
Andra bloggar om: rasism, dikter, Göteborg, segregation

Jag hör och häpnas över Aktuellts reportage nu: En del skolor har valt att släppa in vissa politiska partier för att informera i skolan men inte alla, t ex sverimokrater och nationalokrater (ni vet vilka som menas här, vill inte använda orden Sverige och demokrati i samband med dessa).
Reporterns fråga till sverimokraternas pressekreterare: kan du inte förstå att det finns studenter med invandrarbakgrund i skolorna och att de ansvariga vill skydda dem från er som vill slänga ut dem och deras familj.
svar: Nej. Det är som att inte släppa in SSU i skolorna för att det finns studenter som är moderater.

Att räkna rasistiska partier som alla andra och låta idioten komma undan med ett sådant idiotiskt svar precis efter Uppdrag gransknings gedigna program om Vellinge i den andra kanalen! Finns det någon konsekvens i SVT?

_______________
Andra bloggar om: rasism, demokrati, SVT, valet

Läser månadens Faktum och blir lite sorgsen. Det finns två sidor med dödsannonser på faktumfösäljare som nyligen dött och jag känner igen några. Många hemlösa har inte anhöriga som vill minnas deras liv och död för att sätta in en annons i någon tidning.

I en annan del av tidningen kan man läsa ett stycke ur Gellert Tamas senaste bok De apatiska. Om makt, myter och manipulation.
Boken är över 600 sidors redogörelse för diskussionerna kring de apatiska barnen, vilket tog fart kring år 2003. Tamas visar hur regeringens utredare Marie Hessle var inblandad i polisanmälningarna och följaktligen misstänkliggörandet av barnens föräldrar.

Jag kommer väl ihåg den tiden. Jag såg hur många barns glädje och förhoppningar malades sönder i den svenska asylprocessen. Många som hade lämnat grymma förhållanden och kommit till en Astrid-Lindgrens-värld, till ett till synes barnets paradis som visade sig vara grym även den.
Tamas bok kommer att spela en viktig roll i samtida historieskrivningen, precis som Lasermannen som kom ut för några år sedan.

Gellert Tamas kommer för övrigt till Hisingens bibliotek den 4:e februari och pratar om boken.

_______________
Andra bloggar om: Gellert Tamas, faktum, flyktingpolitik, Annica Ring, apati, Marie Hessle

Adrian Piper citerad i Stefan Jonssons Andra platser:

Jag är rasistens mardröm, ett tecken på all rasblandnings obscenitet. Jag är en påminnelse om att segregationen är maktlös; ett levande bevis på att det sexuella begäret penetrerar rasbarriärer för att reproducera sig. Jag är den främmande inkräktaren, den osynliga spionen [...]. Jag företräder den motbjudande möjligheten att envar är “befläckad” av svart påbrå: om någon kan se ut som jag och låta som jag och likväl vara svart, vem kan i så fall vara obestridligt vit?

_______________
Andra bloggar om: rasism, Adrian Piper

Regeringen och Nyamko Sabuni intensifierar sin politik vad gäller nyanlända invandrare och visar sin uppfattning om invandrarnas inkompetens att klara sig i det nya samhället. “Invandrare ska lära sig våra värden” heter det och utbildning till all ära så väcker regeringens linje en del frågor. Framförallt för att man blandar universella etiska värden ihop med specifika svenska seder.

Är “jämställdhet och respekt för ungdomars integritet” enbart svenska värderingar? Det är inte att blanda ihop med förmågan att komma i tid till ett möte eller att kunna stå i kö, vilket också kan diskuteras.

Borde man kanske inte införa en test för alla nyanlända för att se vilka som får godkänt i jämställdhet och demokrati och vilka som får genomgå utbildningen?

Eller varför inte en utbildning för de redan bosatta i Sverige om exempelvis misshandel mot kvinnor? Förra året anmäldes över 28000 fall av misshandel mot tjejer över femton år.

Om regeringen ser “kulturbytet” och -krocken som problematiska så varför inte i konsekvensens namn hålla en snabbkurs om barn och ungdomars integritet för alla svenska män som semestrar i Sydostasien?

_______________
Andra bloggar om: rasism, mänskliga rättigheter, vett och etikett, demokrati, migration, regeringen

Jag kunde inte skriva en låt själv men är glad att två av de bästa i Sverige har gjort det.
Det är inte kul att få ett sånt i brevlådan när man själv är “the target” (vad heter det på svenska? målgrupp? )

_______________
Andra bloggar om: musikvideo, rasism, sverimokraterna, Promoe, Timbuktu, EU-val

Göteborgs starke man Göran Johansson föreslår att flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare ska visas ut tillbaka till sina länder. Detta för att förhindra folk att komma in den vägen och därmed bekämpa smugglarna och deras verksamhet, enligt honom.

Jag blir inte förvånad över Johanssons okunnighet i frågan men blir konfunderad över att han seriöst går ut med förslaget och hävdar att det faktiskt finns “vanliga vägar” till Europa och Sverige för folk på flykt.

Sverige inför systematiskt ett visumtvång för oroliga länder där flyktingar riskeras komma ifrån och den som misstänks söka asyl och stanna får följaktligen inget visum.
Sverige tar in ca 3000 kvotflyktingar per år och sedan finns det inget annat sätt att komma in i Europa utan hjälp av en smugglare.

Människosmugglare är ett nedvärderande ord som framförallt används av politiker för att kunna fiska i grumligt vatten tycker jag, och göra det ännu svårare för de som redan har det tuffast. Många har fått hjälp av dessa människosmugglare för att kunna ta sig till Sverige och Europa för att få pröva sin rätt till asyl.
Jag blev själv hjälpt av en av dessa personer 1989 när jag flydde från krig och sökte mig hit och jag brukar kalla honom för min konsult när jag pratar med myndighetspersoner och politiker och när jag vill retas med dem lite:)

Johansson tycker följaktligen att det är orättvist mot de flyktingar som inte har pengar att betala för att ta sig hit och söka asyl, men var annars finns inte denna orättvisa? Det är bra om Göran tittar lite runt omkring sig först i kampen mot orättvisorna.
Det här utspelet handlar snarare om att stänga vägen även för dem som lyckas trots alla hinder ta sig hit.

_______________
Andra bloggar om: Göran Johansson, flyktingpolitik, mänskliga rättigheter, asyl, människosmugglare

Sverige består av många öar,
öar som är sammanhängande men ändå skilda,
märkbart nog för mig när jag passerar en gräns och befinner mig på annanstans främmande.

Detta kan hända med en reaktion som brukar uppstå i den vardagliga interaktionen,
då man betraktas, beaktas, värderas och placeras i ett fack i den sociala hierarkin, där en oklar och odefinierad norm råder, en odefinition som innebär att man inte avviker alldeles för mycket, att man visat sin goda vilja mot de andra, slätat över alla taggar och andra egenheter,

speciellt om man nu råkar vara född utomlands eller ser ut att vara det,
och med viss flexibel tolerans beroende av avvikelsens natur.

Varje gång jag känner på mig en blick eller hör repliken och frågan kommer jag på mig själv att ha gått vilse till en främmande ö: var kommer du ifrån? du är ok! du är nästan svensk ju! Med en välmenande blick och ett dolt godkännande leende.

Sverige är för mig ett land med många små öar. Hemma på vissa, främmande på andra. Göteborg är hemma. Så också Stockholm. Fast öarna finns även där.
Jag känner mig hemma i Göteborg, bott här länge och i olika delar av stan. Här har jag gått i skolan och har mina närmaste vänner. Har bott i Angered, i Kortedala och Bergsjön, i Gårda, på Masthugget, Hisingen, och Johanneberg mm.

På Johanneberg bodde jag i några månader i början av 90-talet. Hade en mysig etta högt upp i ett av de gamla mysiga husen högst upp på kullen, fem minuter springavstånd till plugget och lika långt cykelavstånd till Avenyn (längre och jobbigare hem dock med tanke på backen).

Jag fick min lägenhet när två av mina vänner flyttade ihop. Jag var samtidigt på väg att bli bostadslös så jag tog tillfället i akt och flyttade dit.

Redan första dagen, när vi lastade av möblerna från lastbilen fick jag min första välkomsthälsning, från ett ungt par som inte kunde dölja sin förvåning och hejda sig från frågan: ska ni flytta in hit?
Min vän svarade med en irritation och ironi i rösten att det bara var jag som flyttade in och att de enbart var här för att hjälpa mig med flytten.
Andra dagen fick vi ett andra möte med grannarna. Jag och min vän städade och dammsög min lägenhet och hade musiken på hög volym.
En upprörd medelåldersdam knackade på dörren och sa att musiken var alldeles för hög. Min vän sänkte och jag bad om ursäkt och förklarade att det var för att vi höll på att dammsuga, och försäkrade henne om att vi ska tänka på ljudnivån och inte spela högt.
Hon var inte nöjd och fortsatte med att förklara att det fanns barn i huset som sov så här dags (klockan var fyra på eftermiddagen) och att vi måste förstå bättre. Och så fortsatte det: jag bad om ursäkt och hon fortsatte sitt upprörda föredrag om hur man beter sig här i Sverige.
Till slut stängde jag dörren framför näsan på henne.

Några dagar senare hade värden skickat ett brev till min vän som hade lägenheten, om att de hade fått reda på att hon hade hyrt ut lägenheten i andra hand och att hon inte fick göra det. De hade fått ett klagomål om att tre iranier bodde i den lilla lägenheten och att de hela tiden bråkade med varandra.
Min vän svarade att så inte var fallet, att det bara var en person som bodde där, och att hon visst fick hyra ut sin lägenhet i kortare perioder eftersom hon var studerande och inte ville gå miste om utlandsstudier.

Vi kunde inte övertyga värden men vi kunde ta bort mitt namn från dörren och låtsas att jag inte bodde där längre. Det där var en jobbig period för mig. Det var inte kul att gå ut från lägenheten och jag fortfarande minns känslan.
Ibland hände det att jag råkade träffa min sura granne, när vi oundvikligen gick mot varandra, eftersom det bara fanns en utgång ur gatan, samlade ihop all min kraft för att hålla mig lugn, och hälsade lugnt och trevligt. Hon svarade mig aldrig.

Det finns många öar i Sverige, hemmaöar och andra.
Johanneberg är för mig bilden för en av de isolerade öarna,
en av de öar som jag ibland känner passerat in utan att ha märkt det själv,
känner den värderande blicken på mig från sidan eller på nacken,
i väntan på en ögonkontakt för att förmedla den välvilliga, godkännande blicken, det dolda men ändå synliga leendet,
för att säga att du har skött dig bra, har klarat dig bra här hos oss,

att du är ok så länge vi inte behöver dela samma trappuppgång.

En text jag läste upp igår på vis- och poesiklubben Kra Kra på Underjorden i Göteborg

Det är trots allt fler som vill bli av med sverigedemokraterna än de som vill köra ut invandrarna ur landet.

Under en längre tid har jag vikarierat inom skolväsendet och barnomsorgen. Det har jag gjort med stor glädje trots osäkra och dåliga arbetsvillkor. Jobbet har för mig varit en fristad från livet i den andra, hårda världen. Senaste tiden har jag jobbat en del med en grupp sexåringar som förbereds inför skoltiden. Härom dagen kom Iran på tal när vi pratade på morgonen och min kollega frågade barnen vilka som kom därifrån. Två räckte upp handen. Hon upprepade frågan flera gånger och blev förvånad när inga fler räckte upp sin hand. Sedan frågade hon mig om det inte är fler som kommer från Iran.

Jag hade en gång hört barnen diskutera var de kommer ifrån, och ett av dem förklarade att hon är från Sverige eftersom hon är född här. Hennes föräldrar kom från Iran.
Jag blev mycket imponerad över att en sexåring var så mån och medveten om sin identitet, i en sådan fråga som många vuxna inte har tänkt på och kanske inte sett någon anledning till att göra det.
Sedan jag kom till Sverige har jag hela tiden ställts inför den här frågan, som förlorade sin självklarhet med tiden jag bodde här. Samtidigt som jag fick frågan påmindes jag om att jag inte är härifrån.

Uttrycket “att komma ifrån någonstans” tycker jag är högst intressant att diskutera. Det handlar om en pågående inflyttning som aldrig tar slut. Precis som benämningen “invandrare”. När ska vi sluta vandra? Numera brukar jag skämta om det när jag får frågan och frågar tillbaka: menar du nu? I dag? Eller svarar att jag kommer från Bergsjön.
Jag är ändå född och uppvuxen i Iran (jag har ingenting emot mitt förflutna, är glad för den jag är och stolt över den persiska litteraturen med mera, ifall någon undrar). Frågan blir mer problematisk för barn som är födda här och många gånger inte ens varit i de länder de får höra att de kommer ifrån.

Problemet har aldrig varit att vi gör dessa åtskillnader – man-kvinna, invandrare-svensk och så vidare – utan den rangordning vi samtidigt gör, där det ena blir normen och placeras över det andra. Vi må behöva göra åtskillnader för att orientera oss i livet och världen men vi får vara medvetna om att verkligheten alltid är mer komplicerad och mer spännande än vad vi väljer att göra den till. Vi får helt enkelt vara mer kreativa.

År 2006 har utnämnts till mångkulturåret. Smaka på ordet “mångkultur”! Vad menar vi när vi använder det ordet? Betyder det flera kulturer som lever sida vid sida? Eller menar vi en mångfaldig och mångfacetterad kultur?
När jag hör ordet ser jag framför mig grupper av människor som lever intill varandra utan att nödvändigtvis leva med varandra. Det här stämmer inte överens med min egen bild av sakernas tillstånd. Människor lever tillsammans med varandra och påverkar och förändrar sig själva och andra. “Vatten som står stilla blir smutsigt och börjar lukta illa”, är ett gammalt persiskt ordspråk.

Våra kulturella skillnader är betydligt mindre jämfört med de likheter och den samhörighet vi har med varandra. Ändå finns det krafter som vill ge skillnaderna mer betydelse än det vi har ihop. Vi har kommit långt i utvecklingen, men när det gäller vår gemenskap verkar vi inte ha kommit särskilt långt. Klyftorna växer på samma gång som vi blir mer medvetna om vår samhörighet. Hur mycket jag än vill när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på de numera ökända teckningarna. Vi har att göra med starka politiska och ekonomiska krafter som vinner på att skärpa motsättningarna mellan “vi” och “dem”.

I skuggan av dessa krafter pågår en annan rörelse underifrån där människan och de mänskliga rättigheterna är i centrum. Där kommer frågan om vilken utveckling och vilken framtid vi vill ha att avgöras.

Jag ska åka till ett annat land där jag en gång har varit på semester, berättade ett av barnen härom dagen.

Det vill jag också göra, min vän, sa jag till henne. Dit skulle jag också vilja åka.

Publicerad i Göteborgs Fria Tidning lördag 4 mars

Apropå de senaste avslöjandena på Migrationsverkets personal tycker jag inte det handlar om onda människor utan om idioter.
Det här hör till processen och det är mindre intressant om man firar det med champagne eller annat, och om det avslöjas eller inte. Vi vinner absolut ingenting om vi förklarar dessa enstaka personer som avvikande och onda och tror att allt är bra nu när de har fått sparken. Det finns gott om idioter att ersätta dem med.

För mig är flyktingpolitiken och asylprocessen, hur vi möter “de andra”, framförallt en värdemätare på hur vi själva mår och vart samhället är på väg. Det onda blir mindre jävlig då vi hittar vår egen del och delaktighet i sakernas tillstånd. Barnläkaren Olle Jeppsson skrev en text i samband med utvisningar av sjuka barn som är värd att läsas om då och då.

“Det mest skrämmande med förintelsen och det vi fick veta om dess förövare var inte att detta kunde göras mot oss, utan att VI kunde göra det”, skriver sociologen Zygmunt Bauman i Auschwitz och det moderna samhället.

God jul och gott nytt människovärdigare år!

Innan diskussionerna om de s k apatiska barnen trodde jag att flyktingbarnen räknades som barn här i landet. Barnkonventionen är klar och tydlig och lämnar inte något utrymme åt tolkningar. Konventionen heter egentligen “FN:s konvention om barnets rättigheter”, det enskilda barnets rättigheter och inte barn som grupp, flyktingbarn etc.

De fyra huvudprinciperna i konventionen är:

* Artikel 2 slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den.

* Artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Begreppet “barnets bästa” är konventionens grundpelare och har analyserats mer än något annat begrepp i barnkonventionen. Vad som är barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall.

* Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas. Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan också om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen.

* Artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

http://www.bo.se/adfinity.aspx?pageid=55